Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

fredag 31 augusti 2012

WINNING!

Jag satte alltså upp ett mål att klara alla dagar i en kalendermånad utan en miss. Och det var klart iom förra inlägget. Det firar vi med Basutbudet - Finns det plats eller?



Tygers

De idéer som Moore introducerar i Tygers har på senare tid blivit introducerade som delar av Green Lantern Corp-mythosen. Men när det skrevs så var det inte ett sätt att få in storyelement i mythosen utan tjänar bara ett internt syfte. Att berätta för Abin Sur om hur han kommer dö är första steget för att sätta igång processen som leder till hans död. Det enda som kan stoppa en Green Lantern är hans eget tvivel på sig själv, precis som deras tidigare svaghet mot gula saker kom från rädsla.

Dessutom så löser det frågan varför en person från en interstellär polisstyrka som reser i rymden med bara sina magiska vetenskapliga ringar krashar med ett rymdskepp. Det har ju varit en obesvarad fråga tidigare. Men mest är det en berättelse som använder surrealistiska bilder för att skapa en skrämmande atmosfär och visa hur fröet till sin egen undergång kommer från en Green Lanterns eget självtvivel. Det märks att Alan Moore skriver till tecknarens styrkor, för samspelet mellan berättelse och bildinnehåll är klockrent.

Och har man skapat en Green Lantern som är en planet och i förbifarten ger honom en ärkefiende som är en stad, då har man något som kallas "talang".

torsdag 30 augusti 2012

In blackest night

Om Moore karaktärisering av Mogo som en helt normal grön lykta ska innebära att vi ser oss själva som underliga i hans (dens?) ögon, så driver In blackest night in den spiken med pneumatisk kraft. Det är väldigt explicit att våra referensramar inte är giltiga för de som har andra referensramar. Gröna klockan i mörka sektorn av galaxen visar delvis på något som vissa organisationer för handikappade funktionshindrade personer med funktionsnedsättning vill lyfta fram. Att mycket är designat för en viss sorts person, men inte allt.

Jag vill inte grotta ner mig i Moores höga koncept här utan utgå från det och diskutera vidare hur världen är designad för en viss sorts person. Vi designar med trappor efter förutsättningen att man kan gå i trappor, vi designar audiovisuellt för att vi förväntar oss att folk har både syn och hörsel osv. Det är relativt lätt att se hur det leder till funktionshinder för de som har en funktionsnedsättning. Men är det ett läge där det bara finns extremer eller finns det mer av en glidande skala?

Om man är blind så ser man inte, om man ser ser man. Men om man ser, men inte så bra. Om man ser, men inte har så bra mörkersyn. Om man, som jag, har väldigt svårt med cocktaileffekten. Då har man inte en funktionsnedsättning, men man har det samtidigt. Vissa har väldigt svårt att följa ett dietprogram, andra tycker det är väldigt lätt att följa just det. Samtidigt är det ofta man hör folk säga "det här dietprogrammet är bäst i världen". Problemet är att en person som verkligen tänkte efter skulle säga "det här dietprogrammet är bäst i världen - för mig".

Känn dig själv. Vet hur du själv fungerar. Då vet du om något är byggt för dig, eller om det är byggt för någon annan. Och försök så långt det är möjligt att designa allt "ställbart". Så folk kan anpassa sin omvärld efter sig själva, inte sig själva efter sin omvärld.

onsdag 29 augusti 2012

Mogo doesn't socialise

Om man har det fantastiska namnet Bolphunga the Unrelenting så finns det en stor chans att man inte kommer ge sig i första taget. Men det tar bara 6 sidor (som dock berättar flera års historia) för Bolphunga att ge upp sin kamp mot Mogo. Det enda som behövs för att han ska ge upp kampen att försöka bevisa sin makt genom att besegra en green lantern är att inse att Mogo inte finns på planeten han letat på. Istället är planeten Mogo.

Höga konceptnivåer är typiskt för Alan Moores verk, och särskilt de kortare verken. Men att introducera Mogo, en lantern som är en planet, och bara i förbifarten också ett intelligent smittkoppsvirus och en matematisk ekvation som också är lanterns är otroligt högt koncept. Det har också effekter när Mogo får en ärkefiende, eftersom även den fienden är lika högt koncept.

Tyvärr har senare revisioner gett Mogo en särställning som en central figur för distributionen av ringar. Personligen tycker jag att konceptet blir intressantare när han är en normal lantern, eftersom han då inte är en speciell varelse i förhållande till de humanoida lyktorna, utan bipedal form är lika främmande för Mogo som planetform är för oss tvåfotingar.

tisdag 28 augusti 2012

A man's world

Alan Moores kortisar för Omega Men-tidningens Vega-backupserier är sköna, det märks väldigt tydligt att han skrivit Future Shocks för 2000AD innan.

I A man's world så får vi bekanta oss med en värld helt full av män, genom en interplanetär antropolog. Hon gör misstaget att förutsätta vissa likheter mellan hennes ras och de lokala männen - till exempel sexuell fortplantning. Därför inser hon inte att den våldsamma ritual hon observerar är deras fortplantningsrit. De dödar ett snigeldjur och implanterar sina foster i dem. Så när hon föreslår för en av dem att de ska "gamugha" så har de lite olika uppfattning om vad det innebär.

Hon påpekar själv att det bryter mot interplanetär antropologis regler och får betala priset.

måndag 27 augusti 2012

Shipping Wars

Ibland ser man på reality-TV bara för att det är ett skamligt nöje. Ibland för att deras sätt att bygga "verkligheten" är mer dramatiskt än det skrivna drama som finns på televisionsapparaten. Men ibland är det för att man bara älskar någon av personerna de hittat.

Kitty Jutbring, hon den blonda i Radio, typ alla som var med i På riktigt... och så Roy:




Det här klippet visar hans praktiska genialitet och hans ömma sida. Det visar inte hans enorma misantropi, han säger själv i ett avsnitt att han är en "equal opportunity hater" - han hatar alla lika mycket. En person med mycket potential som jobbar med att köra bud istället för att göra något vettigt av sitt liv och som utger sig för att hata människor men egentligen är väldigt omtänksam om de som han faktiskt bryr sig om... jag känner igen det här...


söndag 26 augusti 2012

Smittsam energi

Nu ska jag börja med att påpeka att jag inte är en sån där flummare som tror att alla människor är sammanlänkade och energi flödar mellan oss i någon slags osynligt fält. Men andra människor kan påverka ens sinnesstämning rätt mycket.

När man arbetar i ideella organisationer så är det lätt att känna att saker är lite tacklösa. Många viljor drar åt ett annat håll än en själv och när det inte går bra blir det lätt tungt. Men det man inte får glömma är att det finns en idé och en grundtanke. Att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål.

Ibland så tappar man det, men så kommer stunder då man får se en massa folk samlade med bara förväntan och positiva känslor. Det är svårt att beskriva hur mycket man kan känna sig uppladdad och vilken positiv energi man själv får av att se det. Som en kugge i maskinen är det svårt att ta ett steg tillbaka och se hela bilden. Men ibland kan det räcka med att se andra kuggar glatt tuffa på.

lördag 25 augusti 2012

En matblogg om en billig maträtt - på en lönelördag.


Ibland har man inte så mycket hemma. Ibland har man bara burktomater, riven ost i frysen och torrvaror.

Då kan man göra pizza utan jäst.

Ingredienser:
5-6 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
3 dl vatten
½ dl matolja (dissa inte oljan!)

Metod:
Blanda mjöl, bakpulver och salt i en bunke.
Häll i olja sen vatten och rör till en smidig deg. Fuska gärna med degkrokar, jag har en silikonslickepott som kickar stjärt till detta.
Balansera ev. mjöl eller vatten så degen blir bra.
Tryck sedan ut degen på en plåt eller i en smord form. Mjöla degen och allt sånt trams, annars fastnar den ju.

Lägg på tomat, ost och vad som nu går att hitta i kyl/frys/skafferi. In i ugnen, 250 grader 10-15 minuter.

Själva pizzan blir tjock, tänk på att den sväller i ugnen så den ska vara tunnare innan än man vill ha den efter. Resultatet blir en pan-pizza som är fluffig och dekadent. Onyttig, billig och fet. Precis som det ska vara!

fredag 24 augusti 2012

WWE Money in the Bank

Om man har 8 eller 5 deltagare i en ladder-match så kan man få ihop 20 min underhållning. Lite oberoende av vilka personer som är där inne. Men det som är mest intressant att lägga märke till med denna PPV är att CM Punk och Daniel Bryan går 30min på två personer. Det är inte många i WWE av idag som har tillräckligt med kunskap om det de håller på med för att vara underhållande i 30 min, utan några gimmickar.

Som vanligt får damerna mer tid att komma in till ringen än faktisk tid i ringen, men så har de ju bara en eller kanske två riktiga wrestlare i hela damdivisionen. Och de är stenhårt utmålade som skurkar, för att veta vad man håller på med = dåligt och att visa fittan i Playboy = bra i WWE-universumet.

Första laddermatchen, ungefär 2,5min/deltagare, andra 4min/deltagare, damernas 0,5min/deltagare. Punk-Bryan 14 min/deltagare. Säger allt om vilka som kan det de håller på med tycker jag. Just ja, Goldberg Ryback är ute också. Får mer tid än damerna. Folk ska väl få en chans att skrika "Gold-berg. Gold-berg." också. Ger min chansen att hämta öl, det är bra.

torsdag 23 augusti 2012

VARNING! Gå inte till länken!

Det finns en hemsida som jag vill utfärda en skarp varning för. Likt Minos labyrint är det omöjligt att navigera sig ut därifrån om man väl gått in. Det är en plats där tid inte existerar och den kommer äta din dators RAM genom att du luras att öppna flik efter flik efter flik för att hålla koll på saker du vill läsa senare.
Den kommer också att göra att du nästan måste se minst ett tusental olika serier och filmer, läsa otaliga bokserier och i värsta fall utforska sådant som fanfiction.

Gå inte in på TVTropes
Jag upprepar: Gå inte in på TVTropes!

onsdag 22 augusti 2012

Gud överallt

Jag tycker ju att det är sjukt skoj att plugga. Så mycket att jag som fritidssysselsättning nu när jag inte pluggar läser en distanskurs i litteratur. Där har vi en stor grupp med många olika sorters folk. Men en grupp som verkar, på de essäer som jag läst från andra kursdeltagare, vara överrepresenterad är de som ser Gud överallt.

De har ett genomgående drag att sätta all litteratur i relation till Bibeln. Men inte boken Bibeln utan sådant som de kommer ihåg från söndagsskolan. De anser att alla böcker har ett underliggande tema om Gud eller kristendom. De är också dåliga på att citera och ange källor.

Jag kan såklart ha otur och lottas i samma anonyma grupp som en minoritet konsekvent, vilket skulle innebära att de verkar vara fler än de är. Jag har också en våldsamt fördomsfull idé om att de som argumenterar på detta sätt har bättre engelska än många andra studenter - som jag då antar är icke-engelskspråkiga från början - och gissar därför att de är amerikaner.

Det är lite skrämmande vilken bild man har av amerikanerna som ett land fullt med religiösa fundamentalister som tror att King James-versionen av Bibeln är Guds ord. Och som tycker att muslimer är konstiga för att de inte tror Koranen går att översätta ordentligt från den ursprungliga arabiskan. (Men Bibeln är alltså översatt till sin perfekta form från arameiska, via grekiska och latin till engelska.)

Jag tror jag behöver åka västerut och undersöka sanningen, för just nu är min bild av en hel del av verkligheten otroligt präglad av "nyhetskanaler" som egentligen är propagandakanaler och ren fiktionaliserad underhållning.

tisdag 21 augusti 2012

Påminnselse: Bli inte Facebook-vän med kroglivet.

Såhär lagom till terminsstart och nya bekantskaper behöver man påminna folk om varför man inte ska bli vän med fejkprofiler som representerar nattlivet i stan eller en krog eller dylikt.


  1. Facebook vill att de ska använda sig av "pages". Därför är alla funktioner och inställningar anpassade för att profiler ska vara riktiga personer och "vänner" ska vara någon du i alla fall känner eller har träffat som minst.
  2. Nattlivs-profiler tackar ja till alla.
  3. Facebook antar att folk vill ha en "chain of trust" där dina vänners vänner är dina potentiella vänner.
  4. Dina vänner kan dela saker med dig på Facebook som du inte har något emot att dela med vänner, men inte skulle vilja visa upp för hela världen.
Vän A delar bild X.
Bild X syns för dig och dina vänner som är vän med A.
Din krets med vänner får se bilden, ni skrattar gott.
Vän N representerar alla krogar i staden. 
N är vän med dig och A. 
N får bild X. 
N har 9000 vänner, hela kroglivet i staden. 
Bild X syns för dina vänners vänner. 
Bild X syns för hela kroglivet i staden, de skrattar rått.

Om ni ska hålla på och bli vän med reklampelare så kan ni väl i alla fall se till att ställa in så inte "vänners vänner" är betrodda med alla information som ni postar på fejjan?

måndag 20 augusti 2012

Vad jag ser fram emot på bioduken i framtiden

Den här sommaren såg väldigt lovande ut. Vi skulle få slutet på Dark Knight-sagan, en ny Spidelman och en första crossoversuperhjältefilm.

Avengers var F-ING AWESOME.
Spindelmannen gjorde mig besviken, jag trodde vi var i en era då superhjältefilmmanus skrevs av skickliga manusförfattare.
Dark Knight Rises var som väntat inte lika bra som förra, men den innebär att ytterligare en trilogi har uppnått den speciella nivån att ha en mittenfilm som är bäst. Vissa uppföljare slår sina föregångare, men när mittersta av tre är bäst så ger det en härlig rytm.

Nu är seriefrossan över. Men det kommer (kanske) någon gång i framtiden en uppföljare på en trilogi från 80-talet (lite 70-tal kanske, men det är ikoniskt 80-tal vi pratar om här).

Gissat?

Inte?

Ett tips:





Just det.

Fury Road.

Om den filmen inte blir awesome kommer jag bli så besviken att det inte finns ord för att beskriva det. Men fram tills dess tänker jag bara leva av förväntan, för tanken på en ny film om Max Rockatansky gör mig förväntansfull som ett barn den 23e december. Och det är en underbar känsla, hur mycket den vuxna cynikern inom mig än vill sänka förväntningarna och hoppas på en positiv överraskning.

söndag 19 augusti 2012

Teckningar

Idag är jag lat och lekfull, så jag har testat ritprogram på tablet-datorn. Så här blev det.


lördag 18 augusti 2012

Verklighetens "hjältar"

I fiktionen har vi alltid en god och en ond. Inte alltid personer, men gott och ont är representerade eller i alla fall någorlunda klart definierade. Den som senare i berättelsen ska begå folkmord kommer sparka en hund.

I verkligheten är det faktiskt lite mer komplicerat än så. Lewis Caroll fotograferade nakna barn. Polanski låg med en 13-åring. Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin. Mel Gibson är en skäggig antisemitisk alkoholist.

Aliceböckerna är fortfarande underbart absurda. Det är fortfarande okej att skratta åt Fearless vampire killers. Piano är fortfarande totalt jävla rock'n'roll. Max Rockatansky sparkar fortfarande flera ton stjärt.

Inga hjältar är perfekta. Lev med det. Eller fly in i fiktionen - men låt den inte blöda över i nyhetsflödet.

Sanningen är sällan en bra berättelse. Men den är Sanningen.

fredag 17 augusti 2012

WWE No Way Out

Det här med tema-PPV verkar vara teh shitz inom WWE nu. No Way Out har en main event i en bur, sen är det Money in the Bank med den likaledes döpta ladder-matchen. Efter det kommer Hell in a Cell, där main event kommer vara en Hell in a Cell-match. Problemet med det här upplägget är att man inte kan introducera överraskningar eller dra ut/snabba på ett förlopp om det inte fungerar som tänkt. Tidigare kunde man trappa upp från en vanlig match, slutar med en DQ, då gör man en No DQ!-match och får någon slags interference. För att hindra det så tar man in steel cage.

På så sätt kunde man tidigare mjölka tre-fyra stora matcher ur en fejd, nu är matcherna redan bestämda och fejderna måste anpassa sig efter dem. Och det drar ner vikten som specialmatcher håller när de är inplanerade under året på det här sättet. Royal Rumble fungerar, den är en av de saker som håller tempot stadigt under året, precis som Survivor Series hade en roll när de matcherna hade ett tydligt upplägg. Men om Hell in a Cell inte handlar om att Triple H eller Undertaker ska låsa in sig med någon de verkligen hatar, utan randomX och randomY ska mötas på den för HiaC avsedda PPVn så finns ingen vikt i att det är en HiaC-match.

Extreme Rules fungerar lite granna, den innebär att alla matcher ska vara något slags special. TLC fungerar när den handlar om att antingen vara Tables, Ladder eller Chair-on-a-pole - dock inte om man ska kasta in random folk i en TLC-match (TLC var bäst för den var mellan Edge&Christian (conchairto), The Dudleys ("D-Von, get the tables!") och Hardy Boyz (Jeff hoppar från höga stegar) och slog ihop deras specialiteter.)

I alla fall. No Way Out var skittråkig. Inget hände.

torsdag 16 augusti 2012

Brief Lives

Det finns en fysisk omöjlighet i de relativa tidsuppfattningar som presenteras i Brief Lives. Om man som spindelgillet och de blå jättarna befinner sig i samma rymd och riktning så borde tid i alla fall vara lika på en molekylär nivå. Så att jättarnas kött inte skulle bli varmt i samma takt som annat material är konstigt. Men det är inte på en fysikalisk nivå som det intressanta sker. Det är inte en historia om relativitetsteorins implikationer på uppfattningen om tid.

Det är mer filosofiskt. En fråga om personlig uppfattning och inställning. Och om små kortlivade varelsers uppfattning om sin egen storhet. Spindelgillet försöker erövra och besegra en ras som lever i geologisk hastighet. Vi små människor som varit här i tiotusentals år, som fortfarande har kvar byggnader som byggdes för tretusen år sedan och tycker det är otroligt, som haft förbränningsmotorn i hundratalet år, vi bränner vad jorden skapat under årmiljoner. Vi eldar med dinosaurier, utan att förstå den enorma tidsrymd som vi steker bort för att få AC i BMWn. Vi är spindelgillet till omvärldens blåa jättar.

Och det går inte att förstå, för that way madness lies...

onsdag 15 augusti 2012

Burn Notice är MacGuyver 2.0

Har börjat systematiskt titta på Burn Notice, en serie som tidigare varit så att jag faktiskt fastnat på den om den varit på TV när jag zappat runt men inte följt avsnitt till avsnitt. Med andra ord har jag inte hängt med alls i den övergripande historien om hur Michael hamnade ute i kylan. Men när jag faktiskt sett avsnitten i ordning så inser jag att den delen är ganska ointressant, jag vill inte att han ska hamna i en annan situation. För som det är nu, så svarar den plotten på frågan "Hur hamnade en kille som kan allt det här i den här situationen?" som fått stå obesvarad i den serie som Burn Notice har fått mycket av sina gener från: MacGyver.

Tänk på det, en frilansande agent som arbetar med street-level-problem åt relaterbara personer, bygger hightech-saker av vanliga hushållsobjekt (även om det är Fiona som gör mest sprängämnen) och som tilltalar publiken för att förklara vad han gör. Det är MacGyver det. Eller Burn Notice.

Burn Notice har en modern metastory som flödar från avsnitt till avsnitt, vilket inte MacGyver hade. MacGyver blev intresserad av en ny tjej var och varannat avsnitt, Westen har sin on-again-off-again-relation med Fiona. Men om Mac någonsin blev riktigt fäst vid någon så hände något hemskt med dem, för att saker skulle vara nollade till nästa avsnitt. Där skiljer sig äldre TV från modern TV, där man försöker blanda upp utveckling för att folk ska se nästa nya avsnitt samtidigt som inget egentligen förändras. Hade MacGyver gjorts idag så skulle den också förmodligen haft bookends som drev en metastory och en återkommande flamma för Mac.

Det som är bäst med förändringen från MacGyver till Burn Notice är att återkommande strebern Jack Dalton fått sin efterföljare i varje avsnitt i Sam Axe. Att inte ha en Pete Thornton-karaktär kan vara lite trist, men hans roll som gnista i handlingen i varje avsnitt är ersatt av Michaels undersökningar, Sams försök att dryga ut pensionen, Michaels brors klantande och Michaels mamma som lyckas hitta folk som behöver hjälp. Det ger en bred bas av motivationer för handlingen, utan att behöva introducera en serie nya "gamla vänner" som MacGyver hade en tendens att göra.

Nu undrar jag om det finns fler serier som har så mycket av en tidigare serie i sig...?

tisdag 14 augusti 2012

The Christmas Invasion

Nya Doctor Who har en tradition av julspecialer. Det trodde jag kom från den gamla, men uppenbarligen inte. Det var visst en helt ny idé att göra en specialare för att fira att det är julen, den högtid då man spenderar all sin tid med familjen framför TV-apparaten. (Tack BBCs julsatsningar för nya Upstairs, Downstairs) Den första var då The Christmas Invasion, där Storbritannien tagit ledningen i rymdracet med en mars-probe som råkar väcka intresse hos en invasionsflotta, som använder probens blodprov för att få en tredjedel av befolkningen att ställa sig på kanten till ett hustak. Situationen vore ju enkel för Doktorn att lösa, men han ligger hos Rose mamma i sin pyjamas (med ett äpple i fickan) och återhämtar sig efter sin regenerering.

Jag bara älskar hur Rose försöker lösa situationen genom att "leka doktor". Referenser tillbaka till förra Doktorns äventyr är bra i det här läget, kontinuitet är viktigt när Doktorn bytt kropp och personlighet. Det enda som varit konstant i Doctor Who, mellan klassiska serien, filmen och nya serien, är ju hur TARDIS ser ut. Men samtidigt är det lite speciellt med att nya serien inte har 4-6 avsnitt långa historier som är separerade från varandra, istället för att vara en distinkt enhet så hakar varje avsnitt i alla andra lite granna. Rose drar upp referenser till nästan hela förra säsongen, vilket nog är mer payoff till de riktiga nördarna än "vanliga" tittare.

Sen vet jag inte hur jag gillar Doktorns sätt att lösa det hela, avslöja bluffen med blodhypnos är klockrent, att känna till en främmande kulturs seder är bra, men att vara bättre än en invaderande krigarras som har rituella dueller på svärdsduell verkar lite för Action Man-aktigt för Doktorn. Fast sen förutsätter han ett svek och fäller ondingen med en satsuma. En satsuma!

Men det stora kick-ass-moment är när Doktorn och Premiärministern har en resonabel diskussion om hur man bäst möter en utomjordisk invasion. Att han reagerar så starkt på en mindre demonstration av vad Torchwood-institutet har föreslagit visar att en regenerering lämnar Doktorn i ett instabilt psykiskt tillstånd. För inte skulle väl en resonabel person tycka att folkmord är något att avbryta en vänskap för? Och bara för att man kan förstöra en persons karriär med sex ord behöver man väl inte göra det?

måndag 13 augusti 2012

GaymerCon, continued.

Maria, som skriver om populärkultur på http://www.mariamyhr.se/, och som jag följer på Facebook skrev om GaymerCon och deras Kickstarter-projekt. Jag skrev om detta igår (egentligen för några minuter sedan, men schemalagda poster osv...) men vill fortsätta med en annan vinkling.

I diskussionerna om att FZs publik är den del av spelare som lever upp till den negativa stereotypen av spelare som homofoba, ignoranta och mer intresserade av högupplöst grafik än ett bra historieberättande så har jag skrivit en del, som jag vill citera - för det är roligt att få citera en intelligent person och inte bara toppkommentarerna från FZ.se:


1 Jag är, oavsett vad vissa uttalanden ibland ger sken av, inte en idiot.
2 Jag vill diskutera mina fritidsintressen med folk som har något att tillföra till en sådan diskussion.
3 Mina fritidsintressen inkluderar tv-spel.
4 Industrin som producerar tv-spel matar en spiral av unga killar som bryr sig mer om högupplöst grafik och realistiska vapen än intelligent story eller innovativ spelmekanik.
Slutsatsen blir att Industrin aktivt utarmar min möjlighet att diskutera spel på ett intelligent sätt.
5 Det finns en stark överrepresentation av vettighet hos kvinnor som diskuterar spel. (Jag har inte diskuterat så mycket med öppet homosexuella eller läst så mycket om spel från dem, som inte är aktivt riktat mot HBT-personer och därför inte är något jag egentligen är insatt i, så jag väljer kvinnor som exempel)
Slutsatsen nu är att det ligger i mitt intresse att motarbeta Industrins matande av den onda spiralen.
Och i en post före det:
 En stor förhoppning jag har på en specifikt öppen mässa är att den kan vända sig till HBT-ickegamers, som inte har intresse nog av spelinnehållet för att komma på en mässa med ignorant innehåll, vilket ökar storleken på gruppen HBT-gamers. Allt som gör gruppen gamers större är bra, men särskilt bra är om den ökar med icke-ignoranta.
Om vi förutsätter att industrin kommer fortsätta följa köpargruppen och mata den onda spiralen så kommer de rekrytera nya tonårsgrabbar i alla åldrar. Då behöver andra aktörer rekrytera andra grupper för att balansera upp dem och helst då rekrytera en större andel.
Något som skulle göra att de verkligen vinner vore också att få lite av pro-idolerna att ta ställning eller helst komma ut. Så eventet i sig kan lyckas, så länge som det inte blir en intern separatistisk sak. Vilket betyder att en dollar till Kickstartern => större venue => mer folk => måste vända sig till större målgrupp. Målgruppen är begränsad åt ett håll (internt inom gaming) och behöver därför utökas mot HBT-hållet. Alltså är det viktigt för att mässan ska lyckas med något bra att den blir större än den målgrupp som de anger (HBT-gamers).
Så tillbaks till den senare posten som nummerlistan kommer ifrån:
Nog finns det ett självändamål med att folk ska få ha arenor där de kan få vara hela eller iaf större delar av sin personlighet utan att behöva trycka undan en stor del. Men där känner jag att min peng på kickstarter inte är motiverad, vill de sitta i sin metaforiska källare med både handkontroller och regnbågsgardiner så är det helt upp till dem. Det lockar inte mig och har inget med mig att göra.
Det där sista hör kanske, när jag så här elakt rycker det ur kontext, till uttalanden som punkt 1 ovan refererar till. Men för balans i rapporteringen så tycker jag även att jag kan citera när jag skriver saker som är spetsiga och använder klumpiga metaforer.

Vad jag vill göra med den här samlingen mikrofilmstext är att uppmana folk att skapa separatist-events som inte vänder sig inåt, mot de redan frälsta, utan skapar neutrala zoner där folk som avviker från bilden av en spelare, eller någon annan form av geek/nerd/dork/whatever, kan få ta del av materialet utan att behöva stå ut med en fientlig kultur. När de blir kära i spel, serietidningar, kaiju-film eller vad man nu vill ge dem så kommer kulturen ändras, för att de ignoranta små pojkarna blir en liten liten subgrupp och inte får tala för alla längre. Och bara för "balance in reporting" får ni lite genderbendad cosplay:
 Från loading.se kolla in hela inlägget!

söndag 12 augusti 2012

GaymerCon

Maria, som skriver om populärkultur på http://www.mariamyhr.se/, och som jag följer på Facebook skrev om GaymerCon och deras Kickstarter-projekt. Mer specifikt om FZs rapportering, som man kan läsa här. Som man kan se på FZ.se så frågar de "Tycker du att en mässa för hbt-gamers behövs?" vilket jag tycker kan tolkas som ett ifrågasättande. Om man läser kommentarerna, särskilt de tre som är på topp. När detta skrivs är det en som ifrågasätter om sexuell läggning är relevant, en som säger att om man delar på homo- och heterosexuella är de inte lika mycket värda och en som kräver att det arrangeras en straights-only-mässa. Jag kan svara dem lite.

Morganrone93 skriver: Wait, what? Varför? Vad är poängen med det här? Är homosexuella människor inte välkomna på andra spelmässor? Jag finner det bara skitlöjligt att man ska kila in personers sexuella läggning när det inte är i närheten relevant..
 Läs här och här. Säg sen igen att personers sexuella läggning inte är relevant i spel. I ett spel där man bara interagerar genom att skjuta varandra med automatvapen kanske det inte spelar någon roll vilken läggning personer i spelet har. Men då är det fortfarande relevant vilken kultur som råder, t.ex. om homosexualitet används som ett nedsättande epitet, "Jävla bög!" t.ex., så är det helt plötsligt relevant för situationen.

Puscifer skriver: Idiotisk idé. Istället för att kategorisera heterosexuella och homosexuella borde man föra samman de två sexuella läggningarna för att bevisa att den ena inte är bättre eller sämre än den andra. Själva debatten handlar väl i grund och botten om att "Alla är lika mycket värda"?

Om man delar in hetero,- och homosexuella i olika fack är de plötsligt inte längre lika mycket värda.
Allas lika värde ja. Men om man utgår ifrån att vi har det samhälle vi har, där vissa saker tillhör norm och särskilt då inom spel, så kommer vissa saker förutsättas. T.ex. så är alla spelare inte könlösa tills de avslöjat sitt kön, de är killar tills de avslöjat sitt kön. I Sverige skulle jag tro att de flesta antar att den de spelar mot är svenskfödd, tills något annat är uttalat. Och allas heterosexualitet är förutsatt. På en mässa som riktar sig mot HBT-personer kommer såklart normen att vara omvänd, vilket kan hota den som tillhör normen. Men den personen behöver inte gå på mässan och vara normbrytare. Poängen är att normen har ett annat värde än icke-normen. Och det gör att hetero- och homosexualitet är inte lika mycket värda, tills dess att vi på något magiskt sätt (läs omöjligt) kan bli av med antagandet.

Vorhees skriver: Om så är fallet vill jag ha en spelmässa för endast straighta. Jag finner detta skapligt löjligt. Varför delar de in sig i ett eget fack om de vill bli accepterade?
Varför dela in sig i ett eget fack om man vill bli accepterad ja. Varför delar många spelare in sig i ett fack, spelare, när de vill bli accepterade? Varför säger man att media angriper spelare när de skriver elaka saker om att alla som spelar spel är våldsverkare och spelberoende?
För att man vill bli accepterad för den man är. Man vill inte ändra sig själv för att passa in i andras förväntningar, utan accepteras som person med sina intressen, sin bakgrund och sin sexuella läggning. Att sluta spela spel är betydligt enklare än att sluta tycka om personer av samma kön.

PS. De har inte fått en mässa. De arrangerar en. Inget hindrar dig från att arrangera din "straights only"-mässa. Utom lathet. (Räkna dock inte med lika mycket Kickstarterpengar.)
PPS. Det de vill ha är inte en mässa som utesluter straighta, utan en som förutsätter att man är HBT. Precis som den här, den här, den här och den här förutsätter att besökarna är straighta pojkar. Som bevis för att de gör det:


Fortsättning följer. 

lördag 11 augusti 2012

Night Olympics II

När vi lämnade del I så hade den onda bågskytten placerat sig på ett tak. Tack vare samlingsvolymen jag läser i får man ett flöde direkt från den positionen till den avfyrade pilen som Green Arrow försöker fånga men som träffar Black Canary i axeln.

Pete Lomax berättar att han inte är någon superskurk med något löjligt namn eller en kostym, bara en vanlig kille. Som har dödat en superhjälte. Canary ligger dock bar med en pil i axeln, så Green Arrow tar ensam upp jakten. Uppe på ett hustak konfronterar han Lomax och slår undan den första pilen som Lomax skjuter mot honom. Sedan fyller han luften med pilar, en visuell metafor för den ilska som Arrow kanaliserar i det här mötet. Man skadar inte Canary ostraffat. Arrow har skjutit av Lomax bågsträng och när Lomax står obeväpnad mot Arrow svimmar han.

Avslutningen är både hjärtevärmande och humoristisk, när Arrow tar blommor till Canary på sjukhuset och råkar trigga dräkt-skräcken hos skurken från del I. Men det som är behållningen från historien är snarare Lomax monolog, där han misstänker att superskurkar egentligen är skådisar, kombinerat med hans öde i en direkt konfrontation med en superhjälte.

Om man ser på det hela från läsarens perspektiv så kan Lomax tolkas som kritik utifrån, att superhjältar inte är relevanta längre, och ett svar på det. Ungefär som Supermanhistorier på senaste tid i både serie- och animerad film-form (What's so funny about truth, justice and the american way?/Superman vs the Elite) tacklat en Authority-analog, som ett svar på den implicita kritiken mot traditionella superhjältar inneboende i the Authority. Även om man skriver om en man som springer omkring i en Robin Hood-dräkt med en pilbåge så kan man samtidigt skriva om relevanta samhällsproblem. Superman började sin karriär med att bekämpa slumvärdar och korrupta politiker, trots allt.

fredag 10 augusti 2012

WWE Over the Limit

Over the Limit alltså. Mania-mattheten har inte lagt sig helt än.

Christian är tillbaka. Det kanske kan bli bra, men förmodligen hamnar han på SmackDown som jag inte orkar med att titta på. Begrav honom i ett köttberg av folk, alla ska väl få synas på en PPV. Som vanligt är stökmatcher inte så mycket att hänga i julgranen. Utom Stöket då, the Royal Rumble.

Tvillingar i Cena-dräkter. Förånansvärt lika. Varandra då, jag säger inte att Cena ser ut som ett litet barn. Det är han för lång för.

Jack Swagger får brottas, inte bara titta på när Dolph Ziggler gör det. Jag är med. Och möter Kingston-Truth. Ja, Ziggler kommer säkert också få vara med någon gång men Swagger vs Kingston eller Truth är det som blir intressant. En riktig jätte mot ett par flygande ebenholtzstatyer som kan charma publiken.
NEJ! Nu kom Ziggler in. Så jävla vanilj kille. Och konstant dålig hårdag...
Swagger! Tagteamfusk! Straffa Kingston, Truth dansar, Ziggler försöker fuska men Truth tar honom. Bla bla det vanliga tagteamstuffet. Doubleteam-move. Den kritiska tagen, vinst för Kingston-Truth. NEJ! Swagger bryter och nytt försök. Vinst för Kingston-Truth. Däremellan en massa restholds... för den lättaste och minst aktiva personen i en tag-teammatch. Skaffa kondition!
Varför ser Zigglers specialare ut som han hoppar längdhopp in i en vägg?

Divas. Beth Phoenix. Dubbelt så stor och tio gånger så stark som motståndaren. Leyla visar tidigt att hon lärt sig från andra divor under sin paus. Tyvärr är det Kelly Kelly hon lärt sig av så alla moves ser ut som hon glömmer sista steget och måste tänka efter. Förstör helt tempot. Förstör helt illusionen. Någon vinner säkert... oh, Leyla på att Beth släpper ner henne i midjehöjd och kastar sig på marken... jag är inte förvånad. Det är matcher som den här som får wrestling att se dåligt ut.
"Don't try this at home"? Varför släpper ni upp vilken sköka modell som helst från gatan i ringen då?

Sheamus-Alberto del Rio-Chris Jericho-Randy Orton. Hade inte Orton och Jericho storylines nyss? Sheamus och del Rio? Fattar inte alls hur de hamnat här, de är helt okej allihopa dock och med fyra killar så blir det alltid lite action. Men har en mästare NÅGONSIN förlorat i en tre- eller fyramannamatch? Det pratas om oddsen men de historiska oddsen är väl 99 mot 1 för behålla.

Brodus Clay kommer ut. Jag spolar till nästa match. Tack gode gud vetenskapen för fast forward.

Chrsitian plockar IC-bältet av Cody Rhodes. Snygga moves, men inte så mycket psykologi. Rhodes försöker, men får igång nått precis sekunderna innan han får "The Killswitch" (hur mycket bättre skulle den inte vara mot prettyboyen Cody om den fortfarande hette "The Unprettier") så publiken hinner knappt reagera. Bådar i alla fall gott för framtiden.

CM Punk - Daniel Bryan. I like where this is going. Submissions, toprope desperation, improvisation, ringpsykologi. Och så ett tvivelaktigt slut på det. Så ska en match se ut. Hoppas rivaliteten får hållas länge med mycket intressanta matcher.

Ryback är tillbaka och spelar inte fiol. Han spöar en mexikanare. Publiken chantar "Goldberg". 90-talet ringde, de vill ha sin gimmick tillbaka.

Nu ska vi se om Laurinitis blivit impopulär nog att plockas bort genom att få spö av Cena eller om han ska få fuska sig ur knipan.
HAHA! Massa förnedringsstuff. Sen flyr Big John. Och ingen får ingripa i matchen på någon sida för då får de sparken. Tyvärr gjorde Laurinitis misstaget förra veckan att sparka Big Show, som alltså inte har något att förlora... you get the rest. Men så knockar Show ut Cena istället! Min gissning, i måndagens RAW avslöjas det att Laurinitis lovat Show hans jobb tillbaka om han ingriper, vilket innebär att han får välja mellan hämnd eller ett jobb. Show ser inte ut att vara särskilt god vän med Laurinitis så det kan bli en intressant triangel med Cena, Show och Laurinitis.
Det är en intressant position att ha någon som är villig att arbeta för den onda för sina egna personliga skäl, utan att ta hänsyn till det större goda. Nu ska vi bara se om någon som har en halv hjärna får jobba med storyline eller om det blir någon klåpare som tappar bollen och inte kan få det att funka. Vet iaf att Show är bra när han är tweener och särskilt när han är självisk. Då blir han en naturkraft, med sin storlek och sina egna motiv så måste alla förhålla sig till honom. Samtidigt kan den som är lite klurig tämja besten, eller i alla fall dämma upp floden så den svämmar över motståndarens hus istället.

torsdag 9 augusti 2012

Gratis buss - annars våld?

Läste NA. Påminns om varför jag inte läser dagstidningar längre.

Ledaren pratar om att det inte ska bli gratis att åka buss för man måste ta ställning mot våld. Att man inte ska  börja göra det gratis att åka buss för att ge efter för gängvåld.
Självklart ska man inte göra det gratis att åka buss för att slippa våld.

Man ska göra det gratis att åka buss för att få en kollektivtrafik som flyter bättre, som utnyttjas mer (och med tanke på hur mycket som skattefinansieras för att det ska gå bussar så tjänar vi alla på att fler åker) och som därmed kommer fler tillgodo.
Man ska göra det för att fler ska gå över till kollektivtrafik och låta bilen stanna hemma (eller hos handlaren, på sikt).
Man ska göra det för att tidtabellen inte ska bli lidande för krånglande påladdningar av busskort, för att turister ska kunna hoppa på en buss utan att oroa sig för hur man köper en sms-biljett eller bli irriterade av kontantlösa bussar istället för fascinerade av gratisbussar.

För att bli av med drogpåverkade gäng som demolerar en buss när de krävs på avgift för biljetten behöver vi angripa droger och gäng, inte avgiften på biljetten. Det håller jag med om.

Men vi ska angripa avgiften på biljetten av andra orsaker, den har inget med gängvåld eller droger att göra. Att göra avgiften för kollektivtrafik till en symbolfråga i motstånd om droger och våld är otroligt fult, ett smart grepp för de som vill skapa ett stort skydd mot gratis kollektivtrafik men ett fult sådant.

Bussar används i huvudsak av de svagare i samhället, eftersom de starkare använder disponibel inkomst för att skapa frihet och flexibilitet för sig själva genom bilkörning. Jag är övertygad om att de som sluter upp en masse för att det ska kosta att åka buss och mer kontroller/högre straffavgifter för de som tjuvåker (som betalas genom högre taxor) är samma sorts personer som skriver på bensinuppror, där vuxna människor gråter som små barn över orättvisan att det är dyrt att förstöra miljön och skapa trängsel i stadsmiljön genom ineffektiv trafiklösning. De som har råd att ha en dagstidning och som har tid att klaga.

För att de inte sitter på bussen och väntar på att personen längst fram ska lyckas knappa in sin kod och köpa en biljett.

onsdag 8 augusti 2012

Winter Sea

I den utgåva av Winter World som jag skaffat finns också den uppföljare som hann skrivas och tecknas men inte ges ut, Winter Sea. Den plockar upp en tid efter förra slutade, med att Scully och Wynn hittar det de söker efter på det frusna havet.

Det märks att den inte riktigt hunnit med att fixas helt och att den blivit gjord under ett företag som var på väg ut. På ett ställe är rutföljden inte logisk och en hel del rutor verkar inte helt färdigtuschade. Men berättelsen är aningen bättre på ett sätt, den är fortfarande vansinnigt over the top men att koncepten blivit ännu mer överdrivna ger en viss charm till det hela.

Jag vill inte ge en resumé, för dels vill jag inte spoila och dels skulle ni inte förstå mig om jag försökte spoila. Men jag har en viss känsla av att de här sidorna, eller någon som sett dem, varit i närheten av Waterworlds manusförfattare (och jag är inte ensam, som ni kan se här).

Det närmaste man kommer den här historien i nutida serier är nog The Walking Dead, som har samma mörka värld uttryckt genom svartvita teckningar i en realistisk eller kanske hyperrealistisk stil. Exakt om de delar element av hyperrealism behöver jag läsa på mer om hyperrealism innan jag vågar uttala mig om. Men för den som uppskattar TWD så är Winter World, i den utgåva som innehåller Winter Sea, klart rekommenderad.

PS. Värd att läsa om så bara för att få se en skurk i vikingahjälm som styr över ett piratskepp monterat på ett bulldozerchassi.

tisdag 7 augusti 2012

Winter World

På det glada 90-talet läste jag en hel del svenska serietidningar som Seriemagasinet. De var billiga begagnade saker och man kunde byta in mot tillgodo så behövde man bara skjuta till lite pengar. Därför har jag inget kvar från den tiden, tyvärr. Tyvärr, därför att mycket av detta var sådant som trycktes i liten upplaga i hemlandet på de döende små indieförlagen som fanns då. Som tur är har det kommit en ny grupp indieförlag som återtrycker samlingar med klassikerna.

På så vis fick jag tag på Winter World eller Vintervärlden som den hette i Seriemagasinet. Att det bara var tre nummer som kom ut, som var en komplett historia och samlades i ett nummer av Seriemagasinet skiljer sig från mitt minne, förmodligen för att konceptet påverkade mitt unga sinne så mycket. Egentligen är det en ganska simpel sak, lite som Waterworld eller Road Warrior. En handlare susar runt i ett postapokalyptiskt landskap, överallt är det kallt och snö. Han plockar upp en föräldralös flicka. De blir tagna till en gammal baseballarena med glastak där man fortfarande kan odla mat och slavar arbetar fälten. Han flyr. Han upptäcker att han inte kan släppa tanken på att återvända för att rädda henne. Äventyr följer.

Det som gör historien läsvärd är inte så mycket bra berättelser som höga koncept mästerligt tecknade. En tam grävling skulle bli comic relief om det inte vore för att den är så brutalt tecknad. En blind slavdrivare skulle inte verka som ett stort hot om han inte var så skräckinjagande framställd i bild. När det gäller den här typen av ensam-man-i-öde-landskap så behövs en fungerande visuell stil, något som Winter World har i mängder. Många serietidningar tycker om att skriva "Helt i färg!" som något bra, men svartvitt kan vara så mycket mer brutalt ibland. I alla fall i händerna på en mästare.

måndag 6 augusti 2012

Behovet av ett skriftspråk för muntligt berättande.

Jag läser en distanskurs på coursera.com, mycket bra plattform och intressanta kurser, där en uppgift fick mig att börja fundera på hur man skriver ner berättelser utan att frysa dynamiken som muntlig berättartradition har i det skrivna språket rigida form.

På Futuredrome spelade jag en av "Berättarna", vilket var spännande. Vi var i princip mediaetablissemanget. Det som var lite tråkigt var att vi hade bara två-tre färdiga berättelser och de var ganska stela i sin form. Samtidigt skulle vi alla ha vår egen stil, men eftersom vi improviserade fram berättelser som skulle föreställa de klassiska berättelserna så blev det mer valet av ämnen och liknande som visade skillnaden mellan oss.

Det vi hade kunnat tjäna enormt på vore om det fanns ett bra sätt att nedteckna en berättelse i sina delar och teman, så vi kunde ha tolkat de olika berättelserna på egna sätt. Ett slags noter för berättelser. Där huvuddragen, karaktärerna och de teman som berättelsen ska behandla ställs upp i förväg, sedan händelsekedjan med bra punkter att repetera saker. "Refränger" i form av magiska ramsor eller liknande är en bra sak att ha med som repetitionspunkter.

Vad jag helst skulle vilja se om en sådan struktur finns, eller utvecklas, är en tävling i muntligt berättande där tävlande får berätta samma (eller kanske likvärdiga) berättelser. Där det som bedöms inte är berättelsen, utan berättandet. Precis som Idol och The Voice inte bedömer låten, utan sångprestationen.

söndag 5 augusti 2012

Epic Movie

Jag förutsade att den här recensionen skulle likna filmen vid de sketcher som komiker brukar kasta ihop innan prisgalor där de sätter in sig i årets filmer. Men seriöst, att försöka parodiera Jack Black, då har man inte förstått vad parodi går ut på.
Om man tar DaVinci-koden och ersätter problemlösningen men Batmanresonemang från 60-talsserien, då har man humor. Du tar en sak som tar sig själv jättemycket på allvar och tar ner det på jorden.
Om man tar en film som driver med lucha libre, som inte tar sig själv så mycket på allvar men är väldigt främmande kulturellt, och försöker driva med den - då sparkar man på den som redan halkat på ett bananskal och ligger ner.

I alla fall, för en film som heter "epic" är det väldigt lite pengar nedplöjt. Storslagenheten lyser med sin frånvaro. En sekvens utnyttjar uppenbar stuntman för att göra narr av... den där filmen med en så uppenbar stuntman... vad heter den.... just ja, det är ingen film alls. (Iaf inte i genren de på papperet ska göra narr av.)

Det ska väl vara någon slags humor i en massiv deus ex machina, men jag ser bara författarnas lathet.

Varför ser jag sån kvalificerad skit!?

lördag 4 augusti 2012

Night Olympics part I

Moore, alltså. Green Arrow alltså. Mörka gränder, alltså.

Green Arrows grej har väl blivit att han är mest gatunära och del i det vanliga samhället av "super"-hjältar. Han är inte särskilt super egentligen heller. Skulle Batman någonsin få för sig att ringa polisen från en telefonkiosk? Nej, han har Batradiomobiltelefonsaken. Sen försvinner han inte som en skugga om natten, utan står kvar och tjötar lite med snutarna om varför vanliga skurkar blivit så konstiga på senaste tiden.

Att beskriva brottsbekämpningen som en nattlig olympiad sätter ett intressant tema, som går igen också i dialogen mellan Green Arrow och Black Canary. Temat är tävlan, kapprustning, hålla jämna steg. För samtidigt som Green Arrow gör en skurk helt utslagen bara på grund av skräck för superhjältar och Black Canary får killarna att ge upp av rädsla för skammen att få stryk av en brud (eftersom de tror hon är Wonder Woman) så har en kille med en ondskefull punkfrisyr tränat upp sig till olympisk talan med pilbåge. Och eftersom det inte finns några pengar i perifera idrotter som bågskytte så tar han till ett liv av brott. Som ärkefiende får han då såklart den olympiska bågskytten med Errol Flynn-skägg (hade Flynn ett sånt skägg?) Green Arrow. Och det brillianta skurknamnet Arrow Man. Ja, jag skulle också döda någon som föreslog ett så dumt superskurknamn.

Tanken på att superhjältar skapar superskurkar (vilket är sant om man tittar rent metalitterärt, superhjältar kräver en konstant ström av superskurkar för att skapa intressanta historier som säljer serietidningar) är inte ny. Den är heller inte gammal, så sent som The Dark Knight så säljs vi in på idén att Jokern uppstått som en reaktion på att Batman finns. En slags maskernas kapprustning. Eller kapplöpning, om man så vill. Nu har någon dykt upp som kan hålla jämna steg med Green Arrow. Om det bara inte vore för att han teamar upp med Black Canary...

fredag 3 augusti 2012

WWE Extreme Rules

Extreme Rules... det borde vara spännande. Kasta reglerna ut genom fönstret, bord-stolar-fönster-kendopinnar... Men det är första PPV:n efter Wrestlemania, de största stjärnorna har planerat in sommarsemester och operationer som blivit väntande för att kunna vara med på 'Mania.

Cena är såklart kvar, ingenting verkar kunna ge oss en vecka utan Cena. Och senaste "ny"-tillskottet Brock Lesnar. Men Lesnar har inte fått någon uppbyggnad och Cena har använt all kreativitet och energi till att möta The Rock på 'Mania.

Randy Orton mot Kane för att dra isär ridån. Två individer som borde kunna göra en bra match, men de har inte fått någon tid alls att utveckla en story (på RAW, varför titta på B-showen SmackDown?) och jag glömmer bort att titta emellanåt.

Varför har någon fått för sig att ett fetto med dålig skäggväxt som får med sig två tjejer med stora rumpor till ringen ska vara intressant? Spöar misslyckade Per Gessle-blekningen Dolph Ziggler i alla fall. Gäsp.

Cody Rhodes vs Big Show. Vi får veta precis innan (eller en stund innan om vi såg pre-show på YouTube, men annars får vi hela den här...) att det är en bordsmatch. Hur ska Cody få Show genom ett bord, bla bla. Kommentatorerna avslöjar genom att prata så mycket om hur omöjligt det vore för Cody att lyfta Show att det kommer bli ett shady slut (de glömmer lägligt bort alla gånger någon ställt ett bord i vinkel och kastat sin motståndare framåt in i det). Show trampar snett genom ett bord. Skitslut.

Sheamus vs Daniel Bryan. Har inte sett inledningen, fattar inte hur man ska ta en kille som är två huvuden kortare på allvar som skurken i en match. Byt roller så kan de kanske göra något trovärdigt. Spolar förbi.

Ryback vs två jobbers. Vem fan är Ryback? Publiken vet... så de ropar "Goldberg" hela tiden. Japp, 7årsregeln (att efter 7 år minns ingen en storyline) funkar inte på Goldbergs winning streak. Blixten slår inte ner två gånger. Och inte med så fånigt fula finishers. Goldberg hade enkla, kraftfulla och logiska moves. Två stycken. Och gjorde den ena, sen den andra, sen ropade "Who's next!". Ryback gör lite halvmesyrer och en komplicerad svanskotekrossare, sen ropar "Finish him". Till sig själv då? Efter att han gjort det redan? Bah!

Diva-bältet flyttas från en Bella till Layla. Skiten de måste hitta på för att få någon att verka som en seriös utmanare till Beth Phoenix. Tips, skaffa någon som är känd för brottning och inte för att vara snygg utan trosor på.

Chicago Street Fight. Som inte tar sig ut på gatan eller ens utanför ringen. Blö. Börja på gatan och gå in istället. Eller i alla fall kasta in en massa gatuskit som soptunnor och vägskyltar. Det finns i alla fall en massa story med en riktigt bra heel, ett slut som går lite fram och åter på grund av tillhyggen. Duger i krig.

John Cena, Brock Lesnar. En brawler möter en fd MMA-stjärna som ska etablera sig som MMA-killen. Inte mycket brottning för att vara iaf en amatörbrottare från collegetiden. Blodigt och vulgärt utan psykologi. Vill jag ha UFC så tittar jag på UFC, tack så mycket.

Funkar i bakgrunden, men för inte ens några vettiga storylines framåt. Sommar, post-Mania-seghet... vad väntar man sig? Inget. Vad får man? Ungefär vad man väntat sig...

torsdag 2 augusti 2012

Supermans barndom

Som en uppföljare på den här blogposten så tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på Superman/Stålmannen/Kal-El/Clark Kents barndom.

Som sagt, Batman och hans gelikar hämtar styrka ur motgångar. En del hämtar styrka ur en svaghet, som en missbildning eller sjukdom (Angel, Deadpool). För en del är deras styrka också deras svaghet (Rogue). Men för Superman är källan till hans styrka det som blir hans svaghet. Bara en så uppenbar sak som hans mest kända svaghet, kanske DEN mest kända svagheten i världen, kryptonit. Det är bitar av planeten Krypton som blivit radioaktiva i rymden. "You can never go home again" indeed. Ständigt söker han efter något som kan koppla honom till hans förlorade arv, men det enda han hittar är giftigt för honom nu.

Men han hittar också ibland förlorad teknologi från Krypton. Som Brainiac, eller Eradicator. Två av hans farligaste skurkar. Eller när han hittar en hel stad som överlevt, Kandor. Som förminskats till en guldfiskskål. Han kan titta på när de enda av hans ras som finns kvar lever sina liv, men han kan inte dela det med dem. En enda konstant påminnelse om vad han inte har.

När Stålis ska hitta sin moraliska kompass letar han inte bland sina tragedier, utan i sin lyckliga barndom. Det enkla livet på landet, hårt arbete som är sin egen belöning. Däri hittar han sina värderingar och sin inre styrka, den yttre styrkan har han fått genom sin utomjordiska fysik. Batman, i kontrast, har fått sin yttre styrka genom sin inre styrka. Hans största förmåga är förmågan att aldrig ge upp.

Superman har kanske en tragedi i sin historia, men där hittar han bara svaghet. Hotar någon Kandor kan han inte riskera att förlora den enda delen av Krypton som finns kvar. Är han nära "hemma", alltså kryptonit, så försvinner hans krafter. Hans farligaste fiender är från Krypton, eller förstärkta med teknologi från Krypton.

onsdag 1 augusti 2012

Idéernas fria marknad

Bland de mest stimulerande personer jag har omkring mig emellanåt är folk som inte alls håller med mig politiskt eller dylikt, men ändå är intelligenta nog att kunna ha en diskussion som berikar bådas världsbild. Inte stärker båda i sin övertygelse, nödvändigtvis, utan belyser saker från andra håll och som kan identifiera vart exakt vi skiljer oss i till exempel värderingar.

Sen finns det folk som bara är övertygade om att de har rätt. Och säger man att de har fel så är man ute efter dem. Skulle man logiskt bevisa att de har fel så upprepar de någon talking point och går vidare i sitt moln. Internet är fulla av dem. Ni vet vilken sorts människa jag menar.

Bland de som brukar bete sig dylikt finns de som hävdar att den fria marknaden är perfekt och ska styra allt, samtidigt som de själva accepterar och utnyttjar hybridformer som skattefinansierad sjukvård eller socialförsäkring. "I've lived on foodstamps and Medicaid, no-one helped me out then." är ett typiskt citat för den sortens person. De försöker också ofta applicera frimarknads- och vinstmaximeringsprinciper på ideell verksamhet, en sorts verksamhet där jag ofta är verksam.

När de pratar om resurser så pratar de om kronor och ören. Ofta bidragskronor. Och glömmer alltid den ideella tid som går åt för att genomföra verksamhet och vem som donerar den tiden. Ganska många saker kan man göra utan pengar, eller med väldigt lite pengar, om man bara har tillräckligt med tid i "kassan". Men det är svårt att få folk att donera sin tid om man inte har en produkt de får för det hela.
För en del räcker det med att den produkten är "det jag vill ska finnas fortsätter finnas". Vi kan kalla dem "nattväktare", eftersom det är de som vakar när alla andra sover så de kan vara säkra (eller i det här fallet jobbar bakom baren när alla andra festar, arrangerar turnering när alla andra spelar, lagar maten när alla andra äter...)
För en del andra så behöver det vara något annat, men även då något abstrakt. Till exempel sammanhållningen i en grupp, att vara med och dela på deltagarnas tack, uppmärksamhet. Vi kan kalla dem "piratbesättningen". De är likvärdiga delar i en grupp som gör något tillsammans, och delar i slutändan på belöningen.
För en sista grupp är det något konkret. Som en inträdesbiljett till en festival, en rejäl tackfest, att få behålla dricksen. De kallar vi "gratispersonalen". De arbetar som om de vore personal men betalas i något som ofta är otroligt mycket billigare än en skälig lön skulle vara.

Man får mycket mer ut av Nattväktare och Piratbesättningar än man får av Gratispersonal. Det har till exempel Peace & Love förstått, de försöker flytta över hela sin funktionärsstyrka till Army-konceptet. Tanken är att de som arbetar då inte ska ha något tid att njuta av festivalen, utan helt gå in för att arrangera för att de vill se den hända, eller ta emot besökarnas tacksamhet. Om detta är plausibelt vill jag inte gå in på, men tanken är intressant.

Det viktigaste är att för att locka Gratispersonal behöver man bra gåvor. För att locka Piratbesättningar och Nattväktare behöver man en bra idé. Den som har den mest lockande idén, den vars syfte inspirerar och motiverar folk att engagera sig mest, kommer få deras donation av tid. Donationen är vad de använder för att köpa din idé, en liten del av den i alla fall. Och den idé som får flest donationer kommer kunna växa sig starkast. Där har vi en fri marknad för idéer.