Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

lördag 2 juni 2012

World War Hulk

Det som drog mig in i att läsa Planet Hulk var att jag uppskattade tanken på att läsa en Marvelhistoria utan att behöva läsa 8 olika pågående serier för att få hela historien, där en eller två bara har en cameo eller förklarar något som hände mellan paneler i en annan serie och inte betyder något. Inspirerad av den ikoniska lättheten med vilken The Avengers lyckas berätta sin historia utan att kräva att man sett alla de olika karaktärernas tidigare filmer eller minns att Hawkeye var med i Thor.

World War Hulk kliver av det tåget, in i sommarcrossover. Och det är det som sänker allt. När man läser en av böckerna kan man få totalt deja vu, till och med teckningarna är samma. Skulle jag ha köpt pågående böcker och insett att jag fått samma historia inte ens från olika perspektiv, som man man vänta sig med Frontline, utan med samma teckningar så skulle det blivit Halken Smash!

Berättelsen är också utspridd på ett ganska wierd sätt. Visst är det kul att se Punisher slåss mot en av insektsvarelserna som gett sig ut på egen hand, men att vissa brutit med Kung Miek nämns inte någon annan stans. Hur Scorpion får sitt anti-hulk-vapen berättas som en backup till Heroes for Hire, som också är den enda boken som berättar om Brood och Mieks plan. Frontline är ganska intressant, eftersom den berättar samma historia i ett annat tempo och från ett annat perspektiv men det känns lite redundant och det är också enda stället man får veta att Arch-E dött. Det känns lite som att redaktörerna delat upp saker mellan sig, huvudstoryn delats ut till författarna och de försöker knyta in genom att droppa repliker från den men inte vill trampa varandra på tårna.

Sånna här stora crossovers funkar bättre för DC tycker jag, för de har Metropolis och Gotham, Central, Keystone.. ja, alla hjältar har sin egen i princip. När de ska samlas så kan det vara för att en utomjordisk flotta hotar Metropolis och alla kommer till Stålmannens hjälp, det kan vara för att Gotham blivit krossat av en jordbävning och alla hjälper Batman med uppstädningen. Men om någon inte ska knyta in i crossovern så kan de slippa. Sen har DC förvaltat det ganska dåligt, eftersom de ständigt ska göra allt så himla kosmiskt och starta om allt.

Men de har inte samma problem som Marvel, om man evakuerar New York, så kommer det betyda att alla hjältar påverkas (utom Hulken, normalt...) eftersom de hänger där. Vad händer med Spindelmannen? Han är med i bakgrunden på en fight, men hans bok var inte tie-in. Hoppade de framåt? Handlade hans bok under tiden om vad som hände före och sedan efter? Jag vet inte, men det känns som så här kosmiska händelser påverkar Marvel-världen alldeles för lite, eftersom de håller sig till det faktiska New York, med några extra skyskrapor. Visst är det kul att se superskurkbaren från "Planet (without a) Hulk", men det känns mindre trovärdigt när den ska finnas i ett fiktivt New York som fungerar som New York gör än om den finns i Gotham eller Metropolis, där helt andra regler gäller.

Marvel har alltid varit bra på kosmiskt hulabaloo och på streetlevel-hjältar, men när kosmiskt hulabaloo ska drabba streetlevelhjältarna så blir det lite knepigt. Det visar på deras bredd, men också hur svårt de har att få det att funka i mitten. Nu skulle de flesta väl hävda att Spindelmannen är ett exempel på när det funkar i mitten, men jag tycker inte han funkar så särdeles bra. Secret Wars funkade för att de hände off-world och alla böcker berättade "under tiden" eller hoppade till efteråt. Planet Hulk funkade för att den hände off-world medan Civil War skulle påverka alla hjältar i hela världen. Men det känns som World War Hulk bara funkade i sina egna specialare och Incredible Hulk (som blev Incredible Hercules, ett bra val då jag antar folk skulle vara utbrända på Hulken ett tag) medan de andra titlarna känns begränsade. De har fått veta vad de ska skriva, men Marvels stora framgång kom ju när de inte hade en aning om vad de skulle skriva, förrens efter de sett teckningarna. Den metoden gav inte så superbra text, men action och allt hölls ihop av att en enda person gjorde författandet. (Vilket förmodligen är en orsak till kvaliteten...)

Svajigt. Tung action. Mycket folk som inte är någon jag hört om. Folk som har fått nya personligheter sedan sist jag läste dem. Men när det handlade om Hulk och hans Warbound, förutom Brood som flipflopade personlighet fast på ett ganska logiskt sätt, så var det action och följde ordentligt på Planet Hulk. Och Frontline var intressant, Marvels möter Gotham Central möter Transmetropolitan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar