Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

tisdag 31 juli 2012

The Dark Knight Rises, en fix

En av de saker som går lite över gränsen i Dark Knight Rises är hur hans rygg läker. I serietidningarna så är han i Bruce Wayne-läge i typ ett år medan Jean-Paul Valley tar över som Batman. Efter att han kommer tillbaka så testar han sig mot ninjor och det ena med det tredje. Det är långt nog att trovärdigt ge Bruce Wayne tid att läka gamla skador, plus en superhjälte-läkning som fixar ryggen (vill jag minnas iaf, det kan vara retcon).

Eftersom Rises bakar ihop Knightfall-Knightquest med No Man's Land så blir tiden mycket kortare. Det är inte riktigt trovärdigt att en kota skulle sticka ut, bara tryckas tillbaka och sen läker Wayne på några månader och kommer tillbaka starkare än någonsin. Men jag vet hur de kunnat fixa den och samtidigt tjänat en extra poäng i karaktäriseringen av Bane.

Istället för "en av dina kotor sticker ut" så skulle repliken varit något i stil med "slaget har träffat precis för att flytta en av dina diskar, trycket på nerverna förlamar dig". Att diskarna förskjuts är trovärdigt och att hänga i dagar kan vara hemligheten att få allt på plats igen. Dessutom skulle det visa att Bane inte bara är kraftfull och använder råstyrka, utan också visa att han applicerar den med kirurgisk precision. Bane ska ju inte bara vara muskler, utan också ett geni som applicerar all sin talang på våld och kriminalitet.

måndag 30 juli 2012

Styrka genom motgångar

Drog igång Conan the Barbarian häromdagen, mest för att lyssna på soundtracket. Blev lite inspirerad av den tillsammans med Dark Knight Rises att fundera kring idén om styrka genom motgångar. Conan får sin fysik genom att växa upp som slav och sin killer instinct som gladiator. Bane är född i ett fängelse (i alla fall metaforiskt som Bane). Bruce Wayne blir Batman som följd av att hans föräldrar dör.

Det är en allmänt spridd idé, och en som ofta mytologiseras, att den som härdats genom svårigheter kommer segra över den som förslappats av ett bekvämt liv. Afrikanska barfotalöpare är ett exempel som blir aktuellt nu när OS är igång. Tanken att behöva springa överallt man ska skapar de bästa löparna, inte moderna träningsfaciliteter och dyr utrustning, har någon slags tröstande primitivitet över sig. Men rent statistiskt kommer ju de flesta atleter från länder som satsar på träningsprogram, inte länder som saknar grundläggande transportinfrastruktur.

Men det finns något tröstande i tanken att motgångar stärker, det gör motgångar lättare att ta. Samma tanke finns i karma, att något jämnar ut så negativa gärningar till slut kommer få negativa konsekvenser. Dock finns det en rädsla hos de som har det bra att de som inte har det bra kommer vara starkare och ta över. Därför är det lika ofta skurkar som hjältar som blivit exceptionella individer genom motgångar. Det beror på perspektivet, om man är en del av status quo kommer världsomvälvare upplevas som ett hot.

Även de tydliga hjältar som har motgångar som sin drivkraft porträtteras ofta som potentiella problem. Precis som de som tränar sina ben att bli hårdare får problem med stelhet eller ärrad hud blir läderartad med tiden så härdar motgångar och kamp sinnet. Det är särskilt en fråga som ofta tas upp i Batman-berättelser, hur han behöver en Robin för att inte sjunka ner för djupt i mörkret.

Det är också ett verktyg för att skapa paralleller mellan skurk och hjälte, därmed visa på de kvaliteter som skiljer dem åt med mer tydlighet. (Jag skulle tro att det faktum att Banes mask är omdesignad att täcka de delar som Batman visar inte är ett sammanträffande.) Alla exceptionella individer är präglade av lidande, men hur de tar det och vad de gör med sin drivkraft är det som skiljer dem åt. De goda är de som försöker förändra något och göra allt bättre, medan de onda istället försöker ta hämnd på omvärlden.

Ett intressant koncept är det i alla fall, det är svårt att komma på någon hjälte (utom Superman) som inte har någon stor motgång i sin historia.

lördag 28 juli 2012

OS-invigningen

Alltså, vad är grejjen med kommentatorerna. Jag fattar att det kan vara intressant att få veta vem som bär fanan för ett land, vem som är skadad och inte deltar, vem som är ett stort medaljhopp. Men vem som ritat deras kläder? Från en kvinna som inte ens kan uttala Vogue ordentligt? Vem i hela världen har ett intresse av det?

Men det som är mest irriterande är hur de spelar dumma ang metalliljorna. Vem som helst som har en halv hjärna kan räkna ut att om alla länder bär in en metallskål så kommer elden brinna i en struktur sammansatt av alla dessa skålar. Kommentatorerna torde också kunna se det vi inte gör, hur metalliljorna monteras på själva centralstrukturen. Ändå sitter de och låtsas att de inte har en aning, nästan fnittrande mellan varven.

Om de vill ha folk som inte har någon relevant kompetens som kommenterar kan de väl i alla fall ta någon som har kompetens på att kommentera. Som exempel, F&F. Visst, deras Oscarskommentarer har inte funnit god jord, men det beror på att de som ser på Oscarsgalan är genuint intresserade. OS-invigningen är en långdragen process full av formaliteter som folk ser på närmast av tvång. Att vara spydig och dra in humor skulle funka. Att sitta och fnittra för att man vet något man inte får säga, med andra ord exkludera publiken istället för att inkludera dem, är bara kontraproduktivt.

Och vem fan bryr sig i vem som ritat idrottarnas kavajer?

onsdag 25 juli 2012

The Dark Knight Rises (Spoilervarning!)

SPOILERVARNING!!! Säg inte att jag inte varnade er...

Nolan förstår superhjälten som myt. Han visade det med The Dark Knight. Nu skryter han. Det är lite showoff att trycka in Dark Knight Returns, Knightfall, relationen till Talia och on-off-romansen med Selina Kyle (komplett med flipflopande mellan skurk och hjälte) i samma film.

Jag är väldigt mycket en anhängare av superhjältar-som-moderna-gudar-tanken. Därför är det skönt när folk som ska berätta de här historierna för oss också förstått att det handlar om mytologi. Myter är större än vad de först kan verka, det handlar om att hitta kärnan som berättar något universellt och berätta den historien, detaljerna är oviktiga. Vi får kärnan från Returns, att komma tillbaka när du trodde nästa generation hade tagit över. Vi får kärnan från Knightfall, att bli bruten och inte stanna nere. Vi får kärnan från Talia-relationen, att älska sin fiende eller slitas mellan känslorna och tanken. Vi får kärnan från relationen med Selina Kyle, att aldrig sluta tro på den goda kärnan i de som räddas kan.

Det är såklart en enorm Hollywood-produktion och får inte bli för udda jämfört med mallen, så det måste ha explosioner och biljakter. De flesta är vettiga och fyller ett syfte, men på slutet känns det som action används i onödan när man kunde mjölka mer spänning ur filmen utan förlösande action. Men det är ju ändå biljakter med batmobilen, eller svävaren, och explosioner på en enorm skala så man kan inte klaga på att det saknas oomph. Oomph finns det gott om, men det som gör mig så glad är hur action-oomphet tjänar berättelsen, istället för att berättelsen är ett sätt att motivera oomph-scener. Nolan hatar visst 3D, enligt "en säker källa", och det märks att han filmar för breda skärmar i 2D. Tyvärr verkar det som många satsningar i Hollywood nu handlar om att stränga ihop 3D-vänliga scener med så lite tråd man kan komma undan med. (Jag tittar på dig Amazing Spider-man.)

Avengers var en ensemblefilm, det måste ju alla hålla med om. Men är The Dark Knight Rises inte det? Visst är det Batman som är den enda huvudpersonen, men vi kan titta på Batman och Bruce Wayne som olika personer, lägga till alla relationer som han har till olika personer genom dessa två masker och slutligen avsluta med att titta på alla de bikaraktärer som får mycket berättelse i filmen. Jag tror inte att det då vore svårt att motivera att se The Dark Knight Rises som en ensemblefilm om bifigurerna centrerad runt Batman som person och symbol (Bruce Wayne får vara en bifigur till Batman här). Batman är större än bara en person och hur Batman som större koncept berör personer är den intressanta berättelsen här. Hur Gordon våndas över att utnyttja Batman som syndabock för att kunna behålla Dent-lagen är en intressant historia. Hur Blake identifierar sig med Batman och ser hur Batman inspirerar de som inte har mycket hopp kvar är en intressant historia. Hur Batmans tillit till henne kan väcka det goda i Selina Kyle och få henne att visa en altruistisk sida är en intressant historia. De är intressanta för de talar direkt till oss som publik, som upplevare av Batman, och ställer frågan "Hur påverkar Batman dig?". Vi kanske inte har en Batman som kör runt på gatorna, men vi kanske har en Bruce Wayne som satsar stora pengar på forskning som kan rädda världen i framtiden. Vi kanske inte vill pressa oss till gränsen för mänsklig förmåga för att bekämpa brottslingar i närstrid, men vi kanske vill satsa på att faktiskt springa den där halvmaran eller tappa det där kilot.

För de som tror på Jesus var Passion of the Christ viktig för att bekräfta deras tro och lyfta deras religion till det allmänna samtalet. Jag tror på Batman.

lördag 21 juli 2012

Horrible bosses

Jag har skjutit på att se Horrible bosses ett bra tag. För jag tänkte, "ytterligare en post-hangover-killarsomhänger-film". Men vad jag inte insåg var att det var en semester för ett gäng kändisar där de får leka av sig lite i en absurd historia.

Det är en typ av filmer jag gillar. Expendables är lite samma sak, fast för action (eller det är väl det mest klockrena exemplet i modern tid). Massor med folk som bara dyker upp, gör lite scener med gamla kollegor, skrattar lite och har ett fett wrap-party. Jag känner alltid att det märks på underhållningsvärdet när ensemblen har roligt.

I alla fall, vi har en kontorsråtta som hatar sin chef, en kille som gillar sin chef men inte sin chefs son och en snubbe som blir sextrakasserad av sin snygga chef. De hatar sina chefer, de dricker öl, de kommer på att de ska döda sina chefer. De är inte skurkar på riktigt. Hilarity ensues. De har lite otur, de har lite tur, allt ser illa ut, allt faller på plats.

En bunt skratt på vägen. Bättre än att titta på Allsång på Skansen. Över medel, rolig komedi.

fredag 20 juli 2012

Prometheus

Igår var jag på biografen, såg en 3D-film minsann. Andra gången jag gått på 3D-film och första gången i Örebro. Såg 3D-spektaklet Avatar när den var aktuell, och jag är glad att jag såg den i 3D för det var enda behållningen från den skiten. Skriven av en 12åring som sett för mycket Pocahontas.

Men även denna gång fick jag njuta av genomskinliga datorskärmar och fallande skräp i förgrunden, kombinerat med datoranimerade (men delvis också naturliga) miljöer. När jag läste att naturen som visas i inledningsscenen var Island blev jag lite ställd, har vi platser som har den naturliga majestätiska airen kvar utan att någon byggt en souvenirshop bredvid?

Nu ska jag inte snöa ner mig i hur filmen såg ut, för det var faktiskt lite suddigt emellanåt och texten ligger så långt fram att den nästan känns som den ska slå en i ansiktet (men jag uppskattade att den skiftar åt sidan då fokus i bilden ligger snett). Jag vill vara positiv mot Prometheus för det är så många som dissat den. Förmodligen för att de förväntar sig Alien eller Aliens. Men om man ser Aliens och förväntar sig Alien eller vice versa kommer man bli besviken. Likaså med Prometheus. Alien var en skräckfilm med klaustrofobisk känsla (och lite penisskräck, mer om det nedan) medan Aliens kommer med mer av en förlösande actionfilm, där aktiva karaktärer söker upp monstret för att utrota det (med undantag för Weyland-Yutanis representant, men det är att förvänta hela tiden). Prometheus känns mer som ett hyperladdat avsnitt av Star Trek:The Next Generation. Det är ett forskningsskepp som sköts av en android när de andra sover, en android som försöker hitta sin mänsklighet till råga på allt, som söker efter svar på livets stora filosofiska och teologiska frågor genom arkeologi och xenobiologi.

Plotten är en aning telegraferad, men inte på ett sätt som jag tolkar som dålig mystifikation. Istället uppfattade jag att de telegraferade plot-twisterna är blinkningar åt publiken, som vet vad som kommer hända. Jag förstod inte riktigt motivationen för Dr. Shaw att vilja operera ut fostret omedelbart, mer tanke och något att reagera på från hennes sida hade känts bra. Dock är det fridge logic* eftersom jag inte reagerade på avsaknaden av motivation förrens efteråt. Jag som publik vet ju vad som finns däri. Hennes sår och smärtan kommer och går lite baserat på dramatiskt behov också, men det är under tröskeln för mig.

Och visst, karaktärerna gör korkade saker. Men samtidigt lär vi inte känna dem nog för att förstå varför de skulle göra smarta eller korkade saker. Med förkunskaper om filmtroper kan man gissa sig till vad för typ av karaktär det handlar om (geologen som kanaliserar Steve Buscemi från Armageddon t.ex.) men det saknas något ändå. Å ena sidan saknas det motivation för karaktärerna att göra korkade saker, å andra sidan finns heller inget som säger att den inte finns där. Vi känner dem inte nog för att avgöra och för att filmen ska fungera måste de göra korkade saker. Det betyder att motivationen måste finnas där, men inte förklaras för oss.

Jag uppskattade Prometheus. Den var snygg, den höll mig underhållen med handlingen och imponerade med audiovisuella presentationen. Det jag vill avsluta med för att knyta tillbaka till att det ska vara en Alien-film är att varelserna i den här filmen inte har den gigerska penisformen som xenomorphen i Alien har, utan istället är enorma fittmonster. Kanske finns det en kronologisk utveckling av varelserna från en vagina dentata-skräck till "kuk med huggtänder" kopplad till antropologisk historia och övergången från matriarkala samhällen till patriarkala samhällen. Eller så är de nya effektdesignerna bara mer rädda för fittor än kukar.


*När man inte kommer på plotholes förrens efteråt, när man står vid kylen och hämtar en öl läsk.

måndag 9 juli 2012

The Amazing Spider-Man

Det var ett tag sen vi gick och såg senaste versionen av den vänliga kvartersspindelmannen på bio, men jag har liksom inte orkat ta mig för att skriva något om den. Mest för att den var så sjukt underväldigande. Visst har det pratats en massa om att det är en reboot bara för att behålla rättigheterna och att inget bra manus kommit än, men att manuset skulle vara SÅ ruttet kunde jag inte tänka mig.

Vad är fel med Amazing Spider-man?


  1. Han verkar ha en svaghet som han inte hade i serien, dramatiskt avstängda krafter. Spindelmannen svingar runt ett hörn och blir zappad av en taser. Vart var spindelsinnet? Han lämnar ett dramatiskt möte och blir skjuten i benet på vägen bort. Vart var spindelsinnet? I DEN DRAMATISKA UPPSLUTNINGEN HÄNGER HAN UTFÖR EN VÄGG I EN "Ta min hand!"-SCEN! SUPERHJÄLTEN SOM KLÄTTRAR PÅ VÄGGAR!! 
  2. Det har sin charm att de tagit in nätskjutarna istället för Ultimate-versionens biologiska nätkörtlar. Men det är också en korkad förklaring. Peter Parker bygger ihop nätskjutare och kokar ihop vätskan med sin kemilåda har ersatts av Peter Parker bygger ihop nätskjutare och köper en experimentell polymer som kommer revolutionera hela industrier. KORKAT.
  3. De har bytt till Gwen Stacy istället för Mary-Jane Watson, vilket ger intressanta möjligheter. Men de har också hittat den perfekta skådespelerskan för att porträttera Mary-Janes personlighet vilket suddar ut gränserna mellan karaktärerna. Dålig casting.
  4. De har inte fattat skurken. Lizard har helt gjorts om till en variant på Ultimate Green Goblin, med annat namn. Familjekopplingen mellan Peters far och forskaren behålls... FRÅN ULTIMATE VENOM! Okej, det kanske är svårt att hitta en manusförfattare som förstår Lizard/Dr Connors när det finns en marknad för bra tolkningar av Hulk/Bruce Banner, men det vore väl inte så svårt att byta till någon annan då? Spindelmannen har inte så många skurkar som är någorlunda intressanta (de är mest konstiga) men Lizard är en av dem. Så skriv honom inte som en knäppgök!
Dock, det finns en sak som är rätt. De fightscener där Spindelmannen vinner, där ser man att han vinner på att inte kunna bli träffad och vara parkourvig. Det är snyggt och logiskt. Fightkoreografen har fattat att Spindelmannen har spindelsinnet. Manusförfattaren inte så mycket. Förhoppningsvis kan fightkoreografen få skriva nästa film, för det kan inte bli sämre än såhär.

söndag 1 juli 2012

En bra sak med twitter är att man får ett spännande litet flöde av information som man kanske inte skulle fått annars, som väljs ut genom en kombination av vilka man följer och deras sjuka hjärnor.
Därför är jag glad att ha upptäckt:



Tack vare @Kalashnicore (Anna-Karin Linder)

För övrigt har jag ännu inte sett Haywire. Varför tvekar jag? Kan det vara för att en awesome trailer är bättre än en medioker film...?