Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

tisdag 10 april 2012

Pumping Iron

Jag vill inte hata på sådana filmer som Bowling for Columbine och Super-size Me, de är bra och intressanta i egen rätt. Men när man ser en gammal dokumentär som Pumping Iron, om bodybuildingtävlingarna
Mr Universe och Mr Olympia 1975, så märker man hur olika stilen är.
Pumping Iron håller sig till en gammaldags stil, en dokumentär stil som är mer idealistisk. Den skapar inte historien, den bara berättar den. Kameran följer några tävlande, bland annat den femfaldige Mr Olympia Arnold Schwarzenegger och utmanaren Lou(is) Ferrigno, medan historien händer där framför. Arnold är såklart huvudperson och intervjuklipp kastas in emellanåt. Men några andra tävlande har besökts innan tävlingen och lite klipp kommer med från deras förberedelser.

Det som inte finns med, som man märker finns med i de moderna aktivist-dokumentärerna, är voice-overn. Det finns ingen speaker som förklarar vad som händer, förutom när de introducerar några av personerna och ger deras biografi (komplett med längd och vikt). Men historien får berätta sig själv, utan en Michael Moore som förklarar vad vi ska tycka. Visserligen är själva objektet för dokumentären mindre än de stora politiska frågor som Moore försöker ta sig an, men den här djupdykningen in i en främmande värld - för bodybuilding är inte något man ser varje dag - blir som en ubåtskamera vid ett korallrev.

Nu var en stor del av attraktionen med att fånga filmen när den ändå visades på tv när jag var på hembesök över påsk att Arnold och Ferrigno var med. Hade det inte varit för deras senare karriärer skulle jag nog inte zappat in på en 35 år gammal dokumentär om kroppsbyggare. Men jag är glad att jag gjorde det, för ibland är det skönt att bara betrakta en del av världen som man inte ser normalt. En resa i tid, rum och kultur.

onsdag 4 april 2012

Att välja låt.

¨På cykeln idag blev jag att fundera över en sak som en föreläsare sa på en föreläsning i filmmusik. Han påpekade att i "Klassfesten" (tror jag den heter, svensk film om en klass som har återträff) så skiljs två personer åt i en flashback till 80-talet till tonerna av "Heroes". Han reagerade på att en låt som så starkt förknippas med den mycket mörka "Vi barn på Bahnhof Zoo" spelades i den scenen, som i realiteten var ganska trivial.
Jag kom att tänka på tre möjligheter:

1. Regissören var helt enkelt en del i "problemet" och har inte den kopplingen klar för sig, utan tyckte det helt enkelt var en låt som passade in. Avsaknaden av kulturell referensram. Inte särskilt troligt att en filmregissör inte har sett "Vi barn..."

2. Regissören vill använda den som en poäng i att de flesta som sedan tittar på filmen inte har den kulturella referensramen att de förstår gapet mellan låtens ursprungsanvändning i film och den användning den får i en svensk komedi. En bitter komediregissör. Relativt troligt, särskilt som en del i svaret men kanske inte hela svaret.

3. Det är meningen att använda en låt vars ursprung är så extremt långt från den verklighet som de tonåringar som avbildas för att göra en poäng av hur viktigt det upplevs i stunden, fast vi som publik genom metadramatisk ironi (vi vet att det är en komedi vi tittar på) förstår att det bara är tonårskänslor som svallar över. Förmodligen en stor del av svaret, även om 2. kan vara en del i det hela.

Oavsett om 2. är avsedd, så tror jag att eftersom det är så att många inte förstår kopplingen till heroinmissbrukande barn i Berlin så får användningen effekten från 2, även om avsikten var 3.

Hursom tycker jag det är intressant att fundera på vad som avses och vad som blir effekten.

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/RVYDG2oSdlY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>