Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

måndag 24 december 2012

Från oss alla till er alla: En essä, eller kanske ett fragment

Så här på julafton ska man ju ge gåvor. Som den goda och givmilda person jag är (för att inte tala om ödmjuk) så kommer jag därför ge er min visdom. Inspirerad av ett referat av en essä om Madonnas postmoderna sexualitet och Justify my love.
Enligt essän blev Justify my love en s.k. gay anthem, alltså en låt som är stor inom gaykultur, eftersom videon lekte med könsroller och inkläder män BH. Men jag tror att det snarare är en spiral av sexualisering som påverkat "gaykultur", inte nödvändigtvis den kultur som homosexuella delar utan den kultur som andra delar av samhället tillskriver dem.

Genom att man inte får tala om sexualitet så blir det omöjligt att tala om avvikande sexualitet. Det går helt enkelt inte att ha samtalet, vilket betyder att de som har makt kan ägna sig åt vilken perversion som helst utan att någon kan hänga ut dem och de som är maktlösa inte kan ifrågasätta gränsen för vad som är abnorm avart och vad som bara är en anormal avvikelse från huvudlinjen.

När då någon kommer med kulturellt artilleri, vilket Madonna inte var vare sig först eller sist med, och angriper muren som hindrar samtalet från att gå för långt åt ett håll så blir det ett hjältedåd för de som vill ha samtalet som ligger precis bortom muren. Samtidigt demoniseras akten att bryta ner muren av rädda konservativa, som inte ser möjligheten att flytta muren utan anser att den bara kan byggas på en plats. De menar alltså att om vi inte har muren byggd där den står så måste vi vara utan mur och acceptera vilka perversioner som helst.

Det kraftiga sexualiserandet blir alltså ett vapen för att påverka det offentliga samtalet, men för en extern observatör tycks det snarare som att hela kulturen som använder vapnet istället hyllar kraftig sexualisering. Det skapas en motkultur baserat bland annat på den här kraftiga sexualiseringen. För den som är kvar i huvudlinjekulturen tycks alternativet vara en kultur av kraftig sexualisering, vilket gör att de som kommer in i motkulturen självidentifierar med den kraftiga sexualiseringen (vilket kan vara en faktor till riskbeteende - men det går vi inte in på nu). Det gör att när man från konservativt håll angriper motkulturens kraftiga sexualisering så försvarar man det som en identitet, "Det här är så vi är, lev med det", istället för som ett kulturellt vapen, "Det här är vårt verktyg för att öppna upp det offentliga samtalet, lev med det". Detta skapar i sin tur en falsk dikotomi mellan avvikare och normala, där man både inifrån och utifrån associerar en viss egenskap med ett helt kluster av andra egenskaper.

För den som inte accepterar hela klustret av egenskaper som självidentitet blir det ett problem. Hur kan man vara både homosexuell och inte vara kåt hela tiden? Verktyget för frigörelse har istället blivit ett nytt förtrycksverktyg och vissa är fast i ingenmanslandet. Då behövs ett mer subtilt vapen, medialt synliga men stabila samkönade par. Anja Pärson t.ex. ville inte bli en gayikon, men är det inte just en idrottsprofil som dragit sig tillbaka för ett stilla familjeliv med sitt livs kärlek som behövs för att flytta fram gränserna och minska ingenmanslandet? En intern kritik av sexualisering som bryter ner den externa bilden av att alla delar samma kluster av egenskaper, eller en familjekonservativ rörelse som är för stabila samkönade äktenskap men mot skilsmässor som syns i media. Sådant som rundar ut bilden och därmed bryter ner den nya bilden som ersatt "homosexualitet finns inte" med "homosexuella är alltid kåta".

Och för den delen, varför har vi inte mer av det här samtalet kring män och kvinnor? Kring gamla och unga? Religiösa och ateister? Ja, visst, vi har faktiskt mer och mer av ganska normala samtal (även om mycket av TVs insats handlat om freakshow) men jag vill mena att det behövs. Om det offentliga samtalet kan handla om vad som helst så behöver vi inte skapa den typen av bubblor där man måste köpa in sig i en ny mainstream för att bli accepterad.

Hur den här typen av självidentifierande motkultur kan bli en exkluderande kultur av elitism och sexism vore intressant att utforska... eller hur, nördkulturen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar