Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

fredag 25 maj 2012

Ringworld

Lönefredag - då postar vi vid lunch istället.

Nu var det en stund sen jag läste ut Ringworld, men jag insåg att jag inte lyckats skriva något om den. Kanske för att den är lite tung att smälta. Inte tung att läsa, det är ett fullständigt underbart äventyr genom rymden. Men utomjordingarna är så underbart utomjordiska och "planeten" de utforskar är så underbart annorlunda.

Nu är det ju inte en planet, utan en "ringworld". En enda ring av en Dyson-sfär. En ring runt hela en planets omloppsbana, nästan oändlig i sin storlek. Just att den är så wierd gör att jag förstår lite hur hjältarna inte kan se det logiska slutet, eftersom det är så annorlunda. Men allting känns i alla fall som det följer på varandra helt logiskt, bara man inser hur saker hänger ihop. Mycket "jahaaa"-upplevelser.

Och hur kan man inte älska en bok där en urgammal människa, en flicka som aldrig upplevt något hemskt tack vare sin fantastiska tur (som hon genetiskt har fått genom ett lotteri), en orangepälsad köttätande utomjording med extremt kort stubin som försöker vinna äran att få ett eget namn - i boken har han bara en jobbtitel - och en trebent fegis med två handdockor till munhandögonstjälkar som lider av manodepressivt beteende ska utforska en omöjlig konstruktion i rymden.

En video som illustrerar skalan:



Som sagt, skalan och utomjordingarnas extremt annorlunda synsätt på världen gör att annars fullständigt logiska slutsatser som kommer som plötsliga uppenbarelser för karaktärerna när man väl får samma insikt som dem inte verkar som undanhållande av information, utan bara som att de har mer förståelse för världen än vi som läsare har. Jag gillar den känslan. Mysterier och äventyr har annars en tendens att gå ut på att undanhålla information från läsaren för att det stora avslöjandet ska komma som en överraskning, men här har vi alla pusselbitarna. Bara inte förmågan att sätta ihop dem.

torsdag 24 maj 2012

Dark Shadows

Vi börjar med Tim Burton. Om vi har Tim Burton har vi också Helena Bonham Carter någonstans (lite som Colin Nutley och Helena Bergström, fast bra). Sen är vi inte förvånade att hitta Jonny Depp där. Men nu är han lika blek som i Edward Scissorhands. Och placerad i en värld som är en blandning av gotiska slott och något annat (i det här fallet, 70-talet. I Scissorhands, suburbia).

Så långt ingen förvåning.

Sen baserar vi det hela på en såpopera från sena 60-talet och tidiga 70-talet, som spårade ur totalt och kastade in en vampyr efter 209 avsnitt (eller 40 veckor, det är en såpopera trots allt). Med den här underbart spöklika öppningen:



Om man känner att man inte har riktigt koll på den serien, vilket inte behövs egentligen, så finns en finfin sammanfattning av de första 209 avsnitten här:




Jag tror vi har ett ganska bra recept här. Bara... Vem ska vi få att skriva det här spektaklet? En blandning mellan monster och folk i fina hus... JA! Seth Grahame-Smith! Vem, säger ni? Men, han som skrev The Big Book of Porn: A Penetrating Look at the World of Dirty Movies... nej, Pride and Prejudice and Zombies är det relevanta verket här. Och såklart Abraham Lincoln, vampire hunter, soon to be a hit movie:



Och vad får vi då (OBS! Om du redan är övertygad, titta inte på trailern - den spoilar massor):

onsdag 16 maj 2012

The Avengers

Oj, nu var det länge sen. Men så har jag ju inte sett eller läst något särskilt senaste tiden. Börjat på en massa böcker utan att avsluta, tittat på TV, väntat på storfilmer...

MEN NU! Nu börjar säsongen för stora nördfilmerna. Och först att hamna i mitt blickfång, The Avengers. Vid Stan "The Man" Lee vilken film.
Som så många pojkar som växte upp till unga män i min ålder (kalla mig inte gammal!) så läste jag en hel del Spindelmannen (på min tid översatte man Spindelmannen, men inte Wolverine) och Mega Marvel. Tjocka X-mentidningar slank ner ibland. Avengers var dock inte ett superteam som hamnade på svenska sidor mycket på min tid. 90-talet handlade ju mest om Cable och väskor överallt. X-grupper som ångestade över utanförskap och folk trodde Rob Liefeld kunde rita.

Men det hindrar ju inte att man älskar att läsa även enkla berättelser, ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit fast i ikoniska historier som Kingdom Come. Och när det gäller Marvel så är det mest ikoniska kanske Avengers. Fyran och X-lagen är kanske deras största lag, Spindelgrabben deras stora enskilda hit, Wolverine deras Batman... Men Captain America var med och slog Hitler på käften, Hawkeye & Black Widow plockar i alla fall i filmen upp allt från reformerad-skurk-med-lite-ångest, så de får ta Quicksilver & Scarlet Witchs roller. Hulken krossade allt i sin väg pga brist på kontroll långt innan Stålis pratade om en värld av wellpapp.

Just att Marvel Studios vet exakt vad det ikoniska i karaktärerna är tror jag ger dem styrkan att skapa något som är för serienördar vad Passion of the Christ var för kristna högern. Deras egen gudasaga upp på vita duken. För nog är det inte bara Thor och Loki som är någon slags gudar i det pantheon som utgör Avengers. Alla har fått sina krafter (eller sina exeptionella förmågor, i Barton och Romanoffs fall) på olika sätt. Men alla är nu på toppen av berget. Serietidningshjältarna är de nya gudasagorna. De berättar om oss själva, hur vi övervinner svårigheter och blir allt vi kan bli. Genom principfasthet, genom att realisera sin potential, genom hårt arbete, genom att försöka sona sina synder, genom att kontrollera sina laster...

Men samtidigt är det en jävla resa. Action, stora scener, ett flygande hangarfartyg. Det är fyrfärgsserier. The Dark Knight visade oss hur Batman från sena 80- och tidiga 90-talet kunde översättas. Men här är det Marvels kosmiska grejjer och spionhistorier som får måla med klara färger. Det är asagudar och transdimensionella fiender som ska ha stryk, det är klarblåa Kaptenen, rödgula Järnmannen och illgröna Hulken som ska ge dem stryk.

Jag satt och log mest hela tiden, ibland blev jag barnsligt glad åt småsaker som "Hulk, smash.". Det är tonvis med fanservice, men det är också en skamlös actionfilm. Ingen försöker förklara saker som fungerar pga serietidningslogik, ingen ifrågasätter fysiken som får saker att fungera, att man kan teknologiskt analysera magiska artefakter och förstå dem är självklart. Att kliva in i Avengers är att kliva in i serietidningsvärlden, in i Marvels universum, in i en värld där kosmiska strålar ger folk superkrafter, gammastrålning är något halvmagiskt som förvandlar folk till deras inre väsen, där nordiska gudar egentligen är en slags transdimensionella utomjordingar som använder sina superkrafter för att kämpa mot varandra och alla andra. Och jag älskar det.

En annan lockande film på bio just nu är Iron Sky, där måste man köpa konceptet "nazister på månen" för att kunna acceptera filmen. Här måste man köpa konceptet "superhjältar får bryta mot naturlagarna". Men om man gör det så tar de en med på en resa till barndomens fantasier och berättar en historia om moderna gudar som slåss mot mänsklighetens fiender för att skydda oss. Och äter shawarma.