Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 1 februari 2012

Bertold Brecht - Den kaukasiska kritcirkeln

Ibland så känner man: "Okej, det kanske är kultur och konst och hela baletten, men måste man verkligen gå in för att göra saker så svårtillgängliga?"

Brecht vill ju att folk inte ska förlora sig i pjäsen, utan använder tekniker för att rycka folk ur själva berättelsen och tvinga dem att se det politiska budskapet. Varför han inte bara skrev politiska pamfletter istället för pjäser då kommer jag inte att förstå, men resultatet är iaf: Svår teater med lågt underhållningsvärde, men intressant historiskt sett.

Sen kommer något geni på förlaget och tycker: "De här sångerna, hur ska vi typsätta dem?" Till saken hör ju då att ett av greppen som Brecht använder för att dra folk ur berättelsen är plötsliga sångnummer, som inte ska vara som i musikaler - minnesvärda och känslofyllda - utan bara bryta illusionen. I alla fall så tar FörlagsGeniet och bestämmer sig för att typsätta sångrader precis som scenanvisningar. Och visst, det tar en ur läsningen och tvingar en att fundera.

Problemet är att man inte funderar på "Vad betyder den här pjäsen?" (särskilt eftersom det är ganska uppenbart, om den försöker något annat än det uppenbara så misslyckas den) utan istället funderar på "Är det här en sångrad eller en scenanvisning?".

Resultatet är att det blir tungläst och svårt att förstå vad man egentligen läst. Sen heter folk saker på ryska så man inte håller isär folk och historien är ganska trist. Inte värt att läsa, kanske värt att se uppspelat. Men det är inte det jag håller på med här.

Bevis för att det blir intressantare med skådespelare som ger lite liv till karaktärerna:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar