Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

fredag 20 juli 2012

Prometheus

Igår var jag på biografen, såg en 3D-film minsann. Andra gången jag gått på 3D-film och första gången i Örebro. Såg 3D-spektaklet Avatar när den var aktuell, och jag är glad att jag såg den i 3D för det var enda behållningen från den skiten. Skriven av en 12åring som sett för mycket Pocahontas.

Men även denna gång fick jag njuta av genomskinliga datorskärmar och fallande skräp i förgrunden, kombinerat med datoranimerade (men delvis också naturliga) miljöer. När jag läste att naturen som visas i inledningsscenen var Island blev jag lite ställd, har vi platser som har den naturliga majestätiska airen kvar utan att någon byggt en souvenirshop bredvid?

Nu ska jag inte snöa ner mig i hur filmen såg ut, för det var faktiskt lite suddigt emellanåt och texten ligger så långt fram att den nästan känns som den ska slå en i ansiktet (men jag uppskattade att den skiftar åt sidan då fokus i bilden ligger snett). Jag vill vara positiv mot Prometheus för det är så många som dissat den. Förmodligen för att de förväntar sig Alien eller Aliens. Men om man ser Aliens och förväntar sig Alien eller vice versa kommer man bli besviken. Likaså med Prometheus. Alien var en skräckfilm med klaustrofobisk känsla (och lite penisskräck, mer om det nedan) medan Aliens kommer med mer av en förlösande actionfilm, där aktiva karaktärer söker upp monstret för att utrota det (med undantag för Weyland-Yutanis representant, men det är att förvänta hela tiden). Prometheus känns mer som ett hyperladdat avsnitt av Star Trek:The Next Generation. Det är ett forskningsskepp som sköts av en android när de andra sover, en android som försöker hitta sin mänsklighet till råga på allt, som söker efter svar på livets stora filosofiska och teologiska frågor genom arkeologi och xenobiologi.

Plotten är en aning telegraferad, men inte på ett sätt som jag tolkar som dålig mystifikation. Istället uppfattade jag att de telegraferade plot-twisterna är blinkningar åt publiken, som vet vad som kommer hända. Jag förstod inte riktigt motivationen för Dr. Shaw att vilja operera ut fostret omedelbart, mer tanke och något att reagera på från hennes sida hade känts bra. Dock är det fridge logic* eftersom jag inte reagerade på avsaknaden av motivation förrens efteråt. Jag som publik vet ju vad som finns däri. Hennes sår och smärtan kommer och går lite baserat på dramatiskt behov också, men det är under tröskeln för mig.

Och visst, karaktärerna gör korkade saker. Men samtidigt lär vi inte känna dem nog för att förstå varför de skulle göra smarta eller korkade saker. Med förkunskaper om filmtroper kan man gissa sig till vad för typ av karaktär det handlar om (geologen som kanaliserar Steve Buscemi från Armageddon t.ex.) men det saknas något ändå. Å ena sidan saknas det motivation för karaktärerna att göra korkade saker, å andra sidan finns heller inget som säger att den inte finns där. Vi känner dem inte nog för att avgöra och för att filmen ska fungera måste de göra korkade saker. Det betyder att motivationen måste finnas där, men inte förklaras för oss.

Jag uppskattade Prometheus. Den var snygg, den höll mig underhållen med handlingen och imponerade med audiovisuella presentationen. Det jag vill avsluta med för att knyta tillbaka till att det ska vara en Alien-film är att varelserna i den här filmen inte har den gigerska penisformen som xenomorphen i Alien har, utan istället är enorma fittmonster. Kanske finns det en kronologisk utveckling av varelserna från en vagina dentata-skräck till "kuk med huggtänder" kopplad till antropologisk historia och övergången från matriarkala samhällen till patriarkala samhällen. Eller så är de nya effektdesignerna bara mer rädda för fittor än kukar.


*När man inte kommer på plotholes förrens efteråt, när man står vid kylen och hämtar en öl läsk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar