Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 25 juli 2012

The Dark Knight Rises (Spoilervarning!)

SPOILERVARNING!!! Säg inte att jag inte varnade er...

Nolan förstår superhjälten som myt. Han visade det med The Dark Knight. Nu skryter han. Det är lite showoff att trycka in Dark Knight Returns, Knightfall, relationen till Talia och on-off-romansen med Selina Kyle (komplett med flipflopande mellan skurk och hjälte) i samma film.

Jag är väldigt mycket en anhängare av superhjältar-som-moderna-gudar-tanken. Därför är det skönt när folk som ska berätta de här historierna för oss också förstått att det handlar om mytologi. Myter är större än vad de först kan verka, det handlar om att hitta kärnan som berättar något universellt och berätta den historien, detaljerna är oviktiga. Vi får kärnan från Returns, att komma tillbaka när du trodde nästa generation hade tagit över. Vi får kärnan från Knightfall, att bli bruten och inte stanna nere. Vi får kärnan från Talia-relationen, att älska sin fiende eller slitas mellan känslorna och tanken. Vi får kärnan från relationen med Selina Kyle, att aldrig sluta tro på den goda kärnan i de som räddas kan.

Det är såklart en enorm Hollywood-produktion och får inte bli för udda jämfört med mallen, så det måste ha explosioner och biljakter. De flesta är vettiga och fyller ett syfte, men på slutet känns det som action används i onödan när man kunde mjölka mer spänning ur filmen utan förlösande action. Men det är ju ändå biljakter med batmobilen, eller svävaren, och explosioner på en enorm skala så man kan inte klaga på att det saknas oomph. Oomph finns det gott om, men det som gör mig så glad är hur action-oomphet tjänar berättelsen, istället för att berättelsen är ett sätt att motivera oomph-scener. Nolan hatar visst 3D, enligt "en säker källa", och det märks att han filmar för breda skärmar i 2D. Tyvärr verkar det som många satsningar i Hollywood nu handlar om att stränga ihop 3D-vänliga scener med så lite tråd man kan komma undan med. (Jag tittar på dig Amazing Spider-man.)

Avengers var en ensemblefilm, det måste ju alla hålla med om. Men är The Dark Knight Rises inte det? Visst är det Batman som är den enda huvudpersonen, men vi kan titta på Batman och Bruce Wayne som olika personer, lägga till alla relationer som han har till olika personer genom dessa två masker och slutligen avsluta med att titta på alla de bikaraktärer som får mycket berättelse i filmen. Jag tror inte att det då vore svårt att motivera att se The Dark Knight Rises som en ensemblefilm om bifigurerna centrerad runt Batman som person och symbol (Bruce Wayne får vara en bifigur till Batman här). Batman är större än bara en person och hur Batman som större koncept berör personer är den intressanta berättelsen här. Hur Gordon våndas över att utnyttja Batman som syndabock för att kunna behålla Dent-lagen är en intressant historia. Hur Blake identifierar sig med Batman och ser hur Batman inspirerar de som inte har mycket hopp kvar är en intressant historia. Hur Batmans tillit till henne kan väcka det goda i Selina Kyle och få henne att visa en altruistisk sida är en intressant historia. De är intressanta för de talar direkt till oss som publik, som upplevare av Batman, och ställer frågan "Hur påverkar Batman dig?". Vi kanske inte har en Batman som kör runt på gatorna, men vi kanske har en Bruce Wayne som satsar stora pengar på forskning som kan rädda världen i framtiden. Vi kanske inte vill pressa oss till gränsen för mänsklig förmåga för att bekämpa brottslingar i närstrid, men vi kanske vill satsa på att faktiskt springa den där halvmaran eller tappa det där kilot.

För de som tror på Jesus var Passion of the Christ viktig för att bekräfta deras tro och lyfta deras religion till det allmänna samtalet. Jag tror på Batman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar