Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

torsdag 13 februari 2014

Senaste kapitlet i King-sagan...

Jag läste den här sidan, och kände "det här är vidrigt".

Men inte av samma orsak som de flesta andra. Jag tittade runt lite och läste vad som stod där en gång till, för något gnagde. Då gick det upp för mig, det som står där:
"Jag stal den här idén före King, för min mor tyckte om sådana här spel. Nu har de köpt en av de jag stal den ifrån eftersom jag tyckte de skulle betala mig för jag var före."
Jag känner verkligen avsmak för hur någon använder sin döda mor för att försöka skaka fram sympati och få med sig folkopinionen, när försöket att utnyttja trademarksystemet för att sno åt sig Candy-märket eller King-pengar misslyckades. Candyswipe var inte först, så mycket står i texten. Det var inte King som gick till Runsome, det var Runsome som sa de var före King. Och då sa King: Okej. Vi  var inte först. Här har vi någon som var före dig, som vi hellre ger pengar till än dig. Hej då.
Ta smällen, rulla med den, koda ett nytt spel om du har några originella idéer. Gråt inte ut på internet för att du misslyckades med att patenttrolla.

Jag köper att systemet är helt ankeborgtrasigt. Jag köper att den som har mest pengar kommer köpa loss märken och ingen kommer kunna iterera på deras produkter trots att deras produkt är en iteration på det som kommit tidigare. Jag vill ha en reform och en massa förändring.

Men jag lärde mig redan på lågstadiet en sak: Den som sig i leken ger, får leken tåla.

Den som anklagar någon annan för att ha stulit en idé, ska ha kommit på den själv - inte stulit den först.



Och, för att King ska sägas ta mat ut någon barns mun... Då måste det vara så att utan Candy Crush skulle Candyswipe ha blivit succé. Men om det nu är glada färger och ordet "Sweet!" som gör att folk spelar så borde de ju spelat Candyswipe. Varför inte bara nöja sig med att ha ett ganska säkert spel, som en liten skara kommer ladda ner när de ser reklamen för Crush Saga på TV?

Jag är helt övertygad om att antalet nedladdningar av Candyswiper inte har lidit skada av existensen av Candy Crush Saga, det enda som händer är att Swiper får en massa gratisreklam och goodwill, så folk kommer punga upp sina $2.99 i support. Och vips så kom det nya försäljningar som inte hade kommit annars.

För mig krävs det mer bevis innan jag tror att Runsome Inc. lidit skada på att King kopierat samma idé som dem och lagt sin marknadsföringsbudget bakom Crush Saga.
För inget av de här företagen sysslar med att göra bra spel, de sysslar med att göra okej spel och sen marknadsföra helvetet ur dem. Till exempel genom att göra sig till David mot Kings Goliat och gråta ut offentligt.

tisdag 11 februari 2014

Tankar om målgruppsbilden i spelindustrin (med bild, video och hemläxa)

Det finns en scen i A Beautiful Mind där Nash upptäcker de spelteoretiska (ekonomi) situationer som är döpta efter honom. Att om alla satsar på blondinen kommer ingen få nått alls:


Spelindustrin, både digitalt och analogt, lider ganska mycket av en liknande åkomma. De ser inte att rummet är fullt med folk.

Målgruppsbilden är att de som köper spel är på ett visst sätt, killar i åldern 15-35 med intresse för sport och/eller seriefigurer som vill åsamka skador på andra och omgivningen sett genom första persons ögon eller möjligen tredje person nära. 

Vi kan säga att spelbranschen tittar på en grupp människor och ser en(1) spelare:
Och detta reflekteras i allt, från design och marknadsföring till diskussioner om spel, även vilka målgrupper som finns för publikationer om spel och omvärldens bild av vilka som spelar spel.

Som jag diskuterat tidigare och nämner hela tiden (till exempel så fort Games Workshop kommer på tal) så leder detta till en spriral, spelföretagen gör spel för unga killar, unga killar är de enda som köper spel, spelföretagen gör en marknadsundersökning och kommer fram till att man ska satsa på unga killar, spelföretagen gör spel för unga killar... ad nauseam.

Men om man istället för att förutsätta att bara killar spelar spel och bara killar kommer någonsin spela spel så kan branschen förändra sin egen bild av vilka de potentiella konsumenterna är:

Den viktiga skillnaden här? Kundbasen har ökat 1000%. Tiofaldigats.

Jag vet inte hur många gånger jag upprepar samma sak, men det behöver nog hamras in (och den här gången har jag bilder och videoinnehåll!) att även om man inte har ideologiska skäl att vilja bredda bilden av vem som är en "riktig gamer", så finns det ekonomiska skäl.

Och när både flummare och $$$-folk kan enas, är det inte onekligen En Bra Sak™?
Dagens hemläxa blir alltså: Prata om spelare i så svepande termer som möjligt, utan att förutsätta kön, ålder, socioekonomisk siutation et cetera. 

fredag 31 januari 2014

Paperblanks anteckningsböcker

Jag vet inte om jag kan bedöma om Paperblanks anteckningsböcker är bra. Det är liksom inte viktigt att de har tjockt papper eller håller ihop bra, fast det gör de. Det viktiga är hur äckligt vackra de är. De håller upp texten som skrivs i dem som viktig. Man vill inte klottra vad som helst i en så fin bok. Och de för tjänar liksom en bra penna.

Eftersom jag är så nördigt förälskad så kan jag inte riktigt komma med någon bedömning som är värd något för någon annan, utan bara försöka beskriva känslan av att skriva i en bok som känns lyxig och elegant. Hur tanken väger orden innan pennan får sätta dem till papperet. Att man känner kopplingen från dagens massmarket-pocketar och elektroniska anteckningsplattor tillbaka till vaxtavlor och diagram i sanden.

Vi glömmer ofta hur extremt stor makt ord och text har, hur en namnteckning kan binda oss till saker talade ord inte kan eller hur idéer kan färdas över tid och rum på bara ett ark. Det vi väljer att kopiera sätter vi värde på och det vi inte kopierar förklarar vi värdelöst, det är lätt att glömma vilken makt kopiering har haft i denna tid av enkel perfekt duplicering.

Det finns något hos en vacker anteckningsbok, som Paperblanks, och en bra penna som gör att jag känner att mitt skrivande är en magisk handling. Hur jag med min fantasi och några tecken jag tränat min hand att reproducera tack vare de här verktygen kan skapa en hel värld på bara bara sex dagar - a god am I. Den fysiska artefakten ger i den digitala tidsåldern något ett högre värde, och inget förtjänar mer värde än det skrivna ordet.

Finns i bokhandeln och på internet, bl.a. hos Bokus.

torsdag 30 januari 2014

All American Orgy

Mitt försök att se tuttkomedi slutar ständigt med dessa independentfilmer som utgår från en situation med sexuellt innehåll för att istället handla om relationer och övergångar mellan livsfaser - eller i det här fallet att ha fastnat i en del av livet man inte vill vara i längre med personer man växt ifrån.

Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag inte lyckas se en hjärndöd sexkomedi, när jag faktiskt hittar filmer som är ganska bra. Även om det inte riktigt känns trovärdigt att den snygga tjejen stannar med den alkoholiserade författaren utan någon särskild anledning så driver han allt framåt på ett viktigt sätt.

Tre par åker ut till en farm för att ha en orgie, eftersom det kommer föra dem närmre eller nått. Varför är egentligen inte viktigt. Det är premissen så bara köp det. Alla paren är mer eller mindre trötta på varandra, alla har olika förväntningar och situationen blir konstig (no shit, det är en orgie). Och så börjar all puts på fasaden att spricka, scen efter scen faller hela korthuset samman.

Vet inte riktigt när jag skulle faktiskt välja att se denna film om jag hade koll på vad det var, för det är inte så mycket en skrattfest som en studie i hyckleri, men kanske när jag vill skratta lite åt normaliteten. Eller bara se vilken dum idé det är att bjuda in sina vänner på en orgie. Should have ordnat en parmiddag...

Finns på Netflix eller hos Discshop

onsdag 29 januari 2014

Hobbit: Smaugs ödemark

Det var ett tag tal om att sträcka ut Bilbo till två filmer, innan de kom på att tre skulle betyda ÄNNU MER BILJETTINTÄKTER!
Det borde de ha gjort.

