Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

tisdag 14 augusti 2012

The Christmas Invasion

Nya Doctor Who har en tradition av julspecialer. Det trodde jag kom från den gamla, men uppenbarligen inte. Det var visst en helt ny idé att göra en specialare för att fira att det är julen, den högtid då man spenderar all sin tid med familjen framför TV-apparaten. (Tack BBCs julsatsningar för nya Upstairs, Downstairs) Den första var då The Christmas Invasion, där Storbritannien tagit ledningen i rymdracet med en mars-probe som råkar väcka intresse hos en invasionsflotta, som använder probens blodprov för att få en tredjedel av befolkningen att ställa sig på kanten till ett hustak. Situationen vore ju enkel för Doktorn att lösa, men han ligger hos Rose mamma i sin pyjamas (med ett äpple i fickan) och återhämtar sig efter sin regenerering.

Jag bara älskar hur Rose försöker lösa situationen genom att "leka doktor". Referenser tillbaka till förra Doktorns äventyr är bra i det här läget, kontinuitet är viktigt när Doktorn bytt kropp och personlighet. Det enda som varit konstant i Doctor Who, mellan klassiska serien, filmen och nya serien, är ju hur TARDIS ser ut. Men samtidigt är det lite speciellt med att nya serien inte har 4-6 avsnitt långa historier som är separerade från varandra, istället för att vara en distinkt enhet så hakar varje avsnitt i alla andra lite granna. Rose drar upp referenser till nästan hela förra säsongen, vilket nog är mer payoff till de riktiga nördarna än "vanliga" tittare.

Sen vet jag inte hur jag gillar Doktorns sätt att lösa det hela, avslöja bluffen med blodhypnos är klockrent, att känna till en främmande kulturs seder är bra, men att vara bättre än en invaderande krigarras som har rituella dueller på svärdsduell verkar lite för Action Man-aktigt för Doktorn. Fast sen förutsätter han ett svek och fäller ondingen med en satsuma. En satsuma!

Men det stora kick-ass-moment är när Doktorn och Premiärministern har en resonabel diskussion om hur man bäst möter en utomjordisk invasion. Att han reagerar så starkt på en mindre demonstration av vad Torchwood-institutet har föreslagit visar att en regenerering lämnar Doktorn i ett instabilt psykiskt tillstånd. För inte skulle väl en resonabel person tycka att folkmord är något att avbryta en vänskap för? Och bara för att man kan förstöra en persons karriär med sex ord behöver man väl inte göra det?

11 kommentarer:

  1. Särskilt inte om man själv är folkmördare av rang. Hycklare Vem!

    SvaraRadera
  2. Fast jag vet inte hur Doktorn egentligen ser på sin egen tidigare historia och handlingar. Det är möjligt att det är en Trill-sak på gång där man inte tar ansvar för en tidigare iteration av sig självs handlingar.

    SvaraRadera
  3. Alltså, han bär ju på ångesten av sina handlingar. Tror problemet som han fick med Harriet Jones var att hon gjorde det alldeles för lättvindigt. Dessutom ser han kanske ännu allvarligare på saken efter Tidskrigen, just p.g.a. de dåd han själv utförde.

    SvaraRadera
  4. Ja, men där tror jag han ser på sina egna handlingar som ett skuldarv mer än en personlig skuld. White guilt typ.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Du menar alltså att han ser sina tidigare reinkarnationers handlingar som skuldarv snarare än att han gjorde det själv? Då tolkar vi definitivt hans regenerationsförändring på olika sätt.

    SvaraRadera
  7. i och med att hans personlighet ändras så uppfattar jag att varje inkarnation av Doktorn är separat från tidigare inkarnationer. Om han ser eav sina handlingar som felaktig, så skulle han inte i den inkarnationen ha handat så.
    Sn tror jag att han blir extra besviken på andra baserat på sin egen relation till det arv han har.

    SvaraRadera
  8. Jag kan hålla med på det senare, men jag menar att hans personlighet inte ändras tillräckligt mycket för att man skulle kalla det separat.

    SvaraRadera
  9. Det beror ju på mellan vilka, just mellan nionde och tionde så släpper han ju mycket skuld från "timewar" som nionde går runt med. Vilket iofs kan vara varför han reagerar så starkt, han påminns om det som han trodde han hade släppt och externaliserar den känslan.

    SvaraRadera
  10. Ja, det var lite min tanke. Jag känner att de senaste inkarnationerna på flera sätt behandlat exakt hur man kan behandla den typen av skuldkänslor. Det har varit bärande på något vis, bl.a. genom hans desperata glädje när han finner någon som är kvar från hans egen ras, även om det är The Master.
    The timewar är ju dessutom ganska genomgående när man tittar på hans koppling till daleks. Enligt mig är det även så att det fiendeskap han kände innan förstärktes av the Timewar, se ex. hur den elfte reagerar i "Victory of the Daleks" när han möter på "vänliga" daleks. De får, i Doktorns ögon, inte ha en chans till att vara vänliga eftersom det isf skulle göra hans handlingar under kriget obefogade.

    SvaraRadera
  11. Påminner lite om Picard i "I, Borg" och hur han liknas med Ahab i First Contact.
    Vägrar se sin ärkefiende som något annat än genomond.

    SvaraRadera