Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

lördag 29 december 2012

H*n.

Varning! Detta inlägg kan vara infekterat av Vit Kränkt Man, alternativt PK-Maffian.

Nu har Språkrådet börjat komma med nyordslista och det är väl lite spiken i kistan på "hen-debatten", kvällstidningarna börjar använda det i sina språkråd och vissa använder det i vanligt tal, om än i vissa mer formella register och situationer när det är särskilt befogat. Förutom de som aktivt använder det hela tiden då, men de är på ena sidan av debatten och därför inte indikativa för något avslut på debatten.

I alla fall så skulle jag vilja säga att båda sidor av den debatten förlorade. Om inte anti-hen-sidan vann, genom att hen-förespråkarna vann. Paradoxalt? Jajamensan.
Men vi börjar med att konstatera att hen-debatten slutade med att vi fick ett nytt ord som förkortar han/hon till hen. En besparing om fyra tecken. Tänk vad mycket förslitningsskador på tidningsredaktioner vi kommer slippa, SCB kan säkert inte ens räkna ut hur mycket nationalekonomiskt man tjänar på minskade sjukskrivningar och snabbare publiceringscykel för nyheter som ger internationell konkurrenskraft.

Fast var det inte från början så att man ville införa ett nytt ord som betecknar ett tredje kön, eller avsaknaden av dikotomiska kön? Två kön som extrempunkter på ett kontinuum, istället för två kön som binära motsatser? Ett sätt att tala om de som befinner sig på skalan utan att vara i en av extrempunkterna, oavsett om de är en fysisk individ eller en hypotetisk person som på grund av sitt icke-definierade kön är på båda extrempunkterna och hela skalan samtidigt.

Sen kom en massa motståndare som i sin konservativa värld inte anser det värt att kunna tala om personer som uppehåller sig mellan extrempunkterna på köns-skalan, eftersom de anser att det inte finns en skala utan bara två binära fack. Gärna vill man också att det ska bara finnas två binära fack, för både fysiska kön, sociala kön, juridiska kön och alla andra egenskaper som kan kopplas till kön. Deras motstånd var grundat i vad jag kan tycka är felaktig världssyn, men med deras syn på saker så är det helt klart befogat att inte vilja att folk ska kunna prata om något de inte vill ska finnas.

Men den förståelsen för vilka grundläggande antaganden om världens beskaffenhet som ligger till grund för konservativas motstånd uteblev, istället blev det en snabb reaktion från PK-maffian som självklart tyckte att om konservativa inte gillar det så måste det vara bra. Så vi ska ha "hen". Problemet var att många inte frågade vad vi ska ha det till. Utan istället blev det en diskussion om att vi ska ha det för att vi inte kan prata om personer som inte har ett definierat kön, där de fysiska individerna glömdes bort och man bara pratade om t.ex. platsannonser eller när man inte vill avslöja en källas identitet genom könet och refererar till den som hen. För det är för långt att skriva han/hon.

Och då kröp de småkonservativa fram, för de tycker inte att det är en så stor grej att snabbt kunna skriva eller prata om en hypotetisk individ utan att ge den ett kön, som klassiska normen att använda "han" för att referera till en person av okänt kön tills dess att man faktiskt anställer en kvinna till exempel. Den diskussionen hade liksom inte drabbat dessa vanliga människor, utan var för dem en icke-fråga och det grundläggande motargumentet blev "hen? höna på engelska? det är fult." vilket inte är så särskilt konstruktivt.

Så det slutade med att vissa tycker det är praktiskt att kunna skriva hen istället för han/hon, den, han eller hon, han (med ett antagande att det också kan beteckna en kvinna) eller vice versa använda hon som pronomen för en person som kan vara antingen eller. Andra tycker det inte sparar så mycket energi. Och debatten om hur vi konstruerar föreställningen om två kön som binära motpoler genom språket fortsätter i det fördolda, utan att ha fått vara med i diskussionen om vi ska ha ett nytt ord för att korta ner han/hon med fyra tecken eller om det är för fult med "höna på engelska".

Den är för övrigt engelska för håla. Det är fult.

måndag 24 december 2012

Från oss alla till er alla: En essä, eller kanske ett fragment

Så här på julafton ska man ju ge gåvor. Som den goda och givmilda person jag är (för att inte tala om ödmjuk) så kommer jag därför ge er min visdom. Inspirerad av ett referat av en essä om Madonnas postmoderna sexualitet och Justify my love.
Enligt essän blev Justify my love en s.k. gay anthem, alltså en låt som är stor inom gaykultur, eftersom videon lekte med könsroller och inkläder män BH. Men jag tror att det snarare är en spiral av sexualisering som påverkat "gaykultur", inte nödvändigtvis den kultur som homosexuella delar utan den kultur som andra delar av samhället tillskriver dem.

Genom att man inte får tala om sexualitet så blir det omöjligt att tala om avvikande sexualitet. Det går helt enkelt inte att ha samtalet, vilket betyder att de som har makt kan ägna sig åt vilken perversion som helst utan att någon kan hänga ut dem och de som är maktlösa inte kan ifrågasätta gränsen för vad som är abnorm avart och vad som bara är en anormal avvikelse från huvudlinjen.

När då någon kommer med kulturellt artilleri, vilket Madonna inte var vare sig först eller sist med, och angriper muren som hindrar samtalet från att gå för långt åt ett håll så blir det ett hjältedåd för de som vill ha samtalet som ligger precis bortom muren. Samtidigt demoniseras akten att bryta ner muren av rädda konservativa, som inte ser möjligheten att flytta muren utan anser att den bara kan byggas på en plats. De menar alltså att om vi inte har muren byggd där den står så måste vi vara utan mur och acceptera vilka perversioner som helst.

Det kraftiga sexualiserandet blir alltså ett vapen för att påverka det offentliga samtalet, men för en extern observatör tycks det snarare som att hela kulturen som använder vapnet istället hyllar kraftig sexualisering. Det skapas en motkultur baserat bland annat på den här kraftiga sexualiseringen. För den som är kvar i huvudlinjekulturen tycks alternativet vara en kultur av kraftig sexualisering, vilket gör att de som kommer in i motkulturen självidentifierar med den kraftiga sexualiseringen (vilket kan vara en faktor till riskbeteende - men det går vi inte in på nu). Det gör att när man från konservativt håll angriper motkulturens kraftiga sexualisering så försvarar man det som en identitet, "Det här är så vi är, lev med det", istället för som ett kulturellt vapen, "Det här är vårt verktyg för att öppna upp det offentliga samtalet, lev med det". Detta skapar i sin tur en falsk dikotomi mellan avvikare och normala, där man både inifrån och utifrån associerar en viss egenskap med ett helt kluster av andra egenskaper.

För den som inte accepterar hela klustret av egenskaper som självidentitet blir det ett problem. Hur kan man vara både homosexuell och inte vara kåt hela tiden? Verktyget för frigörelse har istället blivit ett nytt förtrycksverktyg och vissa är fast i ingenmanslandet. Då behövs ett mer subtilt vapen, medialt synliga men stabila samkönade par. Anja Pärson t.ex. ville inte bli en gayikon, men är det inte just en idrottsprofil som dragit sig tillbaka för ett stilla familjeliv med sitt livs kärlek som behövs för att flytta fram gränserna och minska ingenmanslandet? En intern kritik av sexualisering som bryter ner den externa bilden av att alla delar samma kluster av egenskaper, eller en familjekonservativ rörelse som är för stabila samkönade äktenskap men mot skilsmässor som syns i media. Sådant som rundar ut bilden och därmed bryter ner den nya bilden som ersatt "homosexualitet finns inte" med "homosexuella är alltid kåta".

Och för den delen, varför har vi inte mer av det här samtalet kring män och kvinnor? Kring gamla och unga? Religiösa och ateister? Ja, visst, vi har faktiskt mer och mer av ganska normala samtal (även om mycket av TVs insats handlat om freakshow) men jag vill mena att det behövs. Om det offentliga samtalet kan handla om vad som helst så behöver vi inte skapa den typen av bubblor där man måste köpa in sig i en ny mainstream för att bli accepterad.

Hur den här typen av självidentifierande motkultur kan bli en exkluderande kultur av elitism och sexism vore intressant att utforska... eller hur, nördkulturen?

måndag 26 november 2012

YouTube Monday: Satans brödrost

Satan lever. I en brödrost.



"When all is said and done, it makes good toast."

måndag 19 november 2012

YouTube Monday: Mighty Boosh, series 1, episode 1

Tundra förra veckan. Nu firar vi måndag igen. BOOOOOOSH!


Jag älskar deras Von Trier-grej att komma in och förklara något om avsnittet innan. Särskilt den där Vince tycker man ska trycka på den röda knappen för att få se en film av honom dansandes i en igelkottedräkt. Fast det är ett annat avsnitt...

tisdag 13 november 2012

Archive.org Tuesday: Alice in Wonderland

Varför inte surfa lite på nätet och hitta video någon annanstans?
Och då menar jag inte porrsajterna.




Archive.org är ganska underbart i sitt vansinne, samla ALLT och se vad som kan tänkas behövas någon dag. Internets "hoarder". Men det finns ju de som faktiskt hittar teman, som t.ex. deras blogg. Den här filmen fick jag från en post där: http://blog.archive.org/2010/03/05/alice-in-wonderland-a-look-back/

måndag 12 november 2012

YouTube Monday: TUNDRA!


Eftersom:

  1. Det börjar bli kallt.
  2. Jag spenderat 900kr på bland annat alla tre säsongerna av Mighty Boosh.


onsdag 17 oktober 2012

Något vackert i allt det mörka

Jag är fascinerad av modernistisk konst, särskilt dadaismen. Men det verk som verkligen kan spela mig som ett instrument är Waste Land. T.S. Eliots försök att sätta ord på känslan efter det första världskriget. Det första kriget som verkligen utplånade en generation. Ett krig som drabbade Europa, som kändes i USA och ritade om kartan i kolonierna.

På ett sätt tror jag att vi fortfarande känner effekterna av sådant som första världskriget, Titanic-katastrofen och andra katastrofer som dödade den framtidstro som kom med ångloket och telegrafen. Vi hade en omvänd effekt som ett litet återfall under atomeran, då atomdrivet allt skulle göra framtiden fantastisk. Sen visade det sig att vi fortfarande sitter här med oljedrivna bilar, om än ett informationsnät som inte ens atomeran kunde drömma om.

I alla fall så tycker jag alltid att det är något väldigt vackert med berättelser om desillusioneringen hos folk när de inser att alla deras höga ideal och framtidstro bara slutar med sjukdomar i någon lerig skyttegrav.

Nog om det, lite svammel på kvällskvisten.

tisdag 25 september 2012

Missade deadline - vad blev det av det?


Jag missade visst en deadline i en Coursera-kurs. Tror inte det ska drabba mig allvarligt, man ska kunna missa en vecka eller två. Tyvärr berodde det på klantighet, då jag hade skrivit essän för en vecka sedan och bara inte tagit mig för att skriva in den, för jag trodde jag hade till 19 på mig. Det var visst 17, jag hade översatt tidszonerna fel.

Nu schemalägger jag den här istället, så den kommer till någon nytta.

Dune and "Darkness"
As we learned from the lectures, "Darkness" shares the honor of winning both Hugo and Nebula awards with "Dune". It also shares a setting, in a sense. The fact that both stories take place on planets with a very harsh climate, in "Darkness" the planet Gethen is also known as Winter - in "Dune" the planet Arrakis is a desert world known as Dune. The are also both stories of a lone off-worlder trying to understand the local culture in order to triumph.'
There is of course a difference between the androgynous Gethenians and the very gender-separated Fremen. But in a way, the interaction of the off-worlder (Genly Ai in the one, Paul or Jessica Atreides in the other) to the local natives is single-gendered. Ai at first only see the androgynous gethenians as male but realise in the end that they are both male and female. Jessica find that the elder Fremen women share traditions with her all-female order and become a "Reverend Mother", but in the end it is Paul who combine the elements of male and female to become the Kwisatz Haderach.
In these ways "Darkness" mirrors "Dune", but it is a fun-house mirror. Instead of a dry desert planet we have a planet of eternal winter, but that sort of cold is a desert in it's own way. Instead of a people who send their women to the deep desert for safety and where a man kan win another mans wife in a duel we have a people who have neither male nor female gender, but the bridging of male and female is a central theme.
Perhaps these are themes that were perfect for it's time, how a climate can change it's people and the male/female dicotomy. At least two very different books turn out to be very much alike.

måndag 10 september 2012

onsdag 5 september 2012

Snyltgäst i folkhemmet

Gick upp nu på morgonen för att försöka få mig lite tv-sändning till livs innan arbetsdagen, så hjärnan skulle hinna vakna. Det kan vara en bra sak eller en dålig, för jag snavade in på ett tv-program som verkligen fångade mig lite.
I intervjuer med sverigefinskar, och inte de gamla utan ganska samtida med mig, så nämns att många inte lärde sina barn finska. Och vilket avstånd det skapar till en hel gren av släkt och kultur.
Själv kan jag måla med ord på svenska och hur mycket jag själv än inte är bekväm med att använda engelska så slår jag nog de flesta jag kommer i kontakt med. Men precis över vattnet finns en massa kultur som jag inte alls kommer åt. Det är en barriär av språk som är närmast överkomlig, och även om jag i vuxen ålder skulle anstränga mig och klättra över den så kommer den inte kunnna få chansen att forma mig. Det är som att någon skrivit ett testamente där jag förvägrats en del av kulturarvet.
Inte den mest positiva starten på den här dagen kanske...

måndag 3 september 2012

Dagar som denna

Jag hatar verkligen att känna mig småkrasslig. Att vara riktigt sjuk är mycket mindre påfrestande, för då får man vara sjuk. Men när man inte riktigt kan fokusera blicken, är stel i muskler och lyckas skära sig på inte bara en konservburk utan även på två ställen samtidigt med rakhyveln.

Sen går man iväg med en kille som verkar helt nedsläppt i Örebro, utan någon förvarning, för att han ska få någon info om sin sektion. Möter några från sektionen som omedelbart tar med sig honom för att först äta lunch och sedan visa honom vart han ska gå senare för att få all information han kan tänkas behöva.

Det är jävla tungt ibland, men ibland kan man se varför det är så jävla gött att jobba med ideell kraft.

Youtube Monday: Dirk Gently's Holistic Detective Agency - Pilot

Douglas Adams crazydeckare i TV-version:

fredag 31 augusti 2012

WINNING!

Jag satte alltså upp ett mål att klara alla dagar i en kalendermånad utan en miss. Och det var klart iom förra inlägget. Det firar vi med Basutbudet - Finns det plats eller?



Tygers

De idéer som Moore introducerar i Tygers har på senare tid blivit introducerade som delar av Green Lantern Corp-mythosen. Men när det skrevs så var det inte ett sätt att få in storyelement i mythosen utan tjänar bara ett internt syfte. Att berätta för Abin Sur om hur han kommer dö är första steget för att sätta igång processen som leder till hans död. Det enda som kan stoppa en Green Lantern är hans eget tvivel på sig själv, precis som deras tidigare svaghet mot gula saker kom från rädsla.

Dessutom så löser det frågan varför en person från en interstellär polisstyrka som reser i rymden med bara sina magiska vetenskapliga ringar krashar med ett rymdskepp. Det har ju varit en obesvarad fråga tidigare. Men mest är det en berättelse som använder surrealistiska bilder för att skapa en skrämmande atmosfär och visa hur fröet till sin egen undergång kommer från en Green Lanterns eget självtvivel. Det märks att Alan Moore skriver till tecknarens styrkor, för samspelet mellan berättelse och bildinnehåll är klockrent.

Och har man skapat en Green Lantern som är en planet och i förbifarten ger honom en ärkefiende som är en stad, då har man något som kallas "talang".

torsdag 30 augusti 2012

In blackest night

Om Moore karaktärisering av Mogo som en helt normal grön lykta ska innebära att vi ser oss själva som underliga i hans (dens?) ögon, så driver In blackest night in den spiken med pneumatisk kraft. Det är väldigt explicit att våra referensramar inte är giltiga för de som har andra referensramar. Gröna klockan i mörka sektorn av galaxen visar delvis på något som vissa organisationer för handikappade funktionshindrade personer med funktionsnedsättning vill lyfta fram. Att mycket är designat för en viss sorts person, men inte allt.

Jag vill inte grotta ner mig i Moores höga koncept här utan utgå från det och diskutera vidare hur världen är designad för en viss sorts person. Vi designar med trappor efter förutsättningen att man kan gå i trappor, vi designar audiovisuellt för att vi förväntar oss att folk har både syn och hörsel osv. Det är relativt lätt att se hur det leder till funktionshinder för de som har en funktionsnedsättning. Men är det ett läge där det bara finns extremer eller finns det mer av en glidande skala?

Om man är blind så ser man inte, om man ser ser man. Men om man ser, men inte så bra. Om man ser, men inte har så bra mörkersyn. Om man, som jag, har väldigt svårt med cocktaileffekten. Då har man inte en funktionsnedsättning, men man har det samtidigt. Vissa har väldigt svårt att följa ett dietprogram, andra tycker det är väldigt lätt att följa just det. Samtidigt är det ofta man hör folk säga "det här dietprogrammet är bäst i världen". Problemet är att en person som verkligen tänkte efter skulle säga "det här dietprogrammet är bäst i världen - för mig".

Känn dig själv. Vet hur du själv fungerar. Då vet du om något är byggt för dig, eller om det är byggt för någon annan. Och försök så långt det är möjligt att designa allt "ställbart". Så folk kan anpassa sin omvärld efter sig själva, inte sig själva efter sin omvärld.

onsdag 29 augusti 2012

Mogo doesn't socialise

Om man har det fantastiska namnet Bolphunga the Unrelenting så finns det en stor chans att man inte kommer ge sig i första taget. Men det tar bara 6 sidor (som dock berättar flera års historia) för Bolphunga att ge upp sin kamp mot Mogo. Det enda som behövs för att han ska ge upp kampen att försöka bevisa sin makt genom att besegra en green lantern är att inse att Mogo inte finns på planeten han letat på. Istället är planeten Mogo.

Höga konceptnivåer är typiskt för Alan Moores verk, och särskilt de kortare verken. Men att introducera Mogo, en lantern som är en planet, och bara i förbifarten också ett intelligent smittkoppsvirus och en matematisk ekvation som också är lanterns är otroligt högt koncept. Det har också effekter när Mogo får en ärkefiende, eftersom även den fienden är lika högt koncept.

Tyvärr har senare revisioner gett Mogo en särställning som en central figur för distributionen av ringar. Personligen tycker jag att konceptet blir intressantare när han är en normal lantern, eftersom han då inte är en speciell varelse i förhållande till de humanoida lyktorna, utan bipedal form är lika främmande för Mogo som planetform är för oss tvåfotingar.

tisdag 28 augusti 2012

A man's world

Alan Moores kortisar för Omega Men-tidningens Vega-backupserier är sköna, det märks väldigt tydligt att han skrivit Future Shocks för 2000AD innan.

I A man's world så får vi bekanta oss med en värld helt full av män, genom en interplanetär antropolog. Hon gör misstaget att förutsätta vissa likheter mellan hennes ras och de lokala männen - till exempel sexuell fortplantning. Därför inser hon inte att den våldsamma ritual hon observerar är deras fortplantningsrit. De dödar ett snigeldjur och implanterar sina foster i dem. Så när hon föreslår för en av dem att de ska "gamugha" så har de lite olika uppfattning om vad det innebär.

Hon påpekar själv att det bryter mot interplanetär antropologis regler och får betala priset.

måndag 27 augusti 2012

Shipping Wars

Ibland ser man på reality-TV bara för att det är ett skamligt nöje. Ibland för att deras sätt att bygga "verkligheten" är mer dramatiskt än det skrivna drama som finns på televisionsapparaten. Men ibland är det för att man bara älskar någon av personerna de hittat.

Kitty Jutbring, hon den blonda i Radio, typ alla som var med i På riktigt... och så Roy:




Det här klippet visar hans praktiska genialitet och hans ömma sida. Det visar inte hans enorma misantropi, han säger själv i ett avsnitt att han är en "equal opportunity hater" - han hatar alla lika mycket. En person med mycket potential som jobbar med att köra bud istället för att göra något vettigt av sitt liv och som utger sig för att hata människor men egentligen är väldigt omtänksam om de som han faktiskt bryr sig om... jag känner igen det här...


söndag 26 augusti 2012

Smittsam energi

Nu ska jag börja med att påpeka att jag inte är en sån där flummare som tror att alla människor är sammanlänkade och energi flödar mellan oss i någon slags osynligt fält. Men andra människor kan påverka ens sinnesstämning rätt mycket.

När man arbetar i ideella organisationer så är det lätt att känna att saker är lite tacklösa. Många viljor drar åt ett annat håll än en själv och när det inte går bra blir det lätt tungt. Men det man inte får glömma är att det finns en idé och en grundtanke. Att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål.

Ibland så tappar man det, men så kommer stunder då man får se en massa folk samlade med bara förväntan och positiva känslor. Det är svårt att beskriva hur mycket man kan känna sig uppladdad och vilken positiv energi man själv får av att se det. Som en kugge i maskinen är det svårt att ta ett steg tillbaka och se hela bilden. Men ibland kan det räcka med att se andra kuggar glatt tuffa på.

lördag 25 augusti 2012

En matblogg om en billig maträtt - på en lönelördag.


Ibland har man inte så mycket hemma. Ibland har man bara burktomater, riven ost i frysen och torrvaror.

Då kan man göra pizza utan jäst.

Ingredienser:
5-6 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
3 dl vatten
½ dl matolja (dissa inte oljan!)

Metod:
Blanda mjöl, bakpulver och salt i en bunke.
Häll i olja sen vatten och rör till en smidig deg. Fuska gärna med degkrokar, jag har en silikonslickepott som kickar stjärt till detta.
Balansera ev. mjöl eller vatten så degen blir bra.
Tryck sedan ut degen på en plåt eller i en smord form. Mjöla degen och allt sånt trams, annars fastnar den ju.

Lägg på tomat, ost och vad som nu går att hitta i kyl/frys/skafferi. In i ugnen, 250 grader 10-15 minuter.

Själva pizzan blir tjock, tänk på att den sväller i ugnen så den ska vara tunnare innan än man vill ha den efter. Resultatet blir en pan-pizza som är fluffig och dekadent. Onyttig, billig och fet. Precis som det ska vara!

fredag 24 augusti 2012

WWE Money in the Bank

Om man har 8 eller 5 deltagare i en ladder-match så kan man få ihop 20 min underhållning. Lite oberoende av vilka personer som är där inne. Men det som är mest intressant att lägga märke till med denna PPV är att CM Punk och Daniel Bryan går 30min på två personer. Det är inte många i WWE av idag som har tillräckligt med kunskap om det de håller på med för att vara underhållande i 30 min, utan några gimmickar.

Som vanligt får damerna mer tid att komma in till ringen än faktisk tid i ringen, men så har de ju bara en eller kanske två riktiga wrestlare i hela damdivisionen. Och de är stenhårt utmålade som skurkar, för att veta vad man håller på med = dåligt och att visa fittan i Playboy = bra i WWE-universumet.

Första laddermatchen, ungefär 2,5min/deltagare, andra 4min/deltagare, damernas 0,5min/deltagare. Punk-Bryan 14 min/deltagare. Säger allt om vilka som kan det de håller på med tycker jag. Just ja, Goldberg Ryback är ute också. Får mer tid än damerna. Folk ska väl få en chans att skrika "Gold-berg. Gold-berg." också. Ger min chansen att hämta öl, det är bra.

torsdag 23 augusti 2012

VARNING! Gå inte till länken!

Det finns en hemsida som jag vill utfärda en skarp varning för. Likt Minos labyrint är det omöjligt att navigera sig ut därifrån om man väl gått in. Det är en plats där tid inte existerar och den kommer äta din dators RAM genom att du luras att öppna flik efter flik efter flik för att hålla koll på saker du vill läsa senare.
Den kommer också att göra att du nästan måste se minst ett tusental olika serier och filmer, läsa otaliga bokserier och i värsta fall utforska sådant som fanfiction.

Gå inte in på TVTropes
Jag upprepar: Gå inte in på TVTropes!

onsdag 22 augusti 2012

Gud överallt

Jag tycker ju att det är sjukt skoj att plugga. Så mycket att jag som fritidssysselsättning nu när jag inte pluggar läser en distanskurs i litteratur. Där har vi en stor grupp med många olika sorters folk. Men en grupp som verkar, på de essäer som jag läst från andra kursdeltagare, vara överrepresenterad är de som ser Gud överallt.

De har ett genomgående drag att sätta all litteratur i relation till Bibeln. Men inte boken Bibeln utan sådant som de kommer ihåg från söndagsskolan. De anser att alla böcker har ett underliggande tema om Gud eller kristendom. De är också dåliga på att citera och ange källor.

Jag kan såklart ha otur och lottas i samma anonyma grupp som en minoritet konsekvent, vilket skulle innebära att de verkar vara fler än de är. Jag har också en våldsamt fördomsfull idé om att de som argumenterar på detta sätt har bättre engelska än många andra studenter - som jag då antar är icke-engelskspråkiga från början - och gissar därför att de är amerikaner.

Det är lite skrämmande vilken bild man har av amerikanerna som ett land fullt med religiösa fundamentalister som tror att King James-versionen av Bibeln är Guds ord. Och som tycker att muslimer är konstiga för att de inte tror Koranen går att översätta ordentligt från den ursprungliga arabiskan. (Men Bibeln är alltså översatt till sin perfekta form från arameiska, via grekiska och latin till engelska.)

Jag tror jag behöver åka västerut och undersöka sanningen, för just nu är min bild av en hel del av verkligheten otroligt präglad av "nyhetskanaler" som egentligen är propagandakanaler och ren fiktionaliserad underhållning.

tisdag 21 augusti 2012

Påminnselse: Bli inte Facebook-vän med kroglivet.

Såhär lagom till terminsstart och nya bekantskaper behöver man påminna folk om varför man inte ska bli vän med fejkprofiler som representerar nattlivet i stan eller en krog eller dylikt.


  1. Facebook vill att de ska använda sig av "pages". Därför är alla funktioner och inställningar anpassade för att profiler ska vara riktiga personer och "vänner" ska vara någon du i alla fall känner eller har träffat som minst.
  2. Nattlivs-profiler tackar ja till alla.
  3. Facebook antar att folk vill ha en "chain of trust" där dina vänners vänner är dina potentiella vänner.
  4. Dina vänner kan dela saker med dig på Facebook som du inte har något emot att dela med vänner, men inte skulle vilja visa upp för hela världen.
Vän A delar bild X.
Bild X syns för dig och dina vänner som är vän med A.
Din krets med vänner får se bilden, ni skrattar gott.
Vän N representerar alla krogar i staden. 
N är vän med dig och A. 
N får bild X. 
N har 9000 vänner, hela kroglivet i staden. 
Bild X syns för dina vänners vänner. 
Bild X syns för hela kroglivet i staden, de skrattar rått.

Om ni ska hålla på och bli vän med reklampelare så kan ni väl i alla fall se till att ställa in så inte "vänners vänner" är betrodda med alla information som ni postar på fejjan?

måndag 20 augusti 2012

Vad jag ser fram emot på bioduken i framtiden

Den här sommaren såg väldigt lovande ut. Vi skulle få slutet på Dark Knight-sagan, en ny Spidelman och en första crossoversuperhjältefilm.

Avengers var F-ING AWESOME.
Spindelmannen gjorde mig besviken, jag trodde vi var i en era då superhjältefilmmanus skrevs av skickliga manusförfattare.
Dark Knight Rises var som väntat inte lika bra som förra, men den innebär att ytterligare en trilogi har uppnått den speciella nivån att ha en mittenfilm som är bäst. Vissa uppföljare slår sina föregångare, men när mittersta av tre är bäst så ger det en härlig rytm.

Nu är seriefrossan över. Men det kommer (kanske) någon gång i framtiden en uppföljare på en trilogi från 80-talet (lite 70-tal kanske, men det är ikoniskt 80-tal vi pratar om här).

Gissat?

Inte?

Ett tips:





Just det.

Fury Road.

Om den filmen inte blir awesome kommer jag bli så besviken att det inte finns ord för att beskriva det. Men fram tills dess tänker jag bara leva av förväntan, för tanken på en ny film om Max Rockatansky gör mig förväntansfull som ett barn den 23e december. Och det är en underbar känsla, hur mycket den vuxna cynikern inom mig än vill sänka förväntningarna och hoppas på en positiv överraskning.

söndag 19 augusti 2012

Teckningar

Idag är jag lat och lekfull, så jag har testat ritprogram på tablet-datorn. Så här blev det.


lördag 18 augusti 2012

Verklighetens "hjältar"

I fiktionen har vi alltid en god och en ond. Inte alltid personer, men gott och ont är representerade eller i alla fall någorlunda klart definierade. Den som senare i berättelsen ska begå folkmord kommer sparka en hund.

I verkligheten är det faktiskt lite mer komplicerat än så. Lewis Caroll fotograferade nakna barn. Polanski låg med en 13-åring. Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin. Mel Gibson är en skäggig antisemitisk alkoholist.

Aliceböckerna är fortfarande underbart absurda. Det är fortfarande okej att skratta åt Fearless vampire killers. Piano är fortfarande totalt jävla rock'n'roll. Max Rockatansky sparkar fortfarande flera ton stjärt.

Inga hjältar är perfekta. Lev med det. Eller fly in i fiktionen - men låt den inte blöda över i nyhetsflödet.

Sanningen är sällan en bra berättelse. Men den är Sanningen.

fredag 17 augusti 2012

WWE No Way Out

Det här med tema-PPV verkar vara teh shitz inom WWE nu. No Way Out har en main event i en bur, sen är det Money in the Bank med den likaledes döpta ladder-matchen. Efter det kommer Hell in a Cell, där main event kommer vara en Hell in a Cell-match. Problemet med det här upplägget är att man inte kan introducera överraskningar eller dra ut/snabba på ett förlopp om det inte fungerar som tänkt. Tidigare kunde man trappa upp från en vanlig match, slutar med en DQ, då gör man en No DQ!-match och får någon slags interference. För att hindra det så tar man in steel cage.

På så sätt kunde man tidigare mjölka tre-fyra stora matcher ur en fejd, nu är matcherna redan bestämda och fejderna måste anpassa sig efter dem. Och det drar ner vikten som specialmatcher håller när de är inplanerade under året på det här sättet. Royal Rumble fungerar, den är en av de saker som håller tempot stadigt under året, precis som Survivor Series hade en roll när de matcherna hade ett tydligt upplägg. Men om Hell in a Cell inte handlar om att Triple H eller Undertaker ska låsa in sig med någon de verkligen hatar, utan randomX och randomY ska mötas på den för HiaC avsedda PPVn så finns ingen vikt i att det är en HiaC-match.

Extreme Rules fungerar lite granna, den innebär att alla matcher ska vara något slags special. TLC fungerar när den handlar om att antingen vara Tables, Ladder eller Chair-on-a-pole - dock inte om man ska kasta in random folk i en TLC-match (TLC var bäst för den var mellan Edge&Christian (conchairto), The Dudleys ("D-Von, get the tables!") och Hardy Boyz (Jeff hoppar från höga stegar) och slog ihop deras specialiteter.)

I alla fall. No Way Out var skittråkig. Inget hände.

torsdag 16 augusti 2012

Brief Lives

Det finns en fysisk omöjlighet i de relativa tidsuppfattningar som presenteras i Brief Lives. Om man som spindelgillet och de blå jättarna befinner sig i samma rymd och riktning så borde tid i alla fall vara lika på en molekylär nivå. Så att jättarnas kött inte skulle bli varmt i samma takt som annat material är konstigt. Men det är inte på en fysikalisk nivå som det intressanta sker. Det är inte en historia om relativitetsteorins implikationer på uppfattningen om tid.

Det är mer filosofiskt. En fråga om personlig uppfattning och inställning. Och om små kortlivade varelsers uppfattning om sin egen storhet. Spindelgillet försöker erövra och besegra en ras som lever i geologisk hastighet. Vi små människor som varit här i tiotusentals år, som fortfarande har kvar byggnader som byggdes för tretusen år sedan och tycker det är otroligt, som haft förbränningsmotorn i hundratalet år, vi bränner vad jorden skapat under årmiljoner. Vi eldar med dinosaurier, utan att förstå den enorma tidsrymd som vi steker bort för att få AC i BMWn. Vi är spindelgillet till omvärldens blåa jättar.

Och det går inte att förstå, för that way madness lies...

onsdag 15 augusti 2012

Burn Notice är MacGuyver 2.0

Har börjat systematiskt titta på Burn Notice, en serie som tidigare varit så att jag faktiskt fastnat på den om den varit på TV när jag zappat runt men inte följt avsnitt till avsnitt. Med andra ord har jag inte hängt med alls i den övergripande historien om hur Michael hamnade ute i kylan. Men när jag faktiskt sett avsnitten i ordning så inser jag att den delen är ganska ointressant, jag vill inte att han ska hamna i en annan situation. För som det är nu, så svarar den plotten på frågan "Hur hamnade en kille som kan allt det här i den här situationen?" som fått stå obesvarad i den serie som Burn Notice har fått mycket av sina gener från: MacGyver.

Tänk på det, en frilansande agent som arbetar med street-level-problem åt relaterbara personer, bygger hightech-saker av vanliga hushållsobjekt (även om det är Fiona som gör mest sprängämnen) och som tilltalar publiken för att förklara vad han gör. Det är MacGyver det. Eller Burn Notice.

Burn Notice har en modern metastory som flödar från avsnitt till avsnitt, vilket inte MacGyver hade. MacGyver blev intresserad av en ny tjej var och varannat avsnitt, Westen har sin on-again-off-again-relation med Fiona. Men om Mac någonsin blev riktigt fäst vid någon så hände något hemskt med dem, för att saker skulle vara nollade till nästa avsnitt. Där skiljer sig äldre TV från modern TV, där man försöker blanda upp utveckling för att folk ska se nästa nya avsnitt samtidigt som inget egentligen förändras. Hade MacGyver gjorts idag så skulle den också förmodligen haft bookends som drev en metastory och en återkommande flamma för Mac.

Det som är bäst med förändringen från MacGyver till Burn Notice är att återkommande strebern Jack Dalton fått sin efterföljare i varje avsnitt i Sam Axe. Att inte ha en Pete Thornton-karaktär kan vara lite trist, men hans roll som gnista i handlingen i varje avsnitt är ersatt av Michaels undersökningar, Sams försök att dryga ut pensionen, Michaels brors klantande och Michaels mamma som lyckas hitta folk som behöver hjälp. Det ger en bred bas av motivationer för handlingen, utan att behöva introducera en serie nya "gamla vänner" som MacGyver hade en tendens att göra.

Nu undrar jag om det finns fler serier som har så mycket av en tidigare serie i sig...?

tisdag 14 augusti 2012

The Christmas Invasion

Nya Doctor Who har en tradition av julspecialer. Det trodde jag kom från den gamla, men uppenbarligen inte. Det var visst en helt ny idé att göra en specialare för att fira att det är julen, den högtid då man spenderar all sin tid med familjen framför TV-apparaten. (Tack BBCs julsatsningar för nya Upstairs, Downstairs) Den första var då The Christmas Invasion, där Storbritannien tagit ledningen i rymdracet med en mars-probe som råkar väcka intresse hos en invasionsflotta, som använder probens blodprov för att få en tredjedel av befolkningen att ställa sig på kanten till ett hustak. Situationen vore ju enkel för Doktorn att lösa, men han ligger hos Rose mamma i sin pyjamas (med ett äpple i fickan) och återhämtar sig efter sin regenerering.

Jag bara älskar hur Rose försöker lösa situationen genom att "leka doktor". Referenser tillbaka till förra Doktorns äventyr är bra i det här läget, kontinuitet är viktigt när Doktorn bytt kropp och personlighet. Det enda som varit konstant i Doctor Who, mellan klassiska serien, filmen och nya serien, är ju hur TARDIS ser ut. Men samtidigt är det lite speciellt med att nya serien inte har 4-6 avsnitt långa historier som är separerade från varandra, istället för att vara en distinkt enhet så hakar varje avsnitt i alla andra lite granna. Rose drar upp referenser till nästan hela förra säsongen, vilket nog är mer payoff till de riktiga nördarna än "vanliga" tittare.

Sen vet jag inte hur jag gillar Doktorns sätt att lösa det hela, avslöja bluffen med blodhypnos är klockrent, att känna till en främmande kulturs seder är bra, men att vara bättre än en invaderande krigarras som har rituella dueller på svärdsduell verkar lite för Action Man-aktigt för Doktorn. Fast sen förutsätter han ett svek och fäller ondingen med en satsuma. En satsuma!

Men det stora kick-ass-moment är när Doktorn och Premiärministern har en resonabel diskussion om hur man bäst möter en utomjordisk invasion. Att han reagerar så starkt på en mindre demonstration av vad Torchwood-institutet har föreslagit visar att en regenerering lämnar Doktorn i ett instabilt psykiskt tillstånd. För inte skulle väl en resonabel person tycka att folkmord är något att avbryta en vänskap för? Och bara för att man kan förstöra en persons karriär med sex ord behöver man väl inte göra det?

måndag 13 augusti 2012

GaymerCon, continued.

Maria, som skriver om populärkultur på http://www.mariamyhr.se/, och som jag följer på Facebook skrev om GaymerCon och deras Kickstarter-projekt. Jag skrev om detta igår (egentligen för några minuter sedan, men schemalagda poster osv...) men vill fortsätta med en annan vinkling.

I diskussionerna om att FZs publik är den del av spelare som lever upp till den negativa stereotypen av spelare som homofoba, ignoranta och mer intresserade av högupplöst grafik än ett bra historieberättande så har jag skrivit en del, som jag vill citera - för det är roligt att få citera en intelligent person och inte bara toppkommentarerna från FZ.se:


1 Jag är, oavsett vad vissa uttalanden ibland ger sken av, inte en idiot.
2 Jag vill diskutera mina fritidsintressen med folk som har något att tillföra till en sådan diskussion.
3 Mina fritidsintressen inkluderar tv-spel.
4 Industrin som producerar tv-spel matar en spiral av unga killar som bryr sig mer om högupplöst grafik och realistiska vapen än intelligent story eller innovativ spelmekanik.
Slutsatsen blir att Industrin aktivt utarmar min möjlighet att diskutera spel på ett intelligent sätt.
5 Det finns en stark överrepresentation av vettighet hos kvinnor som diskuterar spel. (Jag har inte diskuterat så mycket med öppet homosexuella eller läst så mycket om spel från dem, som inte är aktivt riktat mot HBT-personer och därför inte är något jag egentligen är insatt i, så jag väljer kvinnor som exempel)
Slutsatsen nu är att det ligger i mitt intresse att motarbeta Industrins matande av den onda spiralen.
Och i en post före det:
 En stor förhoppning jag har på en specifikt öppen mässa är att den kan vända sig till HBT-ickegamers, som inte har intresse nog av spelinnehållet för att komma på en mässa med ignorant innehåll, vilket ökar storleken på gruppen HBT-gamers. Allt som gör gruppen gamers större är bra, men särskilt bra är om den ökar med icke-ignoranta.
Om vi förutsätter att industrin kommer fortsätta följa köpargruppen och mata den onda spiralen så kommer de rekrytera nya tonårsgrabbar i alla åldrar. Då behöver andra aktörer rekrytera andra grupper för att balansera upp dem och helst då rekrytera en större andel.
Något som skulle göra att de verkligen vinner vore också att få lite av pro-idolerna att ta ställning eller helst komma ut. Så eventet i sig kan lyckas, så länge som det inte blir en intern separatistisk sak. Vilket betyder att en dollar till Kickstartern => större venue => mer folk => måste vända sig till större målgrupp. Målgruppen är begränsad åt ett håll (internt inom gaming) och behöver därför utökas mot HBT-hållet. Alltså är det viktigt för att mässan ska lyckas med något bra att den blir större än den målgrupp som de anger (HBT-gamers).
Så tillbaks till den senare posten som nummerlistan kommer ifrån:
Nog finns det ett självändamål med att folk ska få ha arenor där de kan få vara hela eller iaf större delar av sin personlighet utan att behöva trycka undan en stor del. Men där känner jag att min peng på kickstarter inte är motiverad, vill de sitta i sin metaforiska källare med både handkontroller och regnbågsgardiner så är det helt upp till dem. Det lockar inte mig och har inget med mig att göra.
Det där sista hör kanske, när jag så här elakt rycker det ur kontext, till uttalanden som punkt 1 ovan refererar till. Men för balans i rapporteringen så tycker jag även att jag kan citera när jag skriver saker som är spetsiga och använder klumpiga metaforer.

Vad jag vill göra med den här samlingen mikrofilmstext är att uppmana folk att skapa separatist-events som inte vänder sig inåt, mot de redan frälsta, utan skapar neutrala zoner där folk som avviker från bilden av en spelare, eller någon annan form av geek/nerd/dork/whatever, kan få ta del av materialet utan att behöva stå ut med en fientlig kultur. När de blir kära i spel, serietidningar, kaiju-film eller vad man nu vill ge dem så kommer kulturen ändras, för att de ignoranta små pojkarna blir en liten liten subgrupp och inte får tala för alla längre. Och bara för "balance in reporting" får ni lite genderbendad cosplay:
 Från loading.se kolla in hela inlägget!

söndag 12 augusti 2012

GaymerCon

Maria, som skriver om populärkultur på http://www.mariamyhr.se/, och som jag följer på Facebook skrev om GaymerCon och deras Kickstarter-projekt. Mer specifikt om FZs rapportering, som man kan läsa här. Som man kan se på FZ.se så frågar de "Tycker du att en mässa för hbt-gamers behövs?" vilket jag tycker kan tolkas som ett ifrågasättande. Om man läser kommentarerna, särskilt de tre som är på topp. När detta skrivs är det en som ifrågasätter om sexuell läggning är relevant, en som säger att om man delar på homo- och heterosexuella är de inte lika mycket värda och en som kräver att det arrangeras en straights-only-mässa. Jag kan svara dem lite.

Morganrone93 skriver: Wait, what? Varför? Vad är poängen med det här? Är homosexuella människor inte välkomna på andra spelmässor? Jag finner det bara skitlöjligt att man ska kila in personers sexuella läggning när det inte är i närheten relevant..
 Läs här och här. Säg sen igen att personers sexuella läggning inte är relevant i spel. I ett spel där man bara interagerar genom att skjuta varandra med automatvapen kanske det inte spelar någon roll vilken läggning personer i spelet har. Men då är det fortfarande relevant vilken kultur som råder, t.ex. om homosexualitet används som ett nedsättande epitet, "Jävla bög!" t.ex., så är det helt plötsligt relevant för situationen.

Puscifer skriver: Idiotisk idé. Istället för att kategorisera heterosexuella och homosexuella borde man föra samman de två sexuella läggningarna för att bevisa att den ena inte är bättre eller sämre än den andra. Själva debatten handlar väl i grund och botten om att "Alla är lika mycket värda"?

Om man delar in hetero,- och homosexuella i olika fack är de plötsligt inte längre lika mycket värda.
Allas lika värde ja. Men om man utgår ifrån att vi har det samhälle vi har, där vissa saker tillhör norm och särskilt då inom spel, så kommer vissa saker förutsättas. T.ex. så är alla spelare inte könlösa tills de avslöjat sitt kön, de är killar tills de avslöjat sitt kön. I Sverige skulle jag tro att de flesta antar att den de spelar mot är svenskfödd, tills något annat är uttalat. Och allas heterosexualitet är förutsatt. På en mässa som riktar sig mot HBT-personer kommer såklart normen att vara omvänd, vilket kan hota den som tillhör normen. Men den personen behöver inte gå på mässan och vara normbrytare. Poängen är att normen har ett annat värde än icke-normen. Och det gör att hetero- och homosexualitet är inte lika mycket värda, tills dess att vi på något magiskt sätt (läs omöjligt) kan bli av med antagandet.

Vorhees skriver: Om så är fallet vill jag ha en spelmässa för endast straighta. Jag finner detta skapligt löjligt. Varför delar de in sig i ett eget fack om de vill bli accepterade?
Varför dela in sig i ett eget fack om man vill bli accepterad ja. Varför delar många spelare in sig i ett fack, spelare, när de vill bli accepterade? Varför säger man att media angriper spelare när de skriver elaka saker om att alla som spelar spel är våldsverkare och spelberoende?
För att man vill bli accepterad för den man är. Man vill inte ändra sig själv för att passa in i andras förväntningar, utan accepteras som person med sina intressen, sin bakgrund och sin sexuella läggning. Att sluta spela spel är betydligt enklare än att sluta tycka om personer av samma kön.

PS. De har inte fått en mässa. De arrangerar en. Inget hindrar dig från att arrangera din "straights only"-mässa. Utom lathet. (Räkna dock inte med lika mycket Kickstarterpengar.)
PPS. Det de vill ha är inte en mässa som utesluter straighta, utan en som förutsätter att man är HBT. Precis som den här, den här, den här och den här förutsätter att besökarna är straighta pojkar. Som bevis för att de gör det:


Fortsättning följer. 

lördag 11 augusti 2012

Night Olympics II

När vi lämnade del I så hade den onda bågskytten placerat sig på ett tak. Tack vare samlingsvolymen jag läser i får man ett flöde direkt från den positionen till den avfyrade pilen som Green Arrow försöker fånga men som träffar Black Canary i axeln.

Pete Lomax berättar att han inte är någon superskurk med något löjligt namn eller en kostym, bara en vanlig kille. Som har dödat en superhjälte. Canary ligger dock bar med en pil i axeln, så Green Arrow tar ensam upp jakten. Uppe på ett hustak konfronterar han Lomax och slår undan den första pilen som Lomax skjuter mot honom. Sedan fyller han luften med pilar, en visuell metafor för den ilska som Arrow kanaliserar i det här mötet. Man skadar inte Canary ostraffat. Arrow har skjutit av Lomax bågsträng och när Lomax står obeväpnad mot Arrow svimmar han.

Avslutningen är både hjärtevärmande och humoristisk, när Arrow tar blommor till Canary på sjukhuset och råkar trigga dräkt-skräcken hos skurken från del I. Men det som är behållningen från historien är snarare Lomax monolog, där han misstänker att superskurkar egentligen är skådisar, kombinerat med hans öde i en direkt konfrontation med en superhjälte.

Om man ser på det hela från läsarens perspektiv så kan Lomax tolkas som kritik utifrån, att superhjältar inte är relevanta längre, och ett svar på det. Ungefär som Supermanhistorier på senaste tid i både serie- och animerad film-form (What's so funny about truth, justice and the american way?/Superman vs the Elite) tacklat en Authority-analog, som ett svar på den implicita kritiken mot traditionella superhjältar inneboende i the Authority. Även om man skriver om en man som springer omkring i en Robin Hood-dräkt med en pilbåge så kan man samtidigt skriva om relevanta samhällsproblem. Superman började sin karriär med att bekämpa slumvärdar och korrupta politiker, trots allt.

fredag 10 augusti 2012

WWE Over the Limit

Over the Limit alltså. Mania-mattheten har inte lagt sig helt än.

Christian är tillbaka. Det kanske kan bli bra, men förmodligen hamnar han på SmackDown som jag inte orkar med att titta på. Begrav honom i ett köttberg av folk, alla ska väl få synas på en PPV. Som vanligt är stökmatcher inte så mycket att hänga i julgranen. Utom Stöket då, the Royal Rumble.

Tvillingar i Cena-dräkter. Förånansvärt lika. Varandra då, jag säger inte att Cena ser ut som ett litet barn. Det är han för lång för.

Jack Swagger får brottas, inte bara titta på när Dolph Ziggler gör det. Jag är med. Och möter Kingston-Truth. Ja, Ziggler kommer säkert också få vara med någon gång men Swagger vs Kingston eller Truth är det som blir intressant. En riktig jätte mot ett par flygande ebenholtzstatyer som kan charma publiken.
NEJ! Nu kom Ziggler in. Så jävla vanilj kille. Och konstant dålig hårdag...
Swagger! Tagteamfusk! Straffa Kingston, Truth dansar, Ziggler försöker fuska men Truth tar honom. Bla bla det vanliga tagteamstuffet. Doubleteam-move. Den kritiska tagen, vinst för Kingston-Truth. NEJ! Swagger bryter och nytt försök. Vinst för Kingston-Truth. Däremellan en massa restholds... för den lättaste och minst aktiva personen i en tag-teammatch. Skaffa kondition!
Varför ser Zigglers specialare ut som han hoppar längdhopp in i en vägg?

Divas. Beth Phoenix. Dubbelt så stor och tio gånger så stark som motståndaren. Leyla visar tidigt att hon lärt sig från andra divor under sin paus. Tyvärr är det Kelly Kelly hon lärt sig av så alla moves ser ut som hon glömmer sista steget och måste tänka efter. Förstör helt tempot. Förstör helt illusionen. Någon vinner säkert... oh, Leyla på att Beth släpper ner henne i midjehöjd och kastar sig på marken... jag är inte förvånad. Det är matcher som den här som får wrestling att se dåligt ut.
"Don't try this at home"? Varför släpper ni upp vilken sköka modell som helst från gatan i ringen då?

Sheamus-Alberto del Rio-Chris Jericho-Randy Orton. Hade inte Orton och Jericho storylines nyss? Sheamus och del Rio? Fattar inte alls hur de hamnat här, de är helt okej allihopa dock och med fyra killar så blir det alltid lite action. Men har en mästare NÅGONSIN förlorat i en tre- eller fyramannamatch? Det pratas om oddsen men de historiska oddsen är väl 99 mot 1 för behålla.

Brodus Clay kommer ut. Jag spolar till nästa match. Tack gode gud vetenskapen för fast forward.

Chrsitian plockar IC-bältet av Cody Rhodes. Snygga moves, men inte så mycket psykologi. Rhodes försöker, men får igång nått precis sekunderna innan han får "The Killswitch" (hur mycket bättre skulle den inte vara mot prettyboyen Cody om den fortfarande hette "The Unprettier") så publiken hinner knappt reagera. Bådar i alla fall gott för framtiden.

CM Punk - Daniel Bryan. I like where this is going. Submissions, toprope desperation, improvisation, ringpsykologi. Och så ett tvivelaktigt slut på det. Så ska en match se ut. Hoppas rivaliteten får hållas länge med mycket intressanta matcher.

Ryback är tillbaka och spelar inte fiol. Han spöar en mexikanare. Publiken chantar "Goldberg". 90-talet ringde, de vill ha sin gimmick tillbaka.

Nu ska vi se om Laurinitis blivit impopulär nog att plockas bort genom att få spö av Cena eller om han ska få fuska sig ur knipan.
HAHA! Massa förnedringsstuff. Sen flyr Big John. Och ingen får ingripa i matchen på någon sida för då får de sparken. Tyvärr gjorde Laurinitis misstaget förra veckan att sparka Big Show, som alltså inte har något att förlora... you get the rest. Men så knockar Show ut Cena istället! Min gissning, i måndagens RAW avslöjas det att Laurinitis lovat Show hans jobb tillbaka om han ingriper, vilket innebär att han får välja mellan hämnd eller ett jobb. Show ser inte ut att vara särskilt god vän med Laurinitis så det kan bli en intressant triangel med Cena, Show och Laurinitis.
Det är en intressant position att ha någon som är villig att arbeta för den onda för sina egna personliga skäl, utan att ta hänsyn till det större goda. Nu ska vi bara se om någon som har en halv hjärna får jobba med storyline eller om det blir någon klåpare som tappar bollen och inte kan få det att funka. Vet iaf att Show är bra när han är tweener och särskilt när han är självisk. Då blir han en naturkraft, med sin storlek och sina egna motiv så måste alla förhålla sig till honom. Samtidigt kan den som är lite klurig tämja besten, eller i alla fall dämma upp floden så den svämmar över motståndarens hus istället.

torsdag 9 augusti 2012

Gratis buss - annars våld?

Läste NA. Påminns om varför jag inte läser dagstidningar längre.

Ledaren pratar om att det inte ska bli gratis att åka buss för man måste ta ställning mot våld. Att man inte ska  börja göra det gratis att åka buss för att ge efter för gängvåld.
Självklart ska man inte göra det gratis att åka buss för att slippa våld.

Man ska göra det gratis att åka buss för att få en kollektivtrafik som flyter bättre, som utnyttjas mer (och med tanke på hur mycket som skattefinansieras för att det ska gå bussar så tjänar vi alla på att fler åker) och som därmed kommer fler tillgodo.
Man ska göra det för att fler ska gå över till kollektivtrafik och låta bilen stanna hemma (eller hos handlaren, på sikt).
Man ska göra det för att tidtabellen inte ska bli lidande för krånglande påladdningar av busskort, för att turister ska kunna hoppa på en buss utan att oroa sig för hur man köper en sms-biljett eller bli irriterade av kontantlösa bussar istället för fascinerade av gratisbussar.

För att bli av med drogpåverkade gäng som demolerar en buss när de krävs på avgift för biljetten behöver vi angripa droger och gäng, inte avgiften på biljetten. Det håller jag med om.

Men vi ska angripa avgiften på biljetten av andra orsaker, den har inget med gängvåld eller droger att göra. Att göra avgiften för kollektivtrafik till en symbolfråga i motstånd om droger och våld är otroligt fult, ett smart grepp för de som vill skapa ett stort skydd mot gratis kollektivtrafik men ett fult sådant.

Bussar används i huvudsak av de svagare i samhället, eftersom de starkare använder disponibel inkomst för att skapa frihet och flexibilitet för sig själva genom bilkörning. Jag är övertygad om att de som sluter upp en masse för att det ska kosta att åka buss och mer kontroller/högre straffavgifter för de som tjuvåker (som betalas genom högre taxor) är samma sorts personer som skriver på bensinuppror, där vuxna människor gråter som små barn över orättvisan att det är dyrt att förstöra miljön och skapa trängsel i stadsmiljön genom ineffektiv trafiklösning. De som har råd att ha en dagstidning och som har tid att klaga.

För att de inte sitter på bussen och väntar på att personen längst fram ska lyckas knappa in sin kod och köpa en biljett.

onsdag 8 augusti 2012

Winter Sea

I den utgåva av Winter World som jag skaffat finns också den uppföljare som hann skrivas och tecknas men inte ges ut, Winter Sea. Den plockar upp en tid efter förra slutade, med att Scully och Wynn hittar det de söker efter på det frusna havet.

Det märks att den inte riktigt hunnit med att fixas helt och att den blivit gjord under ett företag som var på väg ut. På ett ställe är rutföljden inte logisk och en hel del rutor verkar inte helt färdigtuschade. Men berättelsen är aningen bättre på ett sätt, den är fortfarande vansinnigt over the top men att koncepten blivit ännu mer överdrivna ger en viss charm till det hela.

Jag vill inte ge en resumé, för dels vill jag inte spoila och dels skulle ni inte förstå mig om jag försökte spoila. Men jag har en viss känsla av att de här sidorna, eller någon som sett dem, varit i närheten av Waterworlds manusförfattare (och jag är inte ensam, som ni kan se här).

Det närmaste man kommer den här historien i nutida serier är nog The Walking Dead, som har samma mörka värld uttryckt genom svartvita teckningar i en realistisk eller kanske hyperrealistisk stil. Exakt om de delar element av hyperrealism behöver jag läsa på mer om hyperrealism innan jag vågar uttala mig om. Men för den som uppskattar TWD så är Winter World, i den utgåva som innehåller Winter Sea, klart rekommenderad.

PS. Värd att läsa om så bara för att få se en skurk i vikingahjälm som styr över ett piratskepp monterat på ett bulldozerchassi.

tisdag 7 augusti 2012

Winter World

På det glada 90-talet läste jag en hel del svenska serietidningar som Seriemagasinet. De var billiga begagnade saker och man kunde byta in mot tillgodo så behövde man bara skjuta till lite pengar. Därför har jag inget kvar från den tiden, tyvärr. Tyvärr, därför att mycket av detta var sådant som trycktes i liten upplaga i hemlandet på de döende små indieförlagen som fanns då. Som tur är har det kommit en ny grupp indieförlag som återtrycker samlingar med klassikerna.

På så vis fick jag tag på Winter World eller Vintervärlden som den hette i Seriemagasinet. Att det bara var tre nummer som kom ut, som var en komplett historia och samlades i ett nummer av Seriemagasinet skiljer sig från mitt minne, förmodligen för att konceptet påverkade mitt unga sinne så mycket. Egentligen är det en ganska simpel sak, lite som Waterworld eller Road Warrior. En handlare susar runt i ett postapokalyptiskt landskap, överallt är det kallt och snö. Han plockar upp en föräldralös flicka. De blir tagna till en gammal baseballarena med glastak där man fortfarande kan odla mat och slavar arbetar fälten. Han flyr. Han upptäcker att han inte kan släppa tanken på att återvända för att rädda henne. Äventyr följer.

Det som gör historien läsvärd är inte så mycket bra berättelser som höga koncept mästerligt tecknade. En tam grävling skulle bli comic relief om det inte vore för att den är så brutalt tecknad. En blind slavdrivare skulle inte verka som ett stort hot om han inte var så skräckinjagande framställd i bild. När det gäller den här typen av ensam-man-i-öde-landskap så behövs en fungerande visuell stil, något som Winter World har i mängder. Många serietidningar tycker om att skriva "Helt i färg!" som något bra, men svartvitt kan vara så mycket mer brutalt ibland. I alla fall i händerna på en mästare.

måndag 6 augusti 2012

Behovet av ett skriftspråk för muntligt berättande.

Jag läser en distanskurs på coursera.com, mycket bra plattform och intressanta kurser, där en uppgift fick mig att börja fundera på hur man skriver ner berättelser utan att frysa dynamiken som muntlig berättartradition har i det skrivna språket rigida form.

På Futuredrome spelade jag en av "Berättarna", vilket var spännande. Vi var i princip mediaetablissemanget. Det som var lite tråkigt var att vi hade bara två-tre färdiga berättelser och de var ganska stela i sin form. Samtidigt skulle vi alla ha vår egen stil, men eftersom vi improviserade fram berättelser som skulle föreställa de klassiska berättelserna så blev det mer valet av ämnen och liknande som visade skillnaden mellan oss.

Det vi hade kunnat tjäna enormt på vore om det fanns ett bra sätt att nedteckna en berättelse i sina delar och teman, så vi kunde ha tolkat de olika berättelserna på egna sätt. Ett slags noter för berättelser. Där huvuddragen, karaktärerna och de teman som berättelsen ska behandla ställs upp i förväg, sedan händelsekedjan med bra punkter att repetera saker. "Refränger" i form av magiska ramsor eller liknande är en bra sak att ha med som repetitionspunkter.

Vad jag helst skulle vilja se om en sådan struktur finns, eller utvecklas, är en tävling i muntligt berättande där tävlande får berätta samma (eller kanske likvärdiga) berättelser. Där det som bedöms inte är berättelsen, utan berättandet. Precis som Idol och The Voice inte bedömer låten, utan sångprestationen.

söndag 5 augusti 2012

Epic Movie

Jag förutsade att den här recensionen skulle likna filmen vid de sketcher som komiker brukar kasta ihop innan prisgalor där de sätter in sig i årets filmer. Men seriöst, att försöka parodiera Jack Black, då har man inte förstått vad parodi går ut på.
Om man tar DaVinci-koden och ersätter problemlösningen men Batmanresonemang från 60-talsserien, då har man humor. Du tar en sak som tar sig själv jättemycket på allvar och tar ner det på jorden.
Om man tar en film som driver med lucha libre, som inte tar sig själv så mycket på allvar men är väldigt främmande kulturellt, och försöker driva med den - då sparkar man på den som redan halkat på ett bananskal och ligger ner.

I alla fall, för en film som heter "epic" är det väldigt lite pengar nedplöjt. Storslagenheten lyser med sin frånvaro. En sekvens utnyttjar uppenbar stuntman för att göra narr av... den där filmen med en så uppenbar stuntman... vad heter den.... just ja, det är ingen film alls. (Iaf inte i genren de på papperet ska göra narr av.)

Det ska väl vara någon slags humor i en massiv deus ex machina, men jag ser bara författarnas lathet.

Varför ser jag sån kvalificerad skit!?

lördag 4 augusti 2012

Night Olympics part I

Moore, alltså. Green Arrow alltså. Mörka gränder, alltså.

Green Arrows grej har väl blivit att han är mest gatunära och del i det vanliga samhället av "super"-hjältar. Han är inte särskilt super egentligen heller. Skulle Batman någonsin få för sig att ringa polisen från en telefonkiosk? Nej, han har Batradiomobiltelefonsaken. Sen försvinner han inte som en skugga om natten, utan står kvar och tjötar lite med snutarna om varför vanliga skurkar blivit så konstiga på senaste tiden.

Att beskriva brottsbekämpningen som en nattlig olympiad sätter ett intressant tema, som går igen också i dialogen mellan Green Arrow och Black Canary. Temat är tävlan, kapprustning, hålla jämna steg. För samtidigt som Green Arrow gör en skurk helt utslagen bara på grund av skräck för superhjältar och Black Canary får killarna att ge upp av rädsla för skammen att få stryk av en brud (eftersom de tror hon är Wonder Woman) så har en kille med en ondskefull punkfrisyr tränat upp sig till olympisk talan med pilbåge. Och eftersom det inte finns några pengar i perifera idrotter som bågskytte så tar han till ett liv av brott. Som ärkefiende får han då såklart den olympiska bågskytten med Errol Flynn-skägg (hade Flynn ett sånt skägg?) Green Arrow. Och det brillianta skurknamnet Arrow Man. Ja, jag skulle också döda någon som föreslog ett så dumt superskurknamn.

Tanken på att superhjältar skapar superskurkar (vilket är sant om man tittar rent metalitterärt, superhjältar kräver en konstant ström av superskurkar för att skapa intressanta historier som säljer serietidningar) är inte ny. Den är heller inte gammal, så sent som The Dark Knight så säljs vi in på idén att Jokern uppstått som en reaktion på att Batman finns. En slags maskernas kapprustning. Eller kapplöpning, om man så vill. Nu har någon dykt upp som kan hålla jämna steg med Green Arrow. Om det bara inte vore för att han teamar upp med Black Canary...

fredag 3 augusti 2012

WWE Extreme Rules

Extreme Rules... det borde vara spännande. Kasta reglerna ut genom fönstret, bord-stolar-fönster-kendopinnar... Men det är första PPV:n efter Wrestlemania, de största stjärnorna har planerat in sommarsemester och operationer som blivit väntande för att kunna vara med på 'Mania.

Cena är såklart kvar, ingenting verkar kunna ge oss en vecka utan Cena. Och senaste "ny"-tillskottet Brock Lesnar. Men Lesnar har inte fått någon uppbyggnad och Cena har använt all kreativitet och energi till att möta The Rock på 'Mania.

Randy Orton mot Kane för att dra isär ridån. Två individer som borde kunna göra en bra match, men de har inte fått någon tid alls att utveckla en story (på RAW, varför titta på B-showen SmackDown?) och jag glömmer bort att titta emellanåt.

Varför har någon fått för sig att ett fetto med dålig skäggväxt som får med sig två tjejer med stora rumpor till ringen ska vara intressant? Spöar misslyckade Per Gessle-blekningen Dolph Ziggler i alla fall. Gäsp.

Cody Rhodes vs Big Show. Vi får veta precis innan (eller en stund innan om vi såg pre-show på YouTube, men annars får vi hela den här...) att det är en bordsmatch. Hur ska Cody få Show genom ett bord, bla bla. Kommentatorerna avslöjar genom att prata så mycket om hur omöjligt det vore för Cody att lyfta Show att det kommer bli ett shady slut (de glömmer lägligt bort alla gånger någon ställt ett bord i vinkel och kastat sin motståndare framåt in i det). Show trampar snett genom ett bord. Skitslut.

Sheamus vs Daniel Bryan. Har inte sett inledningen, fattar inte hur man ska ta en kille som är två huvuden kortare på allvar som skurken i en match. Byt roller så kan de kanske göra något trovärdigt. Spolar förbi.

Ryback vs två jobbers. Vem fan är Ryback? Publiken vet... så de ropar "Goldberg" hela tiden. Japp, 7årsregeln (att efter 7 år minns ingen en storyline) funkar inte på Goldbergs winning streak. Blixten slår inte ner två gånger. Och inte med så fånigt fula finishers. Goldberg hade enkla, kraftfulla och logiska moves. Två stycken. Och gjorde den ena, sen den andra, sen ropade "Who's next!". Ryback gör lite halvmesyrer och en komplicerad svanskotekrossare, sen ropar "Finish him". Till sig själv då? Efter att han gjort det redan? Bah!

Diva-bältet flyttas från en Bella till Layla. Skiten de måste hitta på för att få någon att verka som en seriös utmanare till Beth Phoenix. Tips, skaffa någon som är känd för brottning och inte för att vara snygg utan trosor på.

Chicago Street Fight. Som inte tar sig ut på gatan eller ens utanför ringen. Blö. Börja på gatan och gå in istället. Eller i alla fall kasta in en massa gatuskit som soptunnor och vägskyltar. Det finns i alla fall en massa story med en riktigt bra heel, ett slut som går lite fram och åter på grund av tillhyggen. Duger i krig.

John Cena, Brock Lesnar. En brawler möter en fd MMA-stjärna som ska etablera sig som MMA-killen. Inte mycket brottning för att vara iaf en amatörbrottare från collegetiden. Blodigt och vulgärt utan psykologi. Vill jag ha UFC så tittar jag på UFC, tack så mycket.

Funkar i bakgrunden, men för inte ens några vettiga storylines framåt. Sommar, post-Mania-seghet... vad väntar man sig? Inget. Vad får man? Ungefär vad man väntat sig...

torsdag 2 augusti 2012

Supermans barndom

Som en uppföljare på den här blogposten så tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på Superman/Stålmannen/Kal-El/Clark Kents barndom.

Som sagt, Batman och hans gelikar hämtar styrka ur motgångar. En del hämtar styrka ur en svaghet, som en missbildning eller sjukdom (Angel, Deadpool). För en del är deras styrka också deras svaghet (Rogue). Men för Superman är källan till hans styrka det som blir hans svaghet. Bara en så uppenbar sak som hans mest kända svaghet, kanske DEN mest kända svagheten i världen, kryptonit. Det är bitar av planeten Krypton som blivit radioaktiva i rymden. "You can never go home again" indeed. Ständigt söker han efter något som kan koppla honom till hans förlorade arv, men det enda han hittar är giftigt för honom nu.

Men han hittar också ibland förlorad teknologi från Krypton. Som Brainiac, eller Eradicator. Två av hans farligaste skurkar. Eller när han hittar en hel stad som överlevt, Kandor. Som förminskats till en guldfiskskål. Han kan titta på när de enda av hans ras som finns kvar lever sina liv, men han kan inte dela det med dem. En enda konstant påminnelse om vad han inte har.

När Stålis ska hitta sin moraliska kompass letar han inte bland sina tragedier, utan i sin lyckliga barndom. Det enkla livet på landet, hårt arbete som är sin egen belöning. Däri hittar han sina värderingar och sin inre styrka, den yttre styrkan har han fått genom sin utomjordiska fysik. Batman, i kontrast, har fått sin yttre styrka genom sin inre styrka. Hans största förmåga är förmågan att aldrig ge upp.

Superman har kanske en tragedi i sin historia, men där hittar han bara svaghet. Hotar någon Kandor kan han inte riskera att förlora den enda delen av Krypton som finns kvar. Är han nära "hemma", alltså kryptonit, så försvinner hans krafter. Hans farligaste fiender är från Krypton, eller förstärkta med teknologi från Krypton.

onsdag 1 augusti 2012

Idéernas fria marknad

Bland de mest stimulerande personer jag har omkring mig emellanåt är folk som inte alls håller med mig politiskt eller dylikt, men ändå är intelligenta nog att kunna ha en diskussion som berikar bådas världsbild. Inte stärker båda i sin övertygelse, nödvändigtvis, utan belyser saker från andra håll och som kan identifiera vart exakt vi skiljer oss i till exempel värderingar.

Sen finns det folk som bara är övertygade om att de har rätt. Och säger man att de har fel så är man ute efter dem. Skulle man logiskt bevisa att de har fel så upprepar de någon talking point och går vidare i sitt moln. Internet är fulla av dem. Ni vet vilken sorts människa jag menar.

Bland de som brukar bete sig dylikt finns de som hävdar att den fria marknaden är perfekt och ska styra allt, samtidigt som de själva accepterar och utnyttjar hybridformer som skattefinansierad sjukvård eller socialförsäkring. "I've lived on foodstamps and Medicaid, no-one helped me out then." är ett typiskt citat för den sortens person. De försöker också ofta applicera frimarknads- och vinstmaximeringsprinciper på ideell verksamhet, en sorts verksamhet där jag ofta är verksam.

När de pratar om resurser så pratar de om kronor och ören. Ofta bidragskronor. Och glömmer alltid den ideella tid som går åt för att genomföra verksamhet och vem som donerar den tiden. Ganska många saker kan man göra utan pengar, eller med väldigt lite pengar, om man bara har tillräckligt med tid i "kassan". Men det är svårt att få folk att donera sin tid om man inte har en produkt de får för det hela.
För en del räcker det med att den produkten är "det jag vill ska finnas fortsätter finnas". Vi kan kalla dem "nattväktare", eftersom det är de som vakar när alla andra sover så de kan vara säkra (eller i det här fallet jobbar bakom baren när alla andra festar, arrangerar turnering när alla andra spelar, lagar maten när alla andra äter...)
För en del andra så behöver det vara något annat, men även då något abstrakt. Till exempel sammanhållningen i en grupp, att vara med och dela på deltagarnas tack, uppmärksamhet. Vi kan kalla dem "piratbesättningen". De är likvärdiga delar i en grupp som gör något tillsammans, och delar i slutändan på belöningen.
För en sista grupp är det något konkret. Som en inträdesbiljett till en festival, en rejäl tackfest, att få behålla dricksen. De kallar vi "gratispersonalen". De arbetar som om de vore personal men betalas i något som ofta är otroligt mycket billigare än en skälig lön skulle vara.

Man får mycket mer ut av Nattväktare och Piratbesättningar än man får av Gratispersonal. Det har till exempel Peace & Love förstått, de försöker flytta över hela sin funktionärsstyrka till Army-konceptet. Tanken är att de som arbetar då inte ska ha något tid att njuta av festivalen, utan helt gå in för att arrangera för att de vill se den hända, eller ta emot besökarnas tacksamhet. Om detta är plausibelt vill jag inte gå in på, men tanken är intressant.

Det viktigaste är att för att locka Gratispersonal behöver man bra gåvor. För att locka Piratbesättningar och Nattväktare behöver man en bra idé. Den som har den mest lockande idén, den vars syfte inspirerar och motiverar folk att engagera sig mest, kommer få deras donation av tid. Donationen är vad de använder för att köpa din idé, en liten del av den i alla fall. Och den idé som får flest donationer kommer kunna växa sig starkast. Där har vi en fri marknad för idéer. 

tisdag 31 juli 2012

The Dark Knight Rises, en fix

En av de saker som går lite över gränsen i Dark Knight Rises är hur hans rygg läker. I serietidningarna så är han i Bruce Wayne-läge i typ ett år medan Jean-Paul Valley tar över som Batman. Efter att han kommer tillbaka så testar han sig mot ninjor och det ena med det tredje. Det är långt nog att trovärdigt ge Bruce Wayne tid att läka gamla skador, plus en superhjälte-läkning som fixar ryggen (vill jag minnas iaf, det kan vara retcon).

Eftersom Rises bakar ihop Knightfall-Knightquest med No Man's Land så blir tiden mycket kortare. Det är inte riktigt trovärdigt att en kota skulle sticka ut, bara tryckas tillbaka och sen läker Wayne på några månader och kommer tillbaka starkare än någonsin. Men jag vet hur de kunnat fixa den och samtidigt tjänat en extra poäng i karaktäriseringen av Bane.

Istället för "en av dina kotor sticker ut" så skulle repliken varit något i stil med "slaget har träffat precis för att flytta en av dina diskar, trycket på nerverna förlamar dig". Att diskarna förskjuts är trovärdigt och att hänga i dagar kan vara hemligheten att få allt på plats igen. Dessutom skulle det visa att Bane inte bara är kraftfull och använder råstyrka, utan också visa att han applicerar den med kirurgisk precision. Bane ska ju inte bara vara muskler, utan också ett geni som applicerar all sin talang på våld och kriminalitet.

måndag 30 juli 2012

Styrka genom motgångar

Drog igång Conan the Barbarian häromdagen, mest för att lyssna på soundtracket. Blev lite inspirerad av den tillsammans med Dark Knight Rises att fundera kring idén om styrka genom motgångar. Conan får sin fysik genom att växa upp som slav och sin killer instinct som gladiator. Bane är född i ett fängelse (i alla fall metaforiskt som Bane). Bruce Wayne blir Batman som följd av att hans föräldrar dör.

Det är en allmänt spridd idé, och en som ofta mytologiseras, att den som härdats genom svårigheter kommer segra över den som förslappats av ett bekvämt liv. Afrikanska barfotalöpare är ett exempel som blir aktuellt nu när OS är igång. Tanken att behöva springa överallt man ska skapar de bästa löparna, inte moderna träningsfaciliteter och dyr utrustning, har någon slags tröstande primitivitet över sig. Men rent statistiskt kommer ju de flesta atleter från länder som satsar på träningsprogram, inte länder som saknar grundläggande transportinfrastruktur.

Men det finns något tröstande i tanken att motgångar stärker, det gör motgångar lättare att ta. Samma tanke finns i karma, att något jämnar ut så negativa gärningar till slut kommer få negativa konsekvenser. Dock finns det en rädsla hos de som har det bra att de som inte har det bra kommer vara starkare och ta över. Därför är det lika ofta skurkar som hjältar som blivit exceptionella individer genom motgångar. Det beror på perspektivet, om man är en del av status quo kommer världsomvälvare upplevas som ett hot.

Även de tydliga hjältar som har motgångar som sin drivkraft porträtteras ofta som potentiella problem. Precis som de som tränar sina ben att bli hårdare får problem med stelhet eller ärrad hud blir läderartad med tiden så härdar motgångar och kamp sinnet. Det är särskilt en fråga som ofta tas upp i Batman-berättelser, hur han behöver en Robin för att inte sjunka ner för djupt i mörkret.

Det är också ett verktyg för att skapa paralleller mellan skurk och hjälte, därmed visa på de kvaliteter som skiljer dem åt med mer tydlighet. (Jag skulle tro att det faktum att Banes mask är omdesignad att täcka de delar som Batman visar inte är ett sammanträffande.) Alla exceptionella individer är präglade av lidande, men hur de tar det och vad de gör med sin drivkraft är det som skiljer dem åt. De goda är de som försöker förändra något och göra allt bättre, medan de onda istället försöker ta hämnd på omvärlden.

Ett intressant koncept är det i alla fall, det är svårt att komma på någon hjälte (utom Superman) som inte har någon stor motgång i sin historia.

lördag 28 juli 2012

OS-invigningen

Alltså, vad är grejjen med kommentatorerna. Jag fattar att det kan vara intressant att få veta vem som bär fanan för ett land, vem som är skadad och inte deltar, vem som är ett stort medaljhopp. Men vem som ritat deras kläder? Från en kvinna som inte ens kan uttala Vogue ordentligt? Vem i hela världen har ett intresse av det?

Men det som är mest irriterande är hur de spelar dumma ang metalliljorna. Vem som helst som har en halv hjärna kan räkna ut att om alla länder bär in en metallskål så kommer elden brinna i en struktur sammansatt av alla dessa skålar. Kommentatorerna torde också kunna se det vi inte gör, hur metalliljorna monteras på själva centralstrukturen. Ändå sitter de och låtsas att de inte har en aning, nästan fnittrande mellan varven.

Om de vill ha folk som inte har någon relevant kompetens som kommenterar kan de väl i alla fall ta någon som har kompetens på att kommentera. Som exempel, F&F. Visst, deras Oscarskommentarer har inte funnit god jord, men det beror på att de som ser på Oscarsgalan är genuint intresserade. OS-invigningen är en långdragen process full av formaliteter som folk ser på närmast av tvång. Att vara spydig och dra in humor skulle funka. Att sitta och fnittra för att man vet något man inte får säga, med andra ord exkludera publiken istället för att inkludera dem, är bara kontraproduktivt.

Och vem fan bryr sig i vem som ritat idrottarnas kavajer?

onsdag 25 juli 2012

The Dark Knight Rises (Spoilervarning!)

SPOILERVARNING!!! Säg inte att jag inte varnade er...

Nolan förstår superhjälten som myt. Han visade det med The Dark Knight. Nu skryter han. Det är lite showoff att trycka in Dark Knight Returns, Knightfall, relationen till Talia och on-off-romansen med Selina Kyle (komplett med flipflopande mellan skurk och hjälte) i samma film.

Jag är väldigt mycket en anhängare av superhjältar-som-moderna-gudar-tanken. Därför är det skönt när folk som ska berätta de här historierna för oss också förstått att det handlar om mytologi. Myter är större än vad de först kan verka, det handlar om att hitta kärnan som berättar något universellt och berätta den historien, detaljerna är oviktiga. Vi får kärnan från Returns, att komma tillbaka när du trodde nästa generation hade tagit över. Vi får kärnan från Knightfall, att bli bruten och inte stanna nere. Vi får kärnan från Talia-relationen, att älska sin fiende eller slitas mellan känslorna och tanken. Vi får kärnan från relationen med Selina Kyle, att aldrig sluta tro på den goda kärnan i de som räddas kan.

Det är såklart en enorm Hollywood-produktion och får inte bli för udda jämfört med mallen, så det måste ha explosioner och biljakter. De flesta är vettiga och fyller ett syfte, men på slutet känns det som action används i onödan när man kunde mjölka mer spänning ur filmen utan förlösande action. Men det är ju ändå biljakter med batmobilen, eller svävaren, och explosioner på en enorm skala så man kan inte klaga på att det saknas oomph. Oomph finns det gott om, men det som gör mig så glad är hur action-oomphet tjänar berättelsen, istället för att berättelsen är ett sätt att motivera oomph-scener. Nolan hatar visst 3D, enligt "en säker källa", och det märks att han filmar för breda skärmar i 2D. Tyvärr verkar det som många satsningar i Hollywood nu handlar om att stränga ihop 3D-vänliga scener med så lite tråd man kan komma undan med. (Jag tittar på dig Amazing Spider-man.)

Avengers var en ensemblefilm, det måste ju alla hålla med om. Men är The Dark Knight Rises inte det? Visst är det Batman som är den enda huvudpersonen, men vi kan titta på Batman och Bruce Wayne som olika personer, lägga till alla relationer som han har till olika personer genom dessa två masker och slutligen avsluta med att titta på alla de bikaraktärer som får mycket berättelse i filmen. Jag tror inte att det då vore svårt att motivera att se The Dark Knight Rises som en ensemblefilm om bifigurerna centrerad runt Batman som person och symbol (Bruce Wayne får vara en bifigur till Batman här). Batman är större än bara en person och hur Batman som större koncept berör personer är den intressanta berättelsen här. Hur Gordon våndas över att utnyttja Batman som syndabock för att kunna behålla Dent-lagen är en intressant historia. Hur Blake identifierar sig med Batman och ser hur Batman inspirerar de som inte har mycket hopp kvar är en intressant historia. Hur Batmans tillit till henne kan väcka det goda i Selina Kyle och få henne att visa en altruistisk sida är en intressant historia. De är intressanta för de talar direkt till oss som publik, som upplevare av Batman, och ställer frågan "Hur påverkar Batman dig?". Vi kanske inte har en Batman som kör runt på gatorna, men vi kanske har en Bruce Wayne som satsar stora pengar på forskning som kan rädda världen i framtiden. Vi kanske inte vill pressa oss till gränsen för mänsklig förmåga för att bekämpa brottslingar i närstrid, men vi kanske vill satsa på att faktiskt springa den där halvmaran eller tappa det där kilot.

För de som tror på Jesus var Passion of the Christ viktig för att bekräfta deras tro och lyfta deras religion till det allmänna samtalet. Jag tror på Batman.

lördag 21 juli 2012

Horrible bosses

Jag har skjutit på att se Horrible bosses ett bra tag. För jag tänkte, "ytterligare en post-hangover-killarsomhänger-film". Men vad jag inte insåg var att det var en semester för ett gäng kändisar där de får leka av sig lite i en absurd historia.

Det är en typ av filmer jag gillar. Expendables är lite samma sak, fast för action (eller det är väl det mest klockrena exemplet i modern tid). Massor med folk som bara dyker upp, gör lite scener med gamla kollegor, skrattar lite och har ett fett wrap-party. Jag känner alltid att det märks på underhållningsvärdet när ensemblen har roligt.

I alla fall, vi har en kontorsråtta som hatar sin chef, en kille som gillar sin chef men inte sin chefs son och en snubbe som blir sextrakasserad av sin snygga chef. De hatar sina chefer, de dricker öl, de kommer på att de ska döda sina chefer. De är inte skurkar på riktigt. Hilarity ensues. De har lite otur, de har lite tur, allt ser illa ut, allt faller på plats.

En bunt skratt på vägen. Bättre än att titta på Allsång på Skansen. Över medel, rolig komedi.

fredag 20 juli 2012

Prometheus

Igår var jag på biografen, såg en 3D-film minsann. Andra gången jag gått på 3D-film och första gången i Örebro. Såg 3D-spektaklet Avatar när den var aktuell, och jag är glad att jag såg den i 3D för det var enda behållningen från den skiten. Skriven av en 12åring som sett för mycket Pocahontas.

Men även denna gång fick jag njuta av genomskinliga datorskärmar och fallande skräp i förgrunden, kombinerat med datoranimerade (men delvis också naturliga) miljöer. När jag läste att naturen som visas i inledningsscenen var Island blev jag lite ställd, har vi platser som har den naturliga majestätiska airen kvar utan att någon byggt en souvenirshop bredvid?

Nu ska jag inte snöa ner mig i hur filmen såg ut, för det var faktiskt lite suddigt emellanåt och texten ligger så långt fram att den nästan känns som den ska slå en i ansiktet (men jag uppskattade att den skiftar åt sidan då fokus i bilden ligger snett). Jag vill vara positiv mot Prometheus för det är så många som dissat den. Förmodligen för att de förväntar sig Alien eller Aliens. Men om man ser Aliens och förväntar sig Alien eller vice versa kommer man bli besviken. Likaså med Prometheus. Alien var en skräckfilm med klaustrofobisk känsla (och lite penisskräck, mer om det nedan) medan Aliens kommer med mer av en förlösande actionfilm, där aktiva karaktärer söker upp monstret för att utrota det (med undantag för Weyland-Yutanis representant, men det är att förvänta hela tiden). Prometheus känns mer som ett hyperladdat avsnitt av Star Trek:The Next Generation. Det är ett forskningsskepp som sköts av en android när de andra sover, en android som försöker hitta sin mänsklighet till råga på allt, som söker efter svar på livets stora filosofiska och teologiska frågor genom arkeologi och xenobiologi.

Plotten är en aning telegraferad, men inte på ett sätt som jag tolkar som dålig mystifikation. Istället uppfattade jag att de telegraferade plot-twisterna är blinkningar åt publiken, som vet vad som kommer hända. Jag förstod inte riktigt motivationen för Dr. Shaw att vilja operera ut fostret omedelbart, mer tanke och något att reagera på från hennes sida hade känts bra. Dock är det fridge logic* eftersom jag inte reagerade på avsaknaden av motivation förrens efteråt. Jag som publik vet ju vad som finns däri. Hennes sår och smärtan kommer och går lite baserat på dramatiskt behov också, men det är under tröskeln för mig.

Och visst, karaktärerna gör korkade saker. Men samtidigt lär vi inte känna dem nog för att förstå varför de skulle göra smarta eller korkade saker. Med förkunskaper om filmtroper kan man gissa sig till vad för typ av karaktär det handlar om (geologen som kanaliserar Steve Buscemi från Armageddon t.ex.) men det saknas något ändå. Å ena sidan saknas det motivation för karaktärerna att göra korkade saker, å andra sidan finns heller inget som säger att den inte finns där. Vi känner dem inte nog för att avgöra och för att filmen ska fungera måste de göra korkade saker. Det betyder att motivationen måste finnas där, men inte förklaras för oss.

Jag uppskattade Prometheus. Den var snygg, den höll mig underhållen med handlingen och imponerade med audiovisuella presentationen. Det jag vill avsluta med för att knyta tillbaka till att det ska vara en Alien-film är att varelserna i den här filmen inte har den gigerska penisformen som xenomorphen i Alien har, utan istället är enorma fittmonster. Kanske finns det en kronologisk utveckling av varelserna från en vagina dentata-skräck till "kuk med huggtänder" kopplad till antropologisk historia och övergången från matriarkala samhällen till patriarkala samhällen. Eller så är de nya effektdesignerna bara mer rädda för fittor än kukar.


*När man inte kommer på plotholes förrens efteråt, när man står vid kylen och hämtar en öl läsk.

måndag 9 juli 2012

The Amazing Spider-Man

Det var ett tag sen vi gick och såg senaste versionen av den vänliga kvartersspindelmannen på bio, men jag har liksom inte orkat ta mig för att skriva något om den. Mest för att den var så sjukt underväldigande. Visst har det pratats en massa om att det är en reboot bara för att behålla rättigheterna och att inget bra manus kommit än, men att manuset skulle vara SÅ ruttet kunde jag inte tänka mig.

Vad är fel med Amazing Spider-man?


  1. Han verkar ha en svaghet som han inte hade i serien, dramatiskt avstängda krafter. Spindelmannen svingar runt ett hörn och blir zappad av en taser. Vart var spindelsinnet? Han lämnar ett dramatiskt möte och blir skjuten i benet på vägen bort. Vart var spindelsinnet? I DEN DRAMATISKA UPPSLUTNINGEN HÄNGER HAN UTFÖR EN VÄGG I EN "Ta min hand!"-SCEN! SUPERHJÄLTEN SOM KLÄTTRAR PÅ VÄGGAR!! 
  2. Det har sin charm att de tagit in nätskjutarna istället för Ultimate-versionens biologiska nätkörtlar. Men det är också en korkad förklaring. Peter Parker bygger ihop nätskjutare och kokar ihop vätskan med sin kemilåda har ersatts av Peter Parker bygger ihop nätskjutare och köper en experimentell polymer som kommer revolutionera hela industrier. KORKAT.
  3. De har bytt till Gwen Stacy istället för Mary-Jane Watson, vilket ger intressanta möjligheter. Men de har också hittat den perfekta skådespelerskan för att porträttera Mary-Janes personlighet vilket suddar ut gränserna mellan karaktärerna. Dålig casting.
  4. De har inte fattat skurken. Lizard har helt gjorts om till en variant på Ultimate Green Goblin, med annat namn. Familjekopplingen mellan Peters far och forskaren behålls... FRÅN ULTIMATE VENOM! Okej, det kanske är svårt att hitta en manusförfattare som förstår Lizard/Dr Connors när det finns en marknad för bra tolkningar av Hulk/Bruce Banner, men det vore väl inte så svårt att byta till någon annan då? Spindelmannen har inte så många skurkar som är någorlunda intressanta (de är mest konstiga) men Lizard är en av dem. Så skriv honom inte som en knäppgök!
Dock, det finns en sak som är rätt. De fightscener där Spindelmannen vinner, där ser man att han vinner på att inte kunna bli träffad och vara parkourvig. Det är snyggt och logiskt. Fightkoreografen har fattat att Spindelmannen har spindelsinnet. Manusförfattaren inte så mycket. Förhoppningsvis kan fightkoreografen få skriva nästa film, för det kan inte bli sämre än såhär.

söndag 1 juli 2012

En bra sak med twitter är att man får ett spännande litet flöde av information som man kanske inte skulle fått annars, som väljs ut genom en kombination av vilka man följer och deras sjuka hjärnor.
Därför är jag glad att ha upptäckt:



Tack vare @Kalashnicore (Anna-Karin Linder)

För övrigt har jag ännu inte sett Haywire. Varför tvekar jag? Kan det vara för att en awesome trailer är bättre än en medioker film...?

onsdag 20 juni 2012

Ännu mer American Ninja Warrior

Regionfinal! Fett!


Lite trist att om man tittar på inledningen så får man ju se folk som tävlar i finalen. Mao kan man redan nu se några som kommer klara sig till Vegas. Men men, bara att inte titta för mycket så man inte får spoilers.

Kommentatorerna har visst solen i ögonen, kisar otroligt mycket. Regionfinalen är på NBC, men kvalen har varit på G4, så nu ska de gå igenom en recap av vad som hände.

Ett gäng misslyckanden, men nu kommer Grandpa Ninja! Susar fram genom de första hindren, men nu tar han en paus. Det viktiga är att klara, inte att det går fort. Kom igen nu gubbe! NEJ! Ut på väggen...

Fortfarande ingen som klarat sig till de nya hindren. Genomgång av de flashigaste killarna som ska tävla. Speedo tuxedo, "Rocket", "Frosti"... Mindre tävling och mer hype här i finalerna. Hoppas på att någon ska komma till Salmon Ladder snart, den verkar riktigt sjuk. En stång hängande i sneda steg som ska hoppas med.

David Money, pappan förlorat synen, byggt sin egen bana i trädgården. Ser bra ut. Tar sig vidare till Salmon Ladder. Klarar den. Sen ringarna, de har han visst inte byggt egna. Plask. Bummer. Reklampaus.

Under pausen har två ramlat på ringarna. En av dem voltade av, vad ska man tycka... Värdigt att styla sig ut men borde han inte ta ut sig helt istället?

Nu killen som ramlade på första hindret förra året. Susar fram. Hämnare, han tar i som fan. Something to prove helt klart. Kastar sig till Salmon Ladder, ringarna, helvete vad det går undan. Han hoppar nästan fram med ringarna. Klättring kvar bara, 3 min och växel. Ser till och med ut att ha energi kvar. Sjukt att en karl med vita tinningar (som i börjar tappa färgen i håret) har den staminan.

Nu hypas "Rocket". Före detta gladiator i American Gladiators, tidigare tävlande i japanska varianten. Kommentatorerna kommer in och förklarar vad tävlingen går ut på igen, antar att det betyder att en halvtimme gått och folk förväntas zappa förbi programmet. Ett par karlar har åkt ur i pausen. Hype av "Rocket" igen. Förmodligen kommer han gå vidare då. Annars blir det ett enormt antiklimax.

Där är han igång. Det går undan, laddar för varje hinder, ser lite ut som en gymnast som förbereder sig för en gren. Salmon Ladder, som han föll på förra året. Ringarna. Går ju bra. Bara klättra nätet, vilket borde vara lätt för en gladiator. Ser ut att bli 3 minuter och växel här också. Bästa tiden hittills.

Nu sitter folk och väntar på att åka ut. Ganska tattigt att folk sitter i numrerade stolar, känns som produktionsvärdena kunde vara lite högre. Så kommer rosa skjortan, exakt samma klipp som i kvalet. Hype hype hype. Känner att kvalen var intressantare, de handlade mer om tävling än om hype. Prat om femtå-skor, men han susar iaf igenom första hindren. Väggen däremot var inte så bra. Andra försöket går det, men nog ser han lite trött ut. Laxtrappan nudå. Funkar, ringarna krånglar lite men det går. Inte snabbaste killen, men än så länge räcker det att klara för att få en stol. 3e plats, långsammast. Men bara 3 hittills som klarat, så det är ganska bra chans att någon i andra halvan inte klarar och då är han klar för Las Vegas.

Börjar känna mig sådär otränad igen, de här pojkarna kan ju det här med klättring. AJ! Där sprang en rakt in i väggen istället för uppåt. Han klarar nog inte det här. Nej. NÄSTA! Onepiecen är på tur sen, men nu är det topphalvan som ska springa. Nästa som klarar balansbommen så åker nr 15 ut.

Japanska ingenjören nu, han trummar visst på fritiden. Det märks på ringarna, riktigt bra takt genom det hela. Det var nära på väggen, men han var smart och sprang på sidan av istället där det inte var lika fuktigt av tidigare tävlandes svett. Kanske var lite smarts där. Han kastar därmed ner Grandpa Ninja till 15e plats. Mao ingen gamling i finalen, med största sannolikhet... Åkte ut under reklampausen, surt antiklimax för Grandpa Ninja.

YouTube-stjärnan nu, parkour/free running. Susar verkligen fram, han väger ju typ ingenting. Senig och så, bär nog inte ett enda onödigt kilo, utom kanske på längden. Men det är nog ganska bra med tanke på hur mycket hopp det är. SJUKT på ringarna, glider fram på båda sidorna. Armstyrkan är slut, men nätet kan han använda benen också.2 och en halv minut nu, 3 och växel. Andra plats! Free running är grejjen här, det finns nog en anledning att de kallas "urban ninjas" ibland.

Återigen folk som sprungit i pausen, två som klarat och en på ringarna. Till och med de som klarade sig till laxtrappan är i riskzonen nu. Här kommer en karl som inte springer fort nog innan hoppet, når inte nätet. Ouch.Trumhinnan sprack. Det är inte helt enkelt att falla ner i vatten. De tävlande har inga särkerhetsgrejjer heller, inga hjälmar eller nackskydd. Oj, nu kommer "Frosti". Håller på att halka på vanliga golvet, kommentatorerna påminner om kondensfukten som bildas när solen går ner på stranden. Håller på att springa upp för väggen utan händerna nästan. Det går bra nu, kompis. Laxtrappan.Ringarna. AAAAJ! Skrevet tog i kanten! Fy satan.

Två kvar, David Money på 15e stolen. Speedo Tuxedo nu, men inte i sin Speedo. Tar nätet snyggt, det märks att han är stuntman och vet hur man håller in kroppsdelar så de inte fastnar.Uppför väggen. Laxtrappan nu, den är nasty men med kroppskontrollen borde han vara bra på det. Men han missar ena sidan, kompenserar och rätar upp sig från snett. Ringarna krånglar lite. Trötta händer men det går vägen. Bara att klättra upp så är han i Las Vegas.

En kvar som kan ta ledningen då, Money åker hem men Caine Sinclair får helt enkelt hoppas att sista tävlanden gör ett misstag och inte klarar sig lika långt som honom. Brent Steffensen behöver bara vara lika stark som på kvalet för att komma vidare. Otroligt mycket hypefilm. Halvminut för att klara trappan, väggen däremot kräver två försök, tre försök så klarar han det. Laxtrappan och ringarna går skitfort. Här har vi killen som glömde värma upp benen tror jag. Trots tre försök på väggen så har han tre minuter och växel. Vansinnigt.

Grymma tävlingar, grymma tävlande. Skulle dock helst vilja att man sparade hypen eller höll den separat, för som det är nu kan man gissa sig fram till vilka som går vidare på vilka som får mycket hype - varför slösa TV-tid på någon som kommer åka ut. Visserligen så låtsas programmet vara live, men det är uppenbart inspelat i förväg. När det bara är ett fåtal kvar så kan de väl köra hypen...

Och "Warrior"? Vadå? American Hinderbanelöpare borde det heta. Ingen del handlar ju om att kriga på något vis, de som faktiskt har kampsport eller liknande i grunden klarar sig ju inte lika bra som de som bara gör YouTube-filmer där de hoppar runt i någon park...

Typiskt sommarTV...