För att vara lite mer utförlig, trots att det inte behövs eftersom jag är typ sist i världen på den här bollen, så är det verkligen bara en transportsträcka. Första filmen hade plockat ut ett snitt som har mycket dramatik och slutar med en viktig vändning i historien. Den här är bara första halvan av andra delen.

Massa nya och nygamla karaktärer kommer in, får lite relationsdramatik, en fightscen, sen vidare. Själva slutet på äventyret kommer närmar sig och Bilbo ska fixa biffen. Han misslyckas. Så precis innan stora slutstriden så kommer eftertexterna.

Nästa film kommer alltså vara vad? En enda lång krigsscen? Förmodligen kommer 2 och 3 att flöda bra in i varandra, men del två har inget riktigt slut. Jag får intrycket att man försökt skapa en ny Empire, där allt ser mörkt ut på slutet och därmed blir vändningen i del tre bättre. Men det lyckas inte.

Vad skulle man gjort? Kanske istället göra mer som Ringen-böckerna (som filmerna inte gjorde) och dela upp saker efter geografi/tema istället för kronologiskt. Om tvåan hade berättat bara delar av historien och slutat med en synbar deus ex machina, men trean sedan flashat tillbaka och visat hur den oväntade räddningen kom på plats för att sedan gå vidare till huvudsaken så kunde man kanske räddat tvåan som egen berättelse och inte bara som transportsträcka till nästa film.

Jag är inte en av de som tycker att man måste filma av bokstäverna i boken för att vara true, men jag fick starkt känslan av att mycket av denna film beror på beslut från kostymkillar på kontoret och inte på konstnärliga val för bästa möjliga återberättande av Bilbo.

Till exempel att göra en trilogi och inte en duologi, because $$$!


Finns säkert i ett Happy Meal nära dig.

tisdag 28 januari 2014

Brian Posehn: The Fartist

Problemet med att ha en titel som "The Fartist" och ett omslag som parodierar "The Artist" är att på min lågupplösta tv-skärm försvann Posehns namn. Det betyder att jag gissade mig fram till att det var en hackig "parodi"-film och hoppade över. Efter mååånga förslag från Netflix så kollade jag upp och insåg att det var en standup-special med nuvarande författaren till Deadpool.

Dock är titeln väldigt tydlig, det handlar otroligt mycket om fisar och andra kroppsfunktioner. Mest i en "jag börjar bli gammal och ruttnar inifrån"-kontext. Men också i en "tänk om jag kunde göra det här med kroppen"-kontext.

Jag vill inte ha fisskämt, särskilt inte från någon som kan bättre. Någon som verkligen har en stark deadpan som drar hackiga fisskämt och skrattar åt sina egna fiktiva kroppsfunktioner. Oh how the mighty have fallen...

(Kolla in Comedians of comedy-filmerna istället)

måndag 27 januari 2014

Pain and Gain

Jag borde älska en historia om komiskt misslyckade kriminella kroppsbyggare spelade av Marky Mark och The Rock. Men jag älskar den inte. Jag gillar den knappt. Det saknas något i blandningen.

Oftast när man säger att det märks att skådespelare hade roligt när de gjorde en film så betyder det att något kommer genom duken och greppar in tittaren i en vansinneshistoria och sliter en runt på berg-och-dalbanefärd. Men här verkar det mer som alla skämten är interna. Det envisa "sann historia" som ska vara någon slags ironi eftersom allt blir ständigt mer orealistiskt känns otydligt, såhär i en tid då sanningsvärdet på fiktion debatteras vilt. Steroidandet och det ständiga viktlyftandet är bara konstigt, inte en rolig quirk utan bara ett knäppt beteende. De ogenomtänkta planerna och idiotiska beteendet är på Jönssonliganivå medan estetiken är betydligt seriösare actionfilm, så avsaknaden av konsekvenser där det vore motiverat känns som ett brott mot en intern logik som aldrig definierats.

Kanske är jag bara besviken för att jag trodde så mycket mer om konceptet, men jag kände verkligen att det var saker på skärmen hela tiden, men aldrig att de kändes relevanta. Förutom när Rock grillar händer på uppfarten. Den bilden var snuskigt rolig.