Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 29 februari 2012

Murdoch Mysteries säsong 5, avsnitt 1

Ibland ser man fram emot saker, samtidigt som man är rädd för dem. Själva förväntningen gör att man inte vill att det man ser fram emot ska hända för det kan aldrig bli så bra som man byggt upp det att bli. Till slut blir alla besvikelser en stor tyngd som gör en till cyniker och nostalgiker. Fast sen inser man att det mesta man tyckte var fantastiskt när man var liten egentligen var ganska dåligt. Sen kastar man ut TV:n och blir litteraturprofessor.

Säsongspremiären av Murdoch Mysteries var en sån där sak som jag såg fram emot, men förväntade mig att bli besviken av. Säsong 4 slutade på en så svårlöslig plats. Murdoch följde sitt samvete och förlorade sin Julia samtidigt som han bröt mot lagen han ständigt hyllar så mycket. Hur löser man ett sådant läge?

Det enda logiska är nog den lösning som är nuläge i början av säsong 5, att Murdoch drar till skogs. Stationschefen har ljugit om ett trasigt lås för att förklara bort händelserna i slutet på säsong 4 och Crabtree har blivit tillförordnad till Murdochs jobb. Sen börjar en orgie i allt det som jag gillar med Murdoch Mysteries. Vi har ett brott som löses genom primitiv högteknologi, Crabtree verkar faktiskt mer hightech än Murdoch - i alla fall när det gäller telefonnätet. Sen är det såklart en kvinnlig gäst som Murdoch delar en ömsesidig attraktion med, men det gör att han har svårt att lita på sin egen rättskänsla. Julia Ogden får vara kvinnosakskvinna och fast i tidens värderingar samtidigt. Och så slutligen så är det den historiska personen som deltar i Murdochs undersökning.

Det svåraste är att försöka få alla bitarna att falla på plats igen, efter att ha krossat tavlan så totalt i slutet på säsong 4. Men Crabtrees undersökning och resultatet därav visar hur svagt ett äktenskap kan vara och det kastar tvivel på Dr. Ogdens lyckliga giftermål. Ett nytt hinder placeras in och gör att den pinsamma och tafatta attraktionen från tidiga säsonger kan återkomma. Jag har stora förhoppningar på den unga kvinnliga assistenten, en slags Crabtree till Ogdens Murdoch. Jag tror att hon kan agera som en spegel för Ogden och visa henne hur hon lämnat sin kamp för rätten att vara praktiserande läkare och kvinna samtidigt. Genom att hon ifrågasätter sin nyfunna roll som någons hustru mer än sin egen person kan hon också ifrågasätta om det är rätt person hon är hustru till.

Även om jag är mycket nöjd med hur persongalleriet placerats tillbaka på sina platser, fast med nya problem - särskilt Murdochs brottande med sitt samvete och den nya polischefens misstro mot lögnerna som skyddar station 4 - så var själva brottsundersökningarna väldigt stressade. Två brott i samma avsnitt samtidigt som så mycket skulle hända för att ställa alla pjäser på sina nya platser funkade inte. Men det var inte det just det här avsnittet handlade om, det var mer drama än polisarbete. Om det inte varit för väntan på att få se dramats upplösning från förra säsongens cliffhanger hade jag nog blivit besviken, så jag är glad att jag gick in i det med höga förväntningar på relationer. Och jag blev faktiskt lite berörd av slutscenen - visst är det så att den man verkligen ska vara med, den personens närvaro kan man känna.

fredag 17 februari 2012

Kirk - Picard - Sisko

Okej. Jag har spenderat några dagar med att titta igenom lite DS9-favoriter vilket fick mig in på TNGs avsnitt med Klingoner och därifrån till hela Borg-sagan. Mer om den senare. Men jag resonerade lite kring Picard och Sisko.

Det är en gammal sanning att Kirk är actionman medan Picard låter Riker göra allt i slåss-och-ligga-med-grönhudade-brudar-facket. Riker och Picard är lite mer komplexa än så, kan jag tycka efter Best of both worlds. Särskilt slutet på del 1. Men det är inte det jag ville komma in på. Fast ändå lite.

Det Riker visar är inte Kirks "slå dom på käften tills de är tysta" eller "bygg en kanon av saker jag hittar och skjut den fan". Det är inte Picards "håll ett långt passionerat tal om Federationens principer" (som har sin grund i Kirk, se talet i A taste of armageddon t.ex.). Det Riker visar är skuggor av vad som komma skall - Sisko.

Sisko är generalen. Sisko är administratören. Sisko är den som förlorat det käraste han hade för att han gick med i Starfleet. I slutet på Worlds, part I så säger Crusher att hon kan avassimilera Picard. De kan återställa allt. Men Riker ger ändå ordern, han kan inte ta chansen och riskera hela mänskligheten för att rädda en man. När han måste välja mellan att kanske lösa allt perfekt eller lösa det viktigaste och ta några förluster så väljer han det senare. Det är vad Sisko gör hela tiden.

Deep Space 9 är mörkare än de andra Star Trek-serierna. Men de som säger att den inte avbildar samma värld har fel. Federationen har höga ideal, de står för samarbete och principer och att gemensamt överkomma alla mål och förmågan att gå bortom sina begränsningar och upptäckarlust. Och de kanaliserar alla dessa mål i USS Enterprise. Det är Federationens flaggskepp. Det har den absoluta gräddan av de som passerat Starfleet Academy. Men den flaggan vajar från en flaggstång och den flaggstången har ett fundament.

Genom DS9 får vi se många av de agenter som arbetar för olika underrättelsetjänster, men särskilt Section 31 brukar ge folk lite avsmak. Dessa moraliskt bankrupta agenter som i sina egna huvuden skyddar Federationen och dess ideal genom att konstant bryta mot de idealen - är det Star Trek?
Ja, säger jag. Det är det. Och det är det jag gillar med DS9. Det visar de arbetare som får maskineriet att snurra. Det finns en anledning till att den karaktär som först flyttades över var transportöroperatören Chief O'Brien.

Kirk strålar ner till en planet och löser problemet. Picard säger åt sin övernaturligt smarta besättning att lösa problemet. Sisko angriper problemet igen, och igen, och igen, tills han löser det. När han lämnar basebollen på stationen (en sjukt bra scen, tycker jag) så är budskapet inte "Jag har en plan för hur jag ska återta stationen från er." Det är "Jag tänker inte ge upp, inte vila, förrens jag återtagit Deep Space 9."

Där ligger Siskos styrka, och det är därför jag tycker han är - åtminstone ibland - min favoritkapten. Han är Star Treks Batman. Den som inte har superkrafterna på sin sida, utan bara en hängivenhet på gränsen till vansinne.

onsdag 1 februari 2012

Bertold Brecht - Den kaukasiska kritcirkeln

Ibland så känner man: "Okej, det kanske är kultur och konst och hela baletten, men måste man verkligen gå in för att göra saker så svårtillgängliga?"

Brecht vill ju att folk inte ska förlora sig i pjäsen, utan använder tekniker för att rycka folk ur själva berättelsen och tvinga dem att se det politiska budskapet. Varför han inte bara skrev politiska pamfletter istället för pjäser då kommer jag inte att förstå, men resultatet är iaf: Svår teater med lågt underhållningsvärde, men intressant historiskt sett.

Sen kommer något geni på förlaget och tycker: "De här sångerna, hur ska vi typsätta dem?" Till saken hör ju då att ett av greppen som Brecht använder för att dra folk ur berättelsen är plötsliga sångnummer, som inte ska vara som i musikaler - minnesvärda och känslofyllda - utan bara bryta illusionen. I alla fall så tar FörlagsGeniet och bestämmer sig för att typsätta sångrader precis som scenanvisningar. Och visst, det tar en ur läsningen och tvingar en att fundera.

Problemet är att man inte funderar på "Vad betyder den här pjäsen?" (särskilt eftersom det är ganska uppenbart, om den försöker något annat än det uppenbara så misslyckas den) utan istället funderar på "Är det här en sångrad eller en scenanvisning?".

Resultatet är att det blir tungläst och svårt att förstå vad man egentligen läst. Sen heter folk saker på ryska så man inte håller isär folk och historien är ganska trist. Inte värt att läsa, kanske värt att se uppspelat. Men det är inte det jag håller på med här.

Bevis för att det blir intressantare med skådespelare som ger lite liv till karaktärerna: