Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 16 maj 2012

The Avengers

Oj, nu var det länge sen. Men så har jag ju inte sett eller läst något särskilt senaste tiden. Börjat på en massa böcker utan att avsluta, tittat på TV, väntat på storfilmer...

MEN NU! Nu börjar säsongen för stora nördfilmerna. Och först att hamna i mitt blickfång, The Avengers. Vid Stan "The Man" Lee vilken film.
Som så många pojkar som växte upp till unga män i min ålder (kalla mig inte gammal!) så läste jag en hel del Spindelmannen (på min tid översatte man Spindelmannen, men inte Wolverine) och Mega Marvel. Tjocka X-mentidningar slank ner ibland. Avengers var dock inte ett superteam som hamnade på svenska sidor mycket på min tid. 90-talet handlade ju mest om Cable och väskor överallt. X-grupper som ångestade över utanförskap och folk trodde Rob Liefeld kunde rita.

Men det hindrar ju inte att man älskar att läsa även enkla berättelser, ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit fast i ikoniska historier som Kingdom Come. Och när det gäller Marvel så är det mest ikoniska kanske Avengers. Fyran och X-lagen är kanske deras största lag, Spindelgrabben deras stora enskilda hit, Wolverine deras Batman... Men Captain America var med och slog Hitler på käften, Hawkeye & Black Widow plockar i alla fall i filmen upp allt från reformerad-skurk-med-lite-ångest, så de får ta Quicksilver & Scarlet Witchs roller. Hulken krossade allt i sin väg pga brist på kontroll långt innan Stålis pratade om en värld av wellpapp.

Just att Marvel Studios vet exakt vad det ikoniska i karaktärerna är tror jag ger dem styrkan att skapa något som är för serienördar vad Passion of the Christ var för kristna högern. Deras egen gudasaga upp på vita duken. För nog är det inte bara Thor och Loki som är någon slags gudar i det pantheon som utgör Avengers. Alla har fått sina krafter (eller sina exeptionella förmågor, i Barton och Romanoffs fall) på olika sätt. Men alla är nu på toppen av berget. Serietidningshjältarna är de nya gudasagorna. De berättar om oss själva, hur vi övervinner svårigheter och blir allt vi kan bli. Genom principfasthet, genom att realisera sin potential, genom hårt arbete, genom att försöka sona sina synder, genom att kontrollera sina laster...

Men samtidigt är det en jävla resa. Action, stora scener, ett flygande hangarfartyg. Det är fyrfärgsserier. The Dark Knight visade oss hur Batman från sena 80- och tidiga 90-talet kunde översättas. Men här är det Marvels kosmiska grejjer och spionhistorier som får måla med klara färger. Det är asagudar och transdimensionella fiender som ska ha stryk, det är klarblåa Kaptenen, rödgula Järnmannen och illgröna Hulken som ska ge dem stryk.

Jag satt och log mest hela tiden, ibland blev jag barnsligt glad åt småsaker som "Hulk, smash.". Det är tonvis med fanservice, men det är också en skamlös actionfilm. Ingen försöker förklara saker som fungerar pga serietidningslogik, ingen ifrågasätter fysiken som får saker att fungera, att man kan teknologiskt analysera magiska artefakter och förstå dem är självklart. Att kliva in i Avengers är att kliva in i serietidningsvärlden, in i Marvels universum, in i en värld där kosmiska strålar ger folk superkrafter, gammastrålning är något halvmagiskt som förvandlar folk till deras inre väsen, där nordiska gudar egentligen är en slags transdimensionella utomjordingar som använder sina superkrafter för att kämpa mot varandra och alla andra. Och jag älskar det.

En annan lockande film på bio just nu är Iron Sky, där måste man köpa konceptet "nazister på månen" för att kunna acceptera filmen. Här måste man köpa konceptet "superhjältar får bryta mot naturlagarna". Men om man gör det så tar de en med på en resa till barndomens fantasier och berättar en historia om moderna gudar som slåss mot mänsklighetens fiender för att skydda oss. Och äter shawarma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar