Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

tisdag 20 mars 2012

Samuel Beckett - Slutspel

Eftersom jag måste läsa igenom en rejäl hög med pjäser så tänkte jag: "Varför inte blogga om dem?"



Beckett är skum. När man läser pjäserna och läser om vilka detaljer han verkligen brydde sig om så blir man lite förvirrad. Vad är det egentligen han försöker säga? Det är svårt att veta. Men han vill säga det på ett väldigt specifikt sätt.

För Slutspel, som i den tredje och avslutande fasen av ett schackparti, så var det viktigt att inredningen är ett litet rum med två små fönster. Det ska vara någon slags koja vid havet, som kanske inte ens är kvar utanför. De huvudsakliga två rollerna är varandras motpart, den ena kan inte stå och den andra kan inte sitta.

Det går att spekulera om det är så att världen utanför är förstörd. Men det är irrelevant som jag ser det. Jag tror det mesta Becketts pjäser utspelar sig i ett inre landskap. Därför är det så viktigt för honom att omgivningarna är korrekta. Det är symboler. Orsaken att de är så svåra att känna igen som symboler eller tolka tror jag kan vara att det är Becketts privata symboler, hur han ser på något. Däri ligger fascinationen som folk har för Beckett. Vi kan känna igen känslan utan att känna igen att det är det vi känner igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar