Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

tisdag 10 december 2013

Är Musikhjälpen en god kraft, egentligen?

Alltså, välgörenhet är ju bra och så... Men jag blir lite äcklad av hur mycket självpromotion och ren tävlingsinstinkt som Musikhjälpen handlar om. Särskilt när det tycks som ändamålet för året väljs mer för att få ett intressant ramverk för att skapa lyssnar/tittar-siffror än baserat på behov och effekt.

Inte så att jag är emot att man hjälper andra människor, men om man mest supportar sitt fotbollslag eller politiska ungdomsförbund, eller köper en cool upplevelse, så försvinner aspekten där det faktiskt är så att den som har också har en moralisk plikt att hjälpa den som inte har.

Det är väl lite den typiska december-effekten också, spendera alla dina pengar på julklappar som ingen vill ha och resten på att visa att du är en god människa trots allt, så du kan skita i orättvisorna resten av året.

Är det verkligen altruism att delta i ett massivt jippo, eller är Musikhjälpen egentligen ett stort firande av att vi tack vare imperialistisk historia och ren tur lever i den delen av världen som kan köpa gympadojjor tillverkade av barnslavar istället för att barnslava med att bygga gympadojjor?

söndag 1 december 2013

Efterlysning: Personer vars ideella engagemang tagit slut någon gång

REPOST: Fixat epostadressen!

Jag letar efter personer som har erfarenhet av att jobba ideellt och nå en gräns. Antingen det handlar om att man förväntas jobba mer än man ville, att arbetsuppgifterna blir helt andra än man förväntade, att gruppen inte fungerar bra, att visioner drar åt olika håll eller vad det nu kan vara.

Jag vill samla in berättelser, för att illustrera att ideell tid är en donation som måste förvaltas väl för att donatorn ska fortsätta ge. Har du en historia som du vill dela med dig av om när du tappat sugen i idellt arbete? Maila mig: ideell.ork@ninjagymnasiet.se

Självklart så kommer alla få berätta sin historia anonymt, om du inte vill avslöja vem du är så kan du be en kompis att ta kontakt istället.

torsdag 28 november 2013

Reflektioner om reflektioner om Riksmötet

Det har kommit en massa bra förslag och tankar såhär i kölvattnet på Riksmötet i Sverok. Som vanligt så är jag lite cynisk och väntar några veckor för 90% kommer ha gått vidare till andra tankar och idéer, eftersom deras intresse är väldigt temporärt och knutet till att Riksmötet faktiskt äger rum i tiden.

Men det har också kommit upp reflektioner som jag känner att jag vill väga in i, som baserar sig på hur Riksmötet ser ut och från det klagar på Sverok i grunden, samt lägger skulden på förbundet.

Mina tankar:

  1. Det går inte att utifrån Riksmötets demografi sluta sig till Sveroks demografi, eftersom det alltid finns en stor massa som är passiva medlemmar i förbundet och så få representerar på Riksmötet. Det kan ha hänt enorma förändringar i hur medlemsbasen ser ut, utan att det fått genomslag på mötet där de nyaste grenarna knappt deltar samtidigt som de utgör 70%+ av medlemmarna. Det är såklart ett särskilt problem, men ett annat problem.
  2. Utifrån Sveroks medlemsbas kan man inte sluta sig till hur spelhobbyns utövarbas ser ut. Vilka spelar spel och vilka spelar spel organiserat är två olika frågor. Att sprida organisering är Sveroks enskilda uppgift, men att sprida spelhobbyn måste alla ta ansvar för. Även de som står utanför Sverok av olika orsaker.
  3. Om man börjar prata om att sprida sig till andra klasser än medelklass måste man undvika att omedelbart falla i fällan att sätta sig över underklassen och endast titta nedåt med frälsarblick. Självklart måste man arbeta för att sprida organiserat spelande, folkrörelsen spel och Sverok till den nya underklassen (inte-ens-arbetarklass) men det är minst lika viktigt att blicka uppåt. Det finns fulkultur/finkultur-motsättningar och en ganska stark anti-aristokratisk tradition som både gör spelhobbyn som den ser ut idag ointressant och direkt fientlig för den som har överklassbakgrund. Vill man verkligen bredda åt alla håll, eller är det som menas egentligen att man ska frälsa förorten?
  4. Det är lätt att prata om problem, det är lätt att föreslå att någon borde göra något åt det. Men om syftet är att sprida spel och samma resurser (ideell tid och pengar) kan sprida till 10 personer på ett ställe eller 1 person på ett annat, så måste det prioriteras att sprida till 10 innan 1. Att grooma upp tokens skulle såklart lösa det statistiska problemet, men det ger inte större spridning i verkligheten. Att jobba på att blir accepterad massrörelse, istället för en subkulturell företeelse som lockar endast integrerad medelklass, gör mer för fler. Tyvärr så möter man ofta en "alla ska med (fast inte lika mycket)"-attityd, som folk ofta inte ens är medvetna om att de har. Men mer om det senare (och tidigare).

fredag 22 november 2013

Post-scarcity / foodies / lo-qual

Jag läste den här artikeln och funderade lite på hur det ser ut idag med produkter som är "dåliga" men inte äckliga utan bara minsta gemensamma nämnare. Det finns en motreaktion mot smaklöshet, men det är inte den perfekta balansen folk söker. Det är ju sådant som chilipeppar som är så stark att den bränner av dig fingertopparna, det är öl så humlebesk att man ryser när man dricker den, kaffe så bittert att man inte vet om det är koffeinet eller smaken som väcker kroppen...

Jag tror att om vi hade oändligt med energi och teknologin att omvandla energi till materia, så skulle det fortfarande produceras konsumtionsvaror som blir lyxartiklar eftersom de är handgjorda och därför imperfekta. När en replikator kan göra det perfekta vinet så blir det nästan perfekta en smakupplevelse. När mat är kalibrerad att vara perfekt näringsmässigt och passa dina smaklökar exakt så blir måltiden som någon annan designat en utmaning. Om man kan få en vas som är perfekt konstruerad till minsta molekyl blir en handblåst som lutar lite ett vackert avbrott.

My two cents.

onsdag 20 november 2013

Behöver vi ett nytt uttryck för "man" ?

Jag funderade lite, efter att ha reflekterat över ett skämt i Svensk Humors avsnitt om jämställdhet och senaste TvW, om det inte saknas ett ord i diskussionen om kön. Det jag tänker på är ett ord för en manlig person, som definierar sig själv som manlig, efter reflektion. Eller en person som andra uppfattar som manlig, efter reflektion.
En man-men-inte-default. För om vi har ett ord för defintivt man och ett ord för antaget manlig så kan vi se skillnaden mellan när någon är man och när någon är man-tills-motsatsen-bevisats. Då kan vi se skillnaden mellan han på forumet och han (tror jag iaf) på forumet. Den senare vet jag inte, men tänker på som en han eftersom vi tränas att defaulta till det.
Visst kan ett utbrett användande av "hen" leda till att "han" tappar betydelsen "antaget han" och därmed bara har kvar "bekräftat han", men den stora massan som behöver fler termer för att förstå att det finns ett kontinuum av kön och av klarhet kommer inte lägga sig till med termen de behöver för att förstå varför de ska lägga sig till med termen.
Om A talar om han och hon, där hon är kvinnor och han är allt annat, medan B talar om han och hen och hon, där de två ytterpunkterna är bekräftade och mitten är okänd, då kommer det för A låta som A och B talar om samma sak när de använder samma term, eftersom A vet att den B kallar han är en han. Vet betyder här dock "antar", vilket ofta är samma sak.

Kanske är det också en term som skulle ge de som faktiskt är cis-män och hetero, men som faktiskt reflekterat över att de är en grupp bland andra och inte har en gudagiven plats som Master Mold varfrån alla andra är repaints, ett ord.
Ett womyn för de män som inte tar saker för givet. Och som är trötta på att vara i samma grupp som fnöskehögarna på Internet.

onsdag 30 oktober 2013

Ordet "våldtäktskultur"

Jag funderar lite kring "våldtäktskultur", ordet alltså. Hur det används och hur det fungerar i den moshpit av idéer som är Internet.

Jag ifrågasätter inte att det finns ett komplex av idéer som tillsammans utgör en problematisk relation till sexuellt våld och äganderätten till kvinnors sexualitet. Det finns aspekter av machomyten, det finns i erövrartänket i klassiskt krograggande, det finns i "varulvs"-synen på manlig sexualitet osv.
Men de är också bakgrundseffekter, som gör sitt verk i det fördolda. De interagerar inte med explicita idéer. Det uttalade accepterade förhållningssättet till sexuellt våld är att vara emot det. Men glidande definitioner, djupt präglade idéer och andra lömska memer sprider sig ändå, genom att gömma sig.

Det betyder att om man kastar ut ordet "våldtäktskultur" i tid och otid så kommer man bara möta oförstånd. Våldtäkt är avskyvärt och motbjudande, ingen kommer enkelt att acceptera en associering med våldtäkt. Men om man kan visa de mekanismer som gjort att en våldtäkt blivit något annat så kan man visa på att de här mekanismerna finns. Det finns ett naturligt motstånd mot att erkänna att man är en del av kulturen och har internaliserat memer från den. Vi kan kalla det att vara "drabbad" av dem, för att öka chansen att någon accepterar faktum.

Därför behöver man om man använder det här ordet vara beredd att försvara det i den givna situationen.

Jag har sett två negativa användningssätt, modeordet och interna termen.

Modeordet är folk som älskar att debatteras sätt, det har blivit den senaste trendiga termen att trycka in i sin argumentation och de läser gärna massor med texter utan att förstå dem på något djupare plan. Referensen till våldtäktskultur är oförklarad och om någon ifrågasätter hur idén om en våldtäktskultur fungerar i ett fallet så går den refererande omedelbart på defensiven. Andra exempel droppas för att bevisa att det finns en våldtäktskultur, ofta där någon annan med djupare förståelse förklarar termen.
Effekt: I bästa fall accepteras att det finns en våldtäktskultur, men såklart kommer folk anse att de själva är bättre än så. "Jag är ju ingen våldtäktsman."

Interna termen händer när folk som faktiskt har förstått konceptet och analyserat massor av situationer diskuterar med en "normal" debattör (på Internet: Normal = icke-påläst och uttråkad). När Nisse Nilsson som har en tråkig eftermiddag reagerar emot "våldtäktskultur" (kom ihåg, "Jag är ingen våldtäktsman") så avfärdas han som opåläst. Och det är han ju, han debatterar ju på Internet så vi kan förutsätta det. Men om målet är att Nisse ska se att han är drabbad av våldtäktsmemerna och få en a-ha-upplevelse så behöver man komma förbi "Jag är ingen våldtäktsman" och skicka honom till en pedagogisk förklaring. Helst skriva en själv som tar in den diskuterade situationen (ofta en delad artikel). Förståeligt nog så tröttnar de som läser på massor på att förklara för än den ena än den andra och bara går vidare till något vettigare än att debattera på Internet.
Effekt: Ställningskrig, i värsta fall. Upplevelsen att "våldtäktskultur" är ett ord som används för att döda debatter. Vi-dom-upplevelse.

Så, snabbsammanfattning: Tänk på att "våldtäkt" är ett ord som slår upp sköldarna på många, även den mest douchiga bro uppfattar inte sig själv som våldtäktsman. Men det går att gå runt de sköldarna och visa att det finns. Tänk på att när en juste kille känner sig usel för att han vågade fråga om en dans men fick nej är det en del i samma kultur som när en douche vägrar ta samma nej. Vi är alla drabbade, så ställ diagnosen försiktigt.

Och... find a cure!

måndag 23 september 2013

YouTube Monday: Parkinson intervjuar Helen Mirren

Vissa människor kan konsten att åldras. Andra kan konsten att vara evigt unga. Helen Mirren lyckas vara helt tidlös. Insiktsfull vid 30, för 33 år sedan. Ungdomlig i år, vid 68 års ålder.

"Leather jackets have to get old, as you get old. You have to live in them." Poetiskt sagt.




Och såhär såg samma människa ut i februari i år.

tisdag 17 september 2013

Nyhetssvepet 17 september

Alltså, om man läser nyheterna om kyrkovalet så får man veta att SD är "valets vinnare". Rätta mig om jag har fel, men ska man inte ha 50% för att vinna ett val? Och är inte 6% rätt långt från 50%?
Visst, det är väl för att ingen egentligen bryr sig i kyrkovalet som något annat än en väldigt speciell opinionsundersökning. Å andra sidan, när man tittar på hur mycket politikerna faktiskt bryr sig i vad folk tycker och vilka vallöften de gjort så kan man ju undra om inte riksdagsvalet också är en enda stor opinionsundersökning. Enda gången man får göra ett val som har faktisk påverkan är väl PPM-valet.

Och så är det dags för budget. Och där har vågmästaren fått sin massa inverterad:
– Jag trodde att de rumsrena partierna i Sveriges riksdag var överens om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna (SD), säger Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton.
– I praktiken agerar S,V och MP ihop med SD. Deras initiativ är samstämt med SD, även om det inte i praktiken är avstämt med SD.
Hänger ni med? Man ska inte rösta på samma sak som SD, även om det är slump att SD röstar så, för då gör man gemensam sak med SD. Vilket betyder att det inte längre är så att SD kan rösta på en sak för att skifta hur riksdagen ska tycka, utan ska rösta emot det de egentligen vill - för då kan resten av partierna rösta som SD faktiskt vill. För det får de inte annars, även om det är helt i linje med den politik de står för.

Jag hoppas att Elton John blivit felciterad här.
– De går vilse i idén att de är kända för vilka de är, inte för vad de är. Jag är ledsen för deras skull.
Jag tror att meningen är att det andra "är" ska vara ett "gör". Vad de gör, inte vad vilka de är. Å andra sidan så vore det väl konstigt av Elton John som gjort en karriär på att vara bögen med pianot att prata om att försöka producera något bra. Särskilt om han riktar sig till Justin (som jag antar avser) Bieber. Eller Lindsay Lohan, som ju är mer känd för att vara Lindsay Lohan än vad hon gör nuförtiden. Senaste hon gjorde framför en kamera var väl mugshot?

Och så förstår jag inte varför Aftonbladet hävdar att de har nyheter.

fredag 13 september 2013

Fredagsrock: Pussycat & the dirty Johnsons

Ett enkelt test för förklaringsmodeller av nakenhet.

Jag läser alldeles för mycket artiklar som den här för att det ska vara hälsosamt. Problemet är att varje gång någon bemöter generella argument från kommentarsfältet (låter lite som en skräckfilm från 50-talet, It came from the comments) så blir jag lite mer trött på världen. När jag tänker att det faktiskt behövs att någon säger åt folk att de är dumma i huvudet och deras argument är korkade så känner jag:
Men just denna artikel gav mig en liten tanke, för den nämner en annan karaktär som blivit lite extra avklädd när den blev 3D (istället för ett höftskynke som i 2D). Sen är väl analysen av Mystique inte helt klockren, hon kan faktiskt trolla fram kläder med sin förmåga.

...Men nu tappade jag tråden. Jag kom nämligen att tänka på ett litet test för den som vill placera en naken eller halvnaken kvinna, eller man, i sin fiktion och har en fantastisk förklaringsmodell för varför hon är så näck.
Fråga dig själv: "Har jag kommit på en bra plot device vars konsekvens är hud, eller har jag stoppat in hud och kommit på en förklaring till varför den är där?" Om svaret är det senare - gör om, gör rätt.
Det är inget fel på naket, om konsekvenserna av berättelsen är att någon visar brösten så är det så. Men om man hittar på en ram för att förklara varför det ska vara naket där - då har man hamnat i en annan genre. Istället för IMDB hittar man deras katalog här (NSFW).

Exakt! Om det nakna är det centrala så har du just gjort porr. Porr är bra, men om jag vill ha porr så köper jag porr. Vill jag spela tv-spel så vill jag inte ha porr. Vill jag läsa en serietidning så vill jag inte ha porr. Vill jag gå på bio så vill jag inte ha porr (no offence till de som gillar de biograferna men jag uppskattar att vara ensam med min porr). Porr är porr. Om du inte vill göra porr, gör inte porr. Vill du göra ett spel, gör inte porr. Vill du göra en serietidning, gör inte porr. Vill du göra porr, gör porr.

Självklart fungerar det omvänt, ifall du vill testa om din porrfilmsplot är för bra för att höra hemma i genren.

torsdag 12 september 2013

Bara en dag sen...

Med anledning av att det var elfte september igår så tänkte jag resonera väldigt lite om varför amerikaner (och en del andra) fortfarande gör stora kampanjer för att bevisa att det var USAs regering som gjorde någon slags casus belli eller skattefuskade eller vad de nu hade för motiv att fejka 9/11.

Tänk dig att du växer upp med en oslagbar pappa, han kan gräva ett hål till Kina och lyfta femti ton. I alla fall om någon av dina skolkompisar frågar. Men en dag så är han ute och joggar vid ån, då någon ligist knuffar i honom i vattnet. Han orkar inte simma till stranden och dŕunknar. Alla dina illusioner om hur stark pappa var krossas.

Men så kommer du på att han kanske sett lite deprimerad ut på senaste tiden. Och nog hade han med sig lite väl mycket vatten i vattenflaskan, så han blev lite extra tung. Tänk om det inte alls var en ligist, utan han var deprimerad och tog livet av sig. Så måste det varit. Så nu gäller det att satsa allt på att bevisa att pappa var deprimerad sina sista dagar i livet.

Varför? För att pappa kan inte vara svag!

Därför tror miljoner amerikaner att det var deras egen regering som försökte föra dem bakom ljuset (men inte lyckades med just dem...). Om det inte var en ondskefull regering som planerade att lura sitt eget folk betyder det att deras egen regering inte kan skydda dem mot slumpmässiga attacker från hängivna fanatiker. När som helst kan du råka ut för en hittills otänkbar händelse. Skrämmande tanke att vara rädd för "meteornedslag". Hellre så var det någon som planerade, någon som vill just mig illa. Världen är inte en tom, ensam plats utan inneboende mening. Det är någon som kontrollerar allt bakom kulisserna.

Det är en betryggande tanke att någon är emot just dig, istället för att allt bara är en serie slumpmässiga händelser.

onsdag 11 september 2013

Ett case _för_ tuttrustningar.

Nu när jag tjatat en massa om tjejer i spel och varför folk som bara tycker spel är underhållning ska hålla käften och äta sina Doritos så är det dags att alienera andra halvan av publiken. Dags att försvara att man ibland SKA ha tuttrustningar, även fast de är farliga för bröstbenet och något mer tunnliknande skulle passa bättre i historiskt korrekt fiktion.

Ta det här exemplet, Yara Asha Greyjoy från HBOs Game of Thrones, som inte fick supermycket karaktärisering i tv-serien men vars karaktär kommer fram genom show-don't tell.

Det viktiga här är inte huruvida rustningen med, inte bara bröst utan nakna bröst inhamrade i plåten sexualiserar Asha, det gör den. Det viktiga är istället att läsa varför Asha skulle välja att ha en bröstplåt med bröstvårtor på ("As useless as nipples on a breastplate" används som uttryck i böckerna). Varför går hon runt och visar upp att under hennes bröstplåt finns det bröst, den sorten som barn suger mjölk från? För att hon:

  1. Avsiktligt sexualiserar sig, könsbestämmer sig och "klär av sig" eftersom hon förekommer hellre än förekommas. Hon är Krakens dotter trots allt, hon tar ingen skit men genom att påminna folk om att hon också är kvinna så kan ingen säga att hon försöker vara man eller klä av henne med blicken (det har hon redan gjort). Hon säger med sitt val av rustning: "Ja, det finns tuttar här under. Du kan sluta stirra nu." Samtidigt visar hon att hon inte är någon saltfru att plocka med sig från plundring utan en ironborn och måste förtjänas.
  2. Skapar en symbol för de två motsägelsefulla tankar som man måste hålla i huvudet när hon dyker upp i denna världen. Hon är både kvinna och krigare. Sköldmöerna från bortom muren är det närmaste, även om de tycks vara en aning tredjekönade. Brienne har valt bort sin kvinnlighet för att vara krigare. Cersei önskar att hon var krigare men ingår i ett tvillingpar där den ena är kvinna och den andra krigare (och hon använder all "kvinnlig list" man bara kan). Men Asha är båda delar samtidigt, fullt ut. Hon utmanar med tanken att hon kanske kunde kläcka ur sig en unge, amma ett par månader och sen följa med på nästa plundringståg.
Notera dock att det här kräver att kulturen inte har kvinnliga krigare som en normal sak och passar betydligt bättre för en paradrustning än bruksskydd. Men några exempel som jag kan komma på på rak arm på varför en större grupp kvinnor skulle ha den här typen av rustning:
  • I en värld med magiska rustningar skulle en grupp kvinnliga krigare som hämtar sin styrka från någon typ av gudinna (paladiner?) kunna öka den magiska effekten genom kvinnliga former på rustningen. Bruksfunktionen löses genom att det är magin som är viktigast, formen bara underlättar magin. Potentiella tillägg är en gravidbula och en grupp manliga krigare som också formar sina rustningar för att hylla gudinnan.
  • Vid hovintriger och tornerspel skulle bruksfunktionen kunna vara oviktig eftersom det bara rör sig om ceremoniella rustningar eller karaktärer som ingen faktiskt anfaller på riktigt (alla gör läggmatcher för prinsessan). Det kan röra sig om en kultur som har en legendarisk kvinnlig krigare i sina historier och rustningen är mer som en grekisk teatermask än något som ska ta emot svärdshugg.
  • Någon slags specialtrupper vars roll inte är strid utan något annat, socialt eller psykologiskt. Kanske är det ambassadören som sänds över för att ge villkoren för fred som har en kvinnlig livvakt som ett tecken på sin diplomatiska status. Kanske är det gruppen båskyttar som avlossar en första salva på långt håll för att signalera att villkoren inte godtogs och det kommer bli strid som är kvinnor som en förolämpning mot fienden ("Vi skickar våra kvinnor i strid mot er, så svaga är ni"). I båda fallen är rustningen gissningsvis tydlig, förmodligen tunn och lätt, eventuellt i någon polerad metall för att synas i morgonsolen.
I alla fall så är det inte en metall-BH, det hör hemma i Slave Girl Leia-världen och inte i någon slags strid. Det är inte en rustning tänkt att skydda en kvinna byggd som en karl i oversizat knivslagsmål med kobolder. Det måste finnas någon ytterligare orsak och effekt som måste underbyggas med kultur, tradition och resten av berättelsen - inte som en förklaring till varför man använde sig av lathet i val av estetik.

tisdag 10 september 2013

Har vi kanske missat att ställa den första frågan?

Jag fattar ju inte hur folk kan vara så ignoranta och aggressiva när det ska diskuteras spel. Å ena sidan är det de som bara pratar om grafik och stora smällar. Å andra sidan är det de som kämpar med näbbar och klor för att inte tjejer och "vanligt folk" ska spela spel (eller i alla fall för att spelen de spelar ska underkännas).

Men jag funderar på en sak. Kan det vara så att vi helt enkelt inte ställt den första frågan? Den som gör att vi kan sålla bort de som kanske spelar lite spel, men inte hör hemma i debatten om hur spel borde utvecklas eller vad som är fel med den likriktade skit som det görs så mycket av idag?

"Är spel kultur?"

Vissa som spelar små flashspel försöker hitta de intressanta spelmakarna som gör nya saker, techdemos och proof of concept. Andra spelar bara mahjong eller tower defence-dussinspel. Vissa som spelar AAA försöker hitta de som skapar nya spännande narrativa möjligheter eller försöker skapa immersiva upplevelser, andra vill springa runt i bruna miljöer och gömma sig bakom tunnor.
Ser vi skillnaden här? Casual vs cultured. Inte hardcore eller casual. Hardcoregamers och casualspelare med fikapaus på Facebook är samma sak. De konsumerar ett tidsfördriv, någonstans mellan Charlie Sheens sitcom-äventyr och TV-Shop (Candy Crush Saga et al.)
De andra försöker hitta en upplevelse som bara spelmediet ger, något som visar vilken plats spel har i den stora arenan av olika medier. De tror att spel kan transcendera från tidsfördriv till konstform, har en tilltro till spel som bärare och skapare av kultur och en ambition med sitt spelare bortom en ursäkt att äta chips framför TV-apparaten.

Så, innan man ska vara med i debatten om vart kulturmediet spel är på väg så måste man inse att man inte är bättre gamer med mer cred för att man har en mjukissvamp som nyckelring. Man är en bättre gamer med mer rätt att delta i diskussionen för att man faktiskt tror att diskussionen är viktig.

Och med mer rätt menar jag MER ÄN NOLL! Den som inte tror att spel är något annat än en ursäkt att sitta i soffan och titta på blinkande lampor göre sig icke besvär. Låt konsumtionskulturen tysta mun.

SAMMANFATTNING: Jag frågar "Är spel kultur?". Till de som svarar "Nej", men ändå vill vara med och diskutera spel...

torsdag 5 september 2013

Nidländska reningen skulle behöva renas. Bara början.

Man kan ladda ner en massa klassisk Drakar och Demoner HÄR. Tack för den Riotminds! En av bokserierna som man kan hitta är Den Nidländska Reningen och för några år sedan slaktades den humoristiskt och långformigt HÄR.

Jag har läst första två böckerna. Eller, jag läste den första och skummade den andra för att försöka fatta något om vad författaren egentligen tänkt. Jag funderar lite på om det är retro eller bara korkat. Som andra uppmärksammat är det en enda stor railroading som vid ett tillfälle sätter rollpersonerna på en faktisk räls. Den har 0 motivation för RP att faktiskt göra något men man ska knuffa dem framåt är enda tipset för att motivera dem. Vi tar det igen:

  1. Etablera att rollpersonerna är själviska hyrkrigare från ett annat land.
  2. Sätt dem på en fest där en mening droppas i det allmänna fyllesamtalet som kan betyda att något kanske kommer hända, som kanske är dåligt för landet man är i.
  3. Ge dem inget ekonomiskt incitament eller egenintresse, landet som hotas är ekonomiskt utmärglat och har inte ens råd att hålla rollpersonerna anställda som legosoldater så det finns ingen belöning att hämta.
  4. Ge spelledaren ett enda tips på hur man ska få rollpersonerna intresserade av att riskera livet för folk de skiter i utan hopp om ersättning - TVINGA DEM!
Jag är helt för "vi nappar på lösa premisser eftersom vi vet att det är SLs hook till äventyret". Man ska inte säga "nej" till ett äventyr, då skulle man inte satt sig vid det här bordet. Men samtidigt måste spelledaren visa någon jävla respekt åt sitt håll, det tror jag många fattade även på 80- och 90-talen. Om karaktärerna ska vara egoistiska så ska de vara egoistiska, om de ska vara hjältemodiga så ska de vara hjältemodiga. Skriver man för sin egen spelgrupp så skriver man kanske bara en ingång som tilltalar deras sinne för rätt och fel, eftersom man vet att det kommer funka.
Men skriver man en köpemodul så ska den gå att passa in!
Man sätter upp belöningar som: detta är ett hjältedåd; det kommer ge ekonomisk ersättning; det är ett spännande mysterium; det är ett äventyr. Ett rykte om en drake som kanske har återkommit och terroriserar en by i utbygden till exempel. Riddaren vill döda en drake, för det gör hjältar. Tjuven vill raida drakskatten, för det är snuskigt mycket pengar. Magikern vill ta reda på varför en drake skulle komma fram ur sin grotta efter hundratals år, för det kan finnas magiska hemligheter knutna till det. Barden vill följa med så han kan skriva en ballad om den modiga riddaren som gick i strid med en drake och brändes som en kebab, för den kommer folk vilja höra.

Jag är lite sugen på att köra Reningen - men istället för att göra roller som är ödesbundna hjältar så hör de rykten om att Nidland kommer starta en kampanj mot sina svaga grannar i syd och väst - och inser att Nidland förmodligen har råd att betala bra mycket bättre än sina fattiga grannar så lika bra att haka sin vagn på den starkare hästen. Sen spela en historia om deras stigande i rankerna under Reningen och hur de till slut blir länsherrar i ockuperade territorier. Sen Gigantboxa hur de står emot gränsstrider eller grannlän (som varandra) när centralmakten faller efter att ett gäng hjältemodiga äventyrare lönnmördat Vicotnik och Stor-Nidland sönderfaller i en serie successionskrig samtidigt som grannländerna försöker ta tillfället i akt att ta åt sig lite gränsterritorier.
Sug på den.

lördag 31 augusti 2013

Jag och Wolf bestämmer vilka som ska spela Enterprise-D-personalen.




Picard - R. Lee Ermey (skrikaren från Full Metal Jacket) 
Riker - Dempa
LaForge - Neil DeGrasse Tyson
Worf - Zlatan Ibrahimović
Counselor Troi - Angelina Jolie
Data - Benedict Cumberbatch
Dr. Crusher - Robert Picardo
Wesley Crusher - Neil Patrick Harris (från 1998)
Chief O'Brien - Shaq
Tasha Yar - Sean Bean (för han dör i första säsongen)
Guinan - Julian Barratt

fredag 30 augusti 2013

After Work-YouTube: Så Hannah Montana uppträder sexigt på MTV-gala och det är moralens förfall?

Herrejestanes. Bli upprörda för att någon gör en liten hyllningsdans till den enda gången som VMA-galan var värd att se på. Ni vet, 1984, den klassiska bröllopsklänningsdansen.
FÖR 30 ÅR SEDAN!

torsdag 29 augusti 2013

Ett omöjligt problem.

Gled in på att titta på tv-cirkel-analys av slutet på Mad Men säsong 6 och kom på att jag hade en tanke om det avsnittet jag ville utforska.
Egentligen är det längre än så, det är hela säsongen. Peggy/Ted/Don-storyn, där Don är "svartsjuk" på något vis för att Peggy är förälskad i Ted, vilket hon är för att han är Don fast utan det svarta i Don (som han förmodligen hatar hos sig själv) och Peggy inte alls tycker att Ted är likadan som Don.


  • Ted är kreativt och i grunden lik Don
  • Peggy ser Don för vad han är och vad han blivit
  • Ted är det han verkar vara - Don är inte det (Dick!)
  • Peggy ser Ted som en god Don - en hon kan älska
Situationen är ett moment 22 för Peggy - fast hon inser det inte. Antingen så är Ted otrogen mot sin fru eller lämnar sin familj för Peggy - då blir han av med den oskuld som gör honom till den gode Don - eller så stannar han med sin familj och fortsätter vara den han utger sig för att vara - och då kan Peggy inte vara med honom. Hon kan bara få Ted genom att dra ner honom till att bli Don, som hon inte vill ha. Och Don ser att Peggy ser Ted som den gode Don - mannen han kunde ha varit. Därför är han svartsjuk, inte för att han vill ha Peggy utan för att han vill vara Ted - han vill vara den man som Peggy skulle kunna älska.

Frågan är då vad nästa steg är. Kan det vara så att Don lär sig att bli masken, konfronterar mörkret i sig själv och låter Peggy möta Dick? Han har redan ett orakel, men kommer han våga ställa frågan?

onsdag 28 augusti 2013

tisdag 27 augusti 2013

En berättelse i öknen

Jag spelade lite "Swords & Potions 2" (här) och det är ju ganska kul, i alla fall i början. Man bygger upp en butik som säljer utrustning till äventyrare, ger dem uppdrag och lånar ut saker. Lite ombytta roller över det hela. Men rätt snart råkar man på problemet med att spelet också är uppbyggt för att spelas med en social aspekt - nämligen att man tillsammans måste bidra med resurser för att uppgradera stadens produktionsbyggnader för att få råmaterial fortare, samtidigt som man slumpats ihop med andra spelare i en by. För att få flytta sin butik till en bättre stad måste man alltså bygga upp sin butik i en sämre stad, sedan producera råvaror för att betala för att man fick flytta. Att flytta sin butik är såklart så enkelt som att bli inbjuden så förflyttas allt helt automagiskt.

Det fick mig att tänka på A Tale in the Desert, som jag spelade för åratal sedan en ganska kort vända (jag tror att det var extra lång prova-på-tid så jag spelade ett par dygn eller så). Det räckte för att fascineras av vissa aspekter av spelet, som till exempel de tempel där man kan lära sig nya förmågor. Skills lärs ut i olika byggnader, helt gratis. Men för att den byggnaden ska kunna lära ut förmågorna måste man såklart besöka den. Till fots. Inga mounts eller zeppelinare här inte. Handel går ut på att man klickar på horisonten i några timmar, kommer till ett nytt land och säljer sina varor där. Samtidigt måste byggnaden ha forskat fram den förmågan. Och för det behövs resurser. Som folk donerar.

Resultatet är att folk inte är arbiträrt knutna till en allians eller ett gille, en sida i en konflikt eller liknande (ATitD har inte ens strider) utan det uppstår gemenskap runt vilket geografiskt område man befinner sig i, och därmed vilka byggnader man donerar till och lär sig skills från. Spelare själva bygger upp konstverk och byggnader för att andra ska uppskatta dem. För att avancera i "ledarskap" måste man skapa en namninsamling för att man ska få avancera i "ledarskap" och få tillräckligt med underskrifter. Nya "lagar" kan instiftas som ändrar hur bannade spelares resurser fördelas eller som bannar en spelare från spelet. Den som tar sig till toppen i "ledarskap" får banna upp till sju spelare, men eftersom det kräver ett starkt förtroende från andra spelare för att få titeln så kan man också förvänta sig att den bannhammaren används med försiktighet.

Överlag är min stora fascination hur man aktivt valt att låta så mycket som möjligt av spelet växa fram i interaktionen mellan spelare. Istället för att gå in och balansera eller skriva en metaplot så vill man helt enkelt se vad som händer när folk släpps helt fria att skapa ett samhälle tillsammans. Samma berättelseagenda som Deadwood hade, men MMO-mediet känns som det perfekta mediet för att berätta den historien - genom att sätta upp den på ett experimentellt vis. Väldigt naturalistiskt.

måndag 26 augusti 2013

Jag är överraskad... inte.

Dagens "no shit": WoW är till för casualspelare!

Klart det är, det är hela orsaken till att de klarat sig så bra som de gjort och det har varit det från början. Ta bara en sådan sak som att man får bonus-XP för att INTE spela hela tiden. Det finns element som en knasig humor som tar udden av det våldsamma och krigiska innehållet, det faktum att ingen är ond protagonist utan bara har olika mål och färgglad estetik som tilltalar "vanligt folk".

Varför är det då bättre för ett spel som WoW att satsa på spelare som spelar någon timme på kvällen eller en raid till helgen?

  1. De är fler. Fler personer som betalar sin månadsavgift betyder mer pengar.
  2. De spelar inte lika mycket som 24/7-hardcorespelare, så de kräver mindre serverresurser och anställda som fixar saker - men betalar lika mycket i månadsavgift.
  3. De gör något annat med sin tid, så de får in pengar till att betala sin månadsavgift.
  4. Det tar fler kalenderdagar för dem att utforska allt innehåll i spelet, och eftersom man betalar för kalenderdagar så kommer de betala mer innan de kräver nytt innehåll.
Det är helt enkelt smartare att få folk att spela tillräckligt ofta för att fortsätta betala men så lite som möjligt så materialet räcker längre. Ungefär som det är bättre för Netflix att folk ser lagom mycket innehåll och betalar sin månadsavgift (så binge-tittare är inte så jättelockande för dem eftersom material tar slut fortare, vilket gör deras modell för sina orginalserier lite udda - men det är en annan historia).

På andra sidan har vi spel som Candy Crush, som vill att folk ska spela hela tiden - eftersom folk betalar för att spela lite till och lite till och lite till. YouTube vill ha många korta klipp så det blir fler prerolls för folk att klicka förbi. Deras modell är att ta betalt för så mycket material som du konsumerar.

Därför bör ett fungerande hardcorespelar-MMO använda sig av casualspelens betalmodell. Men hardcorespelare gillar inte pay-to-win, så vi har ett problem. Lösningen är att förstå att pay-to-play inte är pay-to-play utan pay-to-have-access. "Riktig" pay-to-play skulle ta sin modell från nöjesfält, där du betalar för att gå in i dungeonen eller slåss mot bossen. Med dagspass kan de som hardcorespelar en heldag på helgen köra hårt, fast de måste såklart stå i kö tills resurser på servrarna blir lediga. Om de inte köper ett prioritetspass. Istället för att betala för en månads rätt att gå in på servern så kan du betala för ett visst antal timmars tid på servern. För att få ut något av tiden måste du såklart spela aktivt under den tiden, så det är inte en kreditkorts-gräddfil av pay-to-win-typ.

Frågan är om inte allestädes närvarande WiFi och bredbandsanslutningar i alla hem har gjort att folk glömt bort att för bara något decennium sedan så fungerade hela Internet på detta vis. Det kostade att ringa upp. Jag misstänker att sättet man har Internet alltid närvarande gjort att folk i gemen har glömt bort den tiden eller aldrig varit med om den - och därför inte skulle acceptera en "riktig" pay-to-play-modell.

YouTube Monday: Dansmusik på kontoret

Ukulele. Finns det inget den inte kan göra?

fredag 23 augusti 2013

Man är inte "gamer" för att man spelar XBOX.

För det första, man kan faktiskt uppskatta tv-spel emellanåt utan att behöva identifiera sig som spelare och de som inte bygger sin självidentitet på att konsumera ett visst medium förtjänar också bra kulturkritik om det mediet. Så sluta gnälla på att de som presenterar spel för "vanligt folk" fördummar eller så. Det är inte fint att spela massor av spel och inte läsa böcker, lyssna på musik (förutom spelmusiken), se filmer (som inte bygger på en spellicens) och så vidare. Spel är en uttrycksform bland andra och bör i mångt och mycket lära sig att utnyttja sina styrkor istället för att försöka vara en film man klickar sig fram igenom (eller som det var "på min tid", en bok man klickar sig igenom). Enda sättet att få rätt historia i rätt medium är att folk slutar låsa sig till ett medium. End rant.

Nu över till det jag irriterar mig på. Folk som tycker de är spelnördar för att de spelar massor av trippel-A-titlar. Om vi bestämmer oss för att det finns spelnördar, så måste vi väl i så fall definiera den spelnörden som något slags motsvarighet till filmnörden eller boknörden? De som också är insnöade i mediet istället för att försöka hitta en bra historia i vilket medium det än må vara. Då tittar vi på vad som räcker för att få vara nörd:
Som synes en (rätt lång) bit härovanför så skiljer det sig lite mellan spel, film och böcker i vad du kan ägna dig åt och fortfarande vara nörd i mediet. Jag förklarar illustrationen, höger till vänster:
Läser du böcker ur pocketstället på ICA så är du inte boknörd, om du köper senaste Dan Brown på bokrean är du inte boknörd, men om du måste specialbeställa dina poesiantologier och har en bra gissning på vilken argentinsk magisk realism-författare som mest förtjänar ett Nobelpris så är du boknörd.
Ser du biofilmer med spektakulära budgetar som kommer mitt i sommaren eller har premiär på juldagen så är du inte filmnörd, du tycker bara om popcorn. Om du betalar dyra pengar för en biobiljett utan att någon slår någon annan i ansiktet utan istället ser en film som bara visas i en veckas tid där två franska män utforskar förbjuden kärlek i en värld som inte uppfunnit färg än eller spenderar en veckas semester med att åka på filmfestival och se så mycket rumänsk stumfilm du bara kan så kan du vara en filmnörd. Och om du faktiskt vet när SVT visar kortfilm och faktiskt ser till att titta på dem eller faktiskt går på visningar av examensarbeten från filmskola så är du definitivt filmnörd.
Men för spel så är du nörd om du spelar experimentella 8-minuters webbläsarspel som använder polygonformer som metafor för apartheidregimen, om du spelar heta indietitlar som Braid och Minecraft och om du bara nöter massor av tid på Gears of Duty the third. Till och med folk som spelar exklusivt FIFA och NHL-serien verkar få buntas ihop med spelnördarna.

Jag håller inte med. Jag tycker att man faktiskt inte ska räknas som nörd om man bara tar för sig av den lågt hängande frukten. Inte för att jag vill exkludera någon ur någon slags nörd-gemenskap, utan för att jag vill sluta alienera "vanligt folk" från konsumtion av bra spel. I brädspelsvärlden så går en skiljelinje någonstans mellan RISK och Settlers, där Monopol/RISK/Trivial Pursuit är "vanligt folk"-spel och resten är spelar-spel. Men även där behöver man inse att Settlers, Ticker to Ride och en massa annat finns i boklådor och leksaksaffärer. Man kan faktiskt fråga folk som "inte spelar spel" om de spelat Settlers. Man kan anta att de spelat Monopol. Men tv-spelen verkar vara ett med oss eller mot oss-scenario, där man antingen spelar alla de senaste och snyggaste titlarna - vilket gör dig till spelnörd - eller inte spelar spel alls. Fast man egentligen kanske spelar massor, men det är Bejeweled eller Candy Crush Saga (som väl måste vara spelens 50 Shades... ingen säger att de läser/spelar men pengarna ramlar in ändå) så man får inte vara med i den "fina" salongen där titlar producerade för massorna med höga marknadsföringsbudgetar hör hemma. Det är nästan omvänt, att indie inte är "riktiga" spel och den som bara spelar experimentella spel är inte "riktig" spelare.

Folk som spelar spel måste sluta vara sin hobby, istället ha en hobby och förstå att andra kanske bara konsumerar lite granna när något är riktigt stort. Och hjälpa "vanligt folk" att hitta ett spel som passar. 

YouTube Monday (VA?!): STONES!!! HARPOR!!! TVILLINGAR!!!

Såhär på måndagen fredagen så kan man behöva en liten pick-me-up. Lite rockmusik kanske?

torsdag 22 augusti 2013

Jag har en plan...

MovieBob har ofta rätt. MovieBob gör kulturkritik av nördkultur och spel. MovieBob är bra. Nu har MovieBob uttalat sig om "booth babes" eller "professionella mässmodeller". Som vanligt har MovieBob väldigt bra poänger.




Kritiken är alltför ofta riktad mot modellerna, som har betalt för att stå och se söta ut. Och kritiken går ofta ut på att de inte kan annat än att se söta ut (a.k.a. deras jobb). Och det är fel. Om man ska kritisera någon för billiga säljtrick som professionella modeller utan relation till produkten är det företaget som beställt montern och företaget (ibland marknadsavdelningen, ibland underleverantör) som designat montern. INTE personen som spenderar 12h på högklackade skor med ett leende på läpparna.
Oavsett om det är en betald modell eller en intresserad besökare - ingen tredje gradens utfrågning. Okej? Om du märker att någon inte kan något om produkten, fråga om de är intresserade. Om de inte är det, gå vidare. Om de är det, svara på frågor. Inte "visa hur mycket du kan om saken", utan svara på frågor. Berätta var de kan hitta mer information om kulturen de blivit indragna i. Skräm inte bort folk som skulle kunna berätta hur kul LAN, spelmässor, sci-fi-utställningar o.s.v. är för sina vänner och arbetskamrater som kanske då blir intresserade och blir en del i kulturen.

Jag tar om det: Gör dem intresserade, så de gör deras arbetskamrater intresserade. Deras arbetskamrater som är modeller. 
Ja, det här är en plan för hur man får fler professionella modeller intresserade av spel. Ibland styrs man av ideal och höga motiv, ibland så vill man bara öka chansen att träffa en professionell modell som har samma intressen som en själv.

PACIFIC RIM!!!!

Det var ett par veckor sen jag såg Pacific Rim nu. Jag var på semesterresa, i Säter. Man kan fråga sig om det ens finns en biograf i Säter och det gör det. En modern digitalbiograf som visar en film i veckan, onsdag och fredag kväll. Det finns 300 stolar och när jag såg filmen var det 4 personer, inklusive undertecknad, som utnyttjade en av dem som stjärthållare. Vilket präglar upplevelsen, det var TYST i salongen. Hela tiden! Helt underbart.

I alla fall. Det ska väl handla om filmen. Jag gör det genom en liten räkneövning.
+
vs.
+
=

Det finns lite kritik om avsaknaden av kvinnliga karaktärer i filmen, men samtidigt tycker jag att det är fräscht att inte göra relationer romantiska i onödan och många småkaraktärer kunde lika väl ha varit damer. Så det är nog castingen som varit lite lata och jag hoppas det fixar sig i uppföljaren (som gärna får vara prequel, handla om Stacker Pentecost och bara vara en serie Jaeger/Kaiju-fighter) när de fattat att de kan plocka in skickliga kvinnliga skådespelare i de icke-könsbundna rollerna lika väl som skickliga manliga. Emma Stone som en karaktär rippad från inspirerad av Asuka Langley Soryu, vore också ett tips. Hint. Hint.

onsdag 21 augusti 2013

Överdriven titel - vad håller jag på med?

Reflekterade lite över hur alla har "edgy" titlar på bloggar men inte lever upp till det i text. Varför vill vi så många ha ett första intryck som ska vara "in your face", som Nude & Rude, eller Rabiat Fittdjur, eller vad man nu skaffar sig - men sedan fylla bloggen med resonabla texter?

Jag tänker att det är för att man vill ha en process hos läsaren något i stil med:
"VA!? Det här tänker jag läsa och kommentera en massa argt på!"
"Hmm... det här var ju inte så som jag tänkte mig, det var ju faktiskt lite smooth."
"Den här bloggen var ju inte så illa som jag trodde, då är den ju bra."

Men man kan också råka ut för att man helt enkelt alienerar folk som bara läser rubriker och bestämmer sig för vad som står i texten utifrån vad de tror. Jävligt mycket folk har faktiskt bestämt sig för vad de tycker och ändrar sig inte, de bara stannar i sin eko-kammare där alla håller med varandra och utesluter de som inte passar in. Texter de tror inte kommer hålla med deras världsbild läser de inte, för det är jävligt skrämmande att kliva av sitt lilla moln.

Så ibland kanske det är så att man döper sig efter kritiken man får, för att signalera vilka man vill ha "hatedom" ifrån också? För vi definieras ju inte bara efter vad vi är, utan också vad vi inte är. På internet är du ingen om du inte har folk som gillar dig och som hatar dig. Om du bara har folk som gillar dig så är det bara dina vänner som läser dig.

Varför har jag den då? För att jag vill vara lite extremare. För att jag vill skriva spetsigt. För att jag vill rocka båten. Men samtidigt så är min speciella smak på båtskakande att vända på saker en gång till och höra flera sidor av en sak. Det är en jävligt osexig variant på uppror det.

Så här får ni en bild på en galen skäggig karl.


tisdag 20 augusti 2013

Speltävlingar för tjejer, varför ska vi ha det?

Jag tror att spel, precis som ridsport, inte har ett inneboende skillnadsmoment mellan män och kvinnor. Det går ut på att kontrollera den som utför "grovjobbet" och det är krävande för fysiken. men inte något som kräver muskelmassa eller längd, som är där toppmän är över toppkvinnor i förutsättningar, utan mer självkontroll och koordination.
Nu gissar jag en del om vad som ligger till grund för att ridsporten är blandad - det kan lika gärna vara pragmatism att det saknas manliga tävlanden på många nivåer. Men jag gissar att likheterna med e-sport i olika former och även tävlingsbrädspelande är orsaken eftersom det leder mig fram till frågan:
"Borde inte speltävlingar också vara integrerade?"

Svaret är såklart "Ja!". Men det är, som vanligt med mig, inte bara ett så enkelt svar. Det leder såklart till följdfrågor och kvalificeringar av svaret. Ja, tävlingarna bör vara intregrerade på samma sätt som hopptävlingarna man ser på TV när man inte orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen (faktiskt så brukar det vara enda anledningen, därav okunskap och gissningar). Men det innebär inte att man inte ska ha tävlingar som är öppna bara för kvinnor eller liknande, just nu.

Jag tänker på vad man hör om bodybuilding, där det finns "amatör"-tävlingar som i praktiken betyder "utan steroider". Jag vet inte om det stämmer, men som innan så är det viktiga hur vi kan ta ryktet och använda det för att belysa spel. En segmentering baserad på möjligheter som man själv tar ställning till skulle innebära att de tjejer som sköter sin skolgång, kommer i tid till sina arbeten, har andra planer än att satsa allt på e-sport-proffskarriär får tävla mot killar som sköter sin skolgång, kommer i tid till sina arbeten, har andra planer än att satsa allt på e-sport-proffskarriär. Eftersom många som tar sig fram till proffskarriär verkar ha satsat allt på ett kort och några såklart satsar allt på ett kort utan att få en karriär så är likheten med steroider tydlig - de som tävlar på högsta nivå har ägnat sig åt självdestruktivt beteende för att komma dit.

Varför förespråkar jag då inte bara att man ska försöka ha turneringar för folk med annan heltidssysselsättning än sitt spelande för att få olika nivåer med samma chanser? Förebilder. Jag spelade ungdomsbasket på 90-talet. När vi valde nummer till träningslinnena ville de som spelade guard ha 23, de som spelade center 32. Jordan eller Shaq, vem ville man vara? De som hade bollkänsla och talang ville vara som Jordan - de som var fysiskt stora och kraftfulla ville vara som Shaq. Vi behöver arenor för att få fram tjejer som inspirerar fler tjejer att spela spel - fler tjejer är fler spelare och fler spelare är en bra sak.

Hjältinnan som inspirerar efterträderskan som i sin tur gör en Annika Sörenstam och spelar i icke-dam-tävling (herrtävling - men ingen regel säger att tjejer inte får spela) men eftersom det inte krävs extra muskelmassa för att slå långt i spel så visar hon att tjejer nu nått fram till punkten där de tävlar på lika villkor. Och tjejtävlingarna avvecklas eftersom intresset försvinner när alla de bästa tjejerna börjar spela i allmänna tävlingar. Så ser jag framtiden. Det viktiga är att inte bygga ett ghetto eller tänka att tjejer behöver tävla för sig eftersom de inte kan bli lika bra som killar - utan tänka att vi behöver fler spelare och fler intressanta tävlingar för att få spel att växa som tävlingsidrott.

måndag 19 augusti 2013

YouTube Monday: Sist med det fräscha

Har man umgåtts med Rebecka och Chris en hel helg är det svårt att inte tänka på Psys storhit.

måndag 29 juli 2013

En vecka i 90-talets tecken.

http://www.barometern.se/nyheter/emmaboda/unga-talanger-far-chansen-pa-festival(3869394).gm

Ungefär så kan man sammanfatta ganska mycket med veckans festivalande, men man måste också reflektera över att Lovis band har alldeles för högt uppdragna stringtrosor - en s.k. whaletail - men ingen gör jämförelser mellan dem och Rebecca&Fiona med sina buffaloskor och avsiktliga utväxt. 90-talet, people. Likheten är referenser till 90-talsmode!
Buffaloskor, whaletail, kommunala musikskolan, Cupid Kidz. Saker från 90-talet.

tisdag 16 juli 2013

Lite tankar om nördar som inte kan klä sig och tycker att ingen annan ska det heller.


Inspirerad av detta.

Ibland stöter jag på den typen, som tycker att bara för att man klipper sig ibland, duschar regelbundet och vågar prata med flickor är man inte nörd. Ofta jämnåriga med mig, märk väl.
Jag brukar först tänka att jag ska förklara något för dem, men jag inser sedan att de vill inte förändras, det är det som är problemet. Sen går jag och tar på mig en snygg skjorta, går ut och träffar folk, kanske har lite sex.
Då vinner jag, för de skulle aldrig våga prata med den där tjejen och upptäcka att hon är helt såld på klassiska Fallout eller har soffbordet fullt med Magic-kort. För nördar är inte nördar längre - det är vilket folk som helst som är nördar. Man kan inte se på någon om de är nörd, bara om de försöker se ut som en nörd. Eller snarare, bara om de inte förstått att man kan vara nörd utan att behöva se ut som mamma köper ens kläder.

Inte för att det är nått fel på de som inte har en klädstil, bara på de som tror att man förlorar nördighet om man har en. Man förlorar inget på att multiclassa i senaste versionen, bara kör!

måndag 15 juli 2013

YouTube Monday: Perspective

Stötte på en härligt retrocyberpunkig liten kortfilm. Tanken att köra C64 för att jacka in är väldigt inspirerande, tänker att en minnesinspelare kanske måste ha formen av något nostalgiskt för att fungera, för att kunna komma åt minnesdelen av hjärnan och aktivera den på rätt sätt.
Eller så vad framtiden bara bättre på 80-talet...

onsdag 10 juli 2013

Jag fick en liten idé...

Jag fick en liten idé inspirerad delvis av GNS-teori, men som försöker förklara agendan bakom att vilja lajva eller "finskfriforma", dvs fysiskt spela ut scener istället för att beskriva dem, samt att vilja ha rekvisita och liknande. Ambitionen är att visa på skillnader och likheter mellan olika former av levande rollspel och friformande, i ett försök att visa att lajv och bordsrollspel inte är olika spelformer utan olika områden av ett större kontinuum.

Tanken är att olika personer har olika agendor för att spela ut, spela levande och använda utrustning. De jag identifierat, vilket är tre och jag mycket väl kan vara influerad av "magiska tal" att stanna på tre så folk får gärna hjälpa mig hitta fler agendor om de finns, är:

Sensorisk upplevelse, där man vill skapa en femsinnesupplevelse som är så tät som möjligt. Spelaren vill uppleva rollens upplevelser, överlappet mellan den icke-diegetiska personen (spelaren) och den diegetiska personen (rollen) är inte nödvändigtvis stor, eftersom tolkningen av upplevelsen kan bli väldigt olika för spelare och roll. T.ex. så är exotiska miljöer för spelaren exotiska, men för rollen kan de vara totalt mundana. Det är dock den materiella upplevelsen som ska modelleras, så en tung stank av pottor som rollen skulle vara van vid kan istället äckla spelaren, men att faktiskt få till stanken av en medeltida stad kan vara en framgång för den som vill ha sensoriskt spel. Perfekta kläder och utrustning, förbud mot strid även då det vore en logisk följd i handlingen för att kunna använda blankvapen som visuell rekvisita (och även för spelaren som en taktil rekvisita, rätt tyngd) och historisk korrekthet uppnår denna agenda.

Motoriskt spelande inriktar sig på att fysiskt vara i rollen, i den betydelse att man vill fysiskt delta som första person men sinnesintryck från utsidan går att ersätta med fantasi. Man vill dyka genom ett fönster med draget vapen i en eldstrid, det gör inget att vapnet skjuter plastkulor. Spelare som vill vara skickliga på strid tränar sig i strid. Ambitionen är att spelarens kroppsliga upplevelse och rollens ska stämma överens, men kommer man i strid måste man ha modeller som bestämmer när de divergerar. Det vill säga, man kan inte hugga av en arm bara för att rollen blev träffad av att yxhugg, men en hardcore-spelare kan tänkas låta sig bli piskad eller kedjad. Att bära på en tung ryggsäck full med utrustning man vet att man inte kan tänkas behöva gör man för att känna hur släpigt det blir för rollen med en så tung utrustning.

Psykosocialt spel försöker istället modellera den inre responsen på stimuli. Istället för att servera rovor så serverar man skolmatspotatis, eftersom det kommer samspela med spelarens erfarenhet från grundskolan och ge den respons som rollen skulle fått från ytterligare en dag med rovor. Det viktiga är inte att modellera rollens verklighet så exakt som möjligt, utan att modellera rollens upplevelse av verkligheten hos spelaren. Exotiska miljöer kan ersättas med mundana sådana, eftersom man inte vill att spelarens fascination av udda saker ska störa rollens möjlighet att se det avvikande. Att bära på en lätt ryggsäck med bara det man kommer ha användning för ger samma upplevelse som för den mycket mer vana rollen att bära på mycket saker - att bära det man orkar och ha det man behöver.

Självklart så överlappar folks agendor och hela alltihopa, men precis som med andra teorier finns det styrkor i att veta vad man vill få ut av ett spel. Om vissa vill känna rollens känslor, några vill smyga i skogen och några vill bygga upp en audiovisuellt imponerande upplevelse kommer man få ett arrangemang som vissa blir väldigt missnöjda med.

måndag 17 juni 2013

torsdag 13 juni 2013

Vem är rikast i Westeros?

Jag läste den här posten om Westeros ekonomi och det är ganska intressant, särskilt eftersom jag är en bit in i bok 4 där Iron Bank of Braavos dyker upp. Lannister lovar att betala när de vunnit kriget, men Iron Bank kommer inte ta några chanser på att de kommer vinna kriget.

Det intressanta är hur pengar, mat eller tradition inspirerar lojalitet. Legoknektar har hittills porträtterats dels som wierdon och dels som illojala, vilket jag tycker hör hemma med ett genomgående tema av tradition och lojalitet.

Ned Stark är väldigt traditionell och väldigt lojal, to a fault. Därför är han hjälte i början och därför är det han som dör. För heder och lojalitet har ingen plats i spelet, men det är också det enda som spelet handlar om. Kan man inte behålla sina vasallers lojalitet så kan man inte behålla sin position.

Lannister köper sin lojalitet, de betalar sina skulder och betalar sina soldaters löner. De håller sina löften när de segrat. Men att ställa sig bakom Lannister kräver att man tror att de kommer vinna, om de förlorar så kommer de inte ha råd att betala och de kommer inte kunna hålla sina löften. Tyrells köper folkets kärlek med matvaror, det håller längre.

Men Stark inspirerar en annan lojalitet, som tyvärr Robb inte lyckas förvalta men väl Jon. Davos är så lojal att han vågar säga emot, vilket Stannis uppskattar. Lojalitet baserar sig på traditioner och tronföljd, men kulturen kan vara olika. Dorne vill kröna en prinsessa för det är deras tradition, medan Asha vill kröna sig till drottning för att ändra på järnmännens tradition. Deras val av kung där de ändå vill välja någon som hör till tronföljden är intressant i sammanhanget, de vågar inte gå hela vägen tillbaka men kan ändå åberopa tradition.

Lösa tankar om vad som kan vara ett genomgående tema, håll till godo.

onsdag 29 maj 2013

Med anledning av stålbikinipost

Läs den här posten.
Under tiden tar vi lite pausmusik...
 

Har ni läst klart? Bra.

"4. Målgruppen är ju unga heterosexuella killar."
Okej. Det bemöts bra i Marias post. Men det påminner mig om mitt återkommande klagomål, spiralen.

Såhär:

  1. Skapa en produkt som innehåller machomän, motorsågsbajonetter, storbystade kåta actiongirls och annat som tilltalar tonårspojkar i alla åldrar (vissa växer inte ifrån tonårspojkars estetik, inget fel i det)
  2. Sälj den på en öppen marknad.
  3. Undersök vilka som köper produkten.
  4. Få tillbaka att det bara är tonårspojkar i alla åldrar som köper produkten.
  5. Inled nästa utvecklingsprojekt med att försöka möta målgruppens krav på machomän, storbystade actiongirls, motorsågsbajonetter osv.
Det är korkat och smart. Det är korkat om man inte fattar att man skapat en begränsad målgrupp och därigenom inte uppfyller marknadspotentialen i den bransch man verkar inom. Det är sjukt smart om man inser att genom att skapa ett litet ghetto så ställer den subkulturella publik man riktar sig emot inte lika stora kvalitetskrav. Om man tilltalar tonårspojkar kan man ständigt upprepa samma sak, eftersom det alltid finns nya pojkar som fyller 13 och alltid finns några som inte växer ur den estetiken. Därför växer kundunderlaget långsamt.
Det är smart att inte vilja ha en publik som växer upp och ställer högre krav, för då behöver man inte utvecklas. Då räcker det med att polera grafiken och komma på nya fantasyraser.

tisdag 28 maj 2013

Arrested Development säsong 4

Snabb sammanfattning för de som inte har tid att läsa: Det är bra, värt att använda sin gratismånad och testa Netflix; värt att faktiskt betala för en månad Netflix; om det innebär att det blir en säsong 5 - värt att börja kasta pengar på Netflix.

Arrested Development skulle kunna vara en zombie, livlös och långsam med bara ett rudimentärt minne av vad den en gång var som ostoppbart kämpar sig framåt medan unga överlevare skjuter den gång på gång tills någon (förmodligen Community) sätter ett skott i huvudet.
Det är den inte.

Intressant med upplägget när Netflix producerar och därmed också publicerar hela säsongen på en och samma gång är att det ger andra möjligheter att producera en säsong istället för en serie avsnitt. En spekulation som gjorde sina turer på Internet på vägen till Arrested Development s4 var att det skulle vara ett paket med miniserier om de olika karaktärerna. Dels för att det antyddes från producenthåll och dels för att det vore logiskt att man flera år senare har svårt att få alla huvudrollerna tillsammans på inspelningen samtidigt. Som tur är så har inte alla haft kometkarriärer...
Upplägget är betydligt smartare än så, eftersom en serie spretande epiloger skulle ha tappat något av det som gjorde Arrested Development så bra. Missförstånd, misstolkningar och det där underbara när en korkad och självcentrerad karaktär lyckas tack vare att resten av världen är minst lika korkad och självcentrerad. Och skulle man göra samma catch-up med vad som hänt sedan sist genom olika karaktärers ögon skulle det riskera att bli Nudlar och nollåttor av det hela.

Att genom en serie POV-karaktärer långsamt avslöja mer och mer om vad som egentligen hände hålls intresset upp för att se samma händelser om och om igen. Varje gång förklaras lite mer av vad som missförstods i tidigare avsnitt och allt kompliceras lite mer. Det kommer undan en stor risk att trötta ut publiken, men samtidigt inbjuder det till att binge-titta. Det är inte nödvändigtvis det smartaste för Netflix, eftersom en serie miniserier med olika POV-karaktär skulle innebära att man kanske vill vänta några veckor (in i en ny betalperiod) på att se nästa persons story. Men det är bra för tittaren.

Det enda jag känner är tråkigt är hur dåligt slutet är (för binge-tittaren). Det lämnar väldigt mycket öppet för att fortsätta med en säsong 5, men den kommer vi förmodligen få vänta på länge. Att slippa vänta är ju själva poängen med att se på Netflix istället för TV-tv. Därför hade jag hoppats på mer av en avslutad historia, som en lång lång lång film eller miniserie.
Anyhow, jag undrar om det är ett sammanträffande att HBO inte har ett avsnitt av Game of Thrones på "AD-day". Detta är den största händelsen i on-demand "new media" förändringen-av-tv-landskapet. HBOgo  i Europa, Netflix Original som faktiskt är bra... jag skulle nog fundera på om de där TV-aktierna verkligen är så säkra.

Socker och koffein: Starbucks Doubleshot Espresso

Starbuckskaffe på 200ml burk. Två shot espresso, mjölk och en massa socker (5%, alltså 10ml, rent socker.)
Kall, kaffig och god. Jag drack en islatte från en av de kedjor som i Sverige fyller ut Starbucks-luckan i marknaden. Den var iskall mjölk med en hint av kaffe. Läskande, men knappast en iskaffe.
Den här knäppa lilla burken smakar verkligen kaffe, med en hint av chokladmjölk. Att den var iskall och jag just kommit in från att gå genom kvav och solig sommar till butiken för att handla mat gjorde nog sitt till också.
Anyhow, alldeles för dyr - som Starbucks i gemen (och de andra kedjorna som upptar deras roll i svensk kaffemarknad) - men förbannat god. Som kall kaffedryck. Inte som läsk


måndag 27 maj 2013

YouTube Monday: The Tribe

Kom ihåg: Efter katastrofen kommer det finnas omöjligt mycket smink. Så känner man igen varandra.

söndag 26 maj 2013

Mera socker: White Tiger

White Tiger, en energidryck med Fairtrade-märkning och ekologiska råvaror, utan taurin. Gillar hur burken ser ut, tyvärr så blev bilden lite missfärgad. Det ska inte vara så gult.

Smaken är ganska mycket som en honungskarameller. Jag gillar den smaken, jag skulle lätt kunna gå på denna som min nya drog. Att den dessutom är Fairtrade och sånt hippie-fjanteri är ju grymt. Då kan man förstöra kroppen med socker och koffein utan att förstöra världen för mycket.

Rekommenderas att prövas, honung!

lördag 25 maj 2013

Idrottsliga ideal och militära mål

Nyss hemkommen från Västerås och delfinal 2 i Svenska E-sportcupen reflekterar jag lite över idrott/sport. Är inte e-sporten egentligen den olympiska idrottens moderna motsvarighet? Klassisk femkamp, och hela de antika olympiska spelen egentligen, handlar om att vara skicklig soldat. Sedan kommer modern femkamp och militär femkamp, som går ut på att uppdatera vad en skicklig soldat är.

Vad är en modern soldat? Det är inte längre fysisk förmåga som avgör vem som vinner en drabbning, utan disciplin och taktik. Många soldater som strider i öst sitter tryggt framför en dator i väst. Att göra strategiska och taktiska val, styra en avatar som sköter stridandet medan man själv sitter och dricker cola, utmärka sig i reaktionsförmåga och förmåga att fatta snabba beslut - det är väl den moderna soldatens förmågor?

Vi behöver inte längre soldater som kan rida, fäktas, kasta granat och springa långt. Vi behöver terminaloperatörer med snabba hjärnor. Så, hypermodern femkamp = e-sport?

onsdag 22 maj 2013

Självbiografen

Ett: Aron Flam gör en skitbra deadpan. Två: Petra Mede gör en förvånansvärt bra kulturtant för att förstärka effekten.

måndag 20 maj 2013

YouTube Monday: Marvel's Agent's of SHIELD

Visste ni att ABC ska sända en TV-serie med okända agenter som agerar i bakgrunden av superhjältarna från Avengers och annat från Marvel Cinematic Universe. Tyvärr verkar det inte som riktigt lika sjuka agenter som från She-Hulks tid som S.H.I.E.L.D.-agent. Fast ABC, ägt av Disney, kanske inte skulle uppskatta en f.d. sexbot som agent.

fredag 17 maj 2013

Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony

Medan resten av Sverige tyckte det var en bra idé att antingen kolla hockey eller ESC-semin så fick jag för mig att se på en dokumentär. Eftersom jag också var sugen på att äta flingor så blev det Bronies, en Kickstarter-finansierad dokumentär om bronykulturen.

Bakom projektet står en person familiär med extrema fans, John DeLancie - också känd som Q i Star Trek: The Next Generation - som fascinerades av en bunt e-mail som kom efter att han spelat storskurk i My Little Pony: Friendship is Magic. Självklart kommer man få fanmail, men att det skulle komma en massa epost från vuxna karlar efter en gästspot i en My Little Pony-serie är kanske inte det mest väntade.

Filmen följer ett gäng intressanta brony-killar från runt om världen, när de förbereder sig och sedan åker på olika brony-konvent. En åker med sin pappa som tidigare var väldigt stolt över hur skicklig hans son var på pistolskytte och som inte riktigt förstår sonens intresse för en tjejserie, ett tyskt par åker på konvent och säljer sitt handarbete, ett par artister åker och visar upp sig för sina hängivna fans... men min favorit måste nog vara den aspergersdrabbade engelska killen som trots sin totala förskräckelse inför att åka till storstan och vara där folk är åker på konvent. Hans story är sjukt hjärtevärmande på ett allmänt nörd-tilltalande sätt, hur han genom att få vara på en säker plats kommer ut sitt skal och eftertexterna säger nog allt om hur lyckat det blir.

Det är också en bunt intervjuer med personer inblandade i produktionen. Seriens skapare, som är verkligt stolt över att ha fått vara med och skapa något som förändrar folks syn på vad kultur för småflickor kan vara, även om man känner av lite bitterhet och lite högmod ibland. Huvudrollens röstskådespelare som själv är hängiven till välgörenhetsinsatserna som bronykonventen gör. John DeLancie själv, som pratar om hur han upptäckte bronykulturen och gör en del insatser för att bättra på produktionen.

Och såklart, The MANLIEST Brony in the WORLD.
Filmen finns på http://bronydoc.com/, digital nedladdning kostar väl en hundring beroende på vad dollarn vill stå i. Lätt värt.

torsdag 16 maj 2013

En till sockerrecension

Bland de onödiga och onyttiga laster jag har är förmodligen sockervatten med koffein värst. Nu har jag gått över mycket på light-läsk, för att komma undan det extremaste sockerintaget. Men jag vill gärna göra mitt läskdryckande mer till något jag unnar mig, istället. Därför blev jag glad när jag hittade Mountain Dew i den lokala närbutiken.

Legenden säger att Mountain Dew ska vara någon slags koffeinhaltig Sprite. Fräsch, Sprite-inspirerad design med starka gröna färger är i alla fall temat för burken.
 Men häller man upp den så är det inte den genomskinliga färgen hos Sprite eller Crystal Pepsi. Mer en kissgul färg som Red Bull och dess kopior brukar sporta.

Smaken då? Också en besvikelse, mer som en mindre sur Red Bull, fast inte på ett sätt som gör den angenämnt söt eller låter några smaker komma fram. Mer som sockerberoende på burk. Exakt motsatsen till vad jag ville att den skulle vara.

Skulle definitivt välja den för att stilla mitt sockerberoende, men jag vill nog hellre ha lite smak på mina laster.

onsdag 15 maj 2013

The Price of Life

När In Time (en snygg film som har vidrigt dålig koll på sin egen premiss - lite som Amazing Spider-Man) drog upp på bio så blev jag lite irriterad, för det betydde att mina infrekventa googlingar efter en film jag sett lite av som liten som handlade om en värld där folk betalade med sin livstid skulle bli dränkta i resultat som pekar på den aktuella biofilmen.

Men jag tänkte också att om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer det komma bloggar som anklagar filmen för att ha stulit sin premiss från den film jag sökte efter. Så var också fallet. Den heter The Price of Life. Den är ett avsnitt av en antologiserie av kortfilmer. Den är lågbudget (det är TV) och slutet är rätt kasst. Men den har en filosofisk inställning till premissen som är mer tankeväckande än In Time, som mest försöker vara Matrix men glömmer att stjäla sitt material från en bra förlaga.

Titta på The Price of Life här: http://vimeo.com/16265933

torsdag 11 april 2013

Varför egenintresse i att skapa en inkluderande spelhobby är missförstått. (Eller: Så får du ligga, gamer.)

Läser igenom gamla boingboing-poster och råkade över en rockpapershotgun-essä som bland annat tog upp att män som uttalar sig om misogyni i datorspel anklagas för att göra det bara för att få ligga.

Jag skulle vilja säga att min vilja att ha en spelhobby som når nya grupper och inkluderar många kvinnor hör samman med mitt intresse för att ha ett aktivt sexliv. Men jag behöver också förklara något för den som tror att jag säger feministiska saker för att få ligga.

Man får inte ligga för att man säger feministiska saker. Man får kanske INTE ligga för att man säger macho-skit, men man kan också hålla käften och ha ungefär samma chans att få ligga. Jag får ligga för att jag är snygg, säger intressanta saker, bryr mig om kläder och tvättar mig regelbundet. Det slår tyvärr många nördar jag känner som varken bryr sig om sin hälsa, sitt utseende, att folk lyssnar på det de säger eller sin egen kroppsodör.
Jag gillar att spela spel, jag gillar att umgås med smarta människor, jag gillar att kasta av mig kläderna och rulla runt mellan lakanen med vackra kvinnor. Jag tycker också om att inte behöva dela in mitt liv i små fack.
Att ha en spelhobby som inkluderar andra än socialt utstötta pojkar som odlar skägg mer för att de inte lärt sig raka sig än för att de vill ha skägg och aldrig förstått vikten av hårinpackning om man vill odla långt hår handlar om att ha ett utbud. Fler smarta människor som diskuterar konstformen spel på ett kritiskt sätt må hota den som helst vill låsa in sig och dreggla över polygoner, men för mig betyder det fler människor att ha smarta diskussioner med.
Och det innebär också en större chans att hitta någon som man både tycker är attraktiv och som delar ens intresse.

Men, och det här är viktigt: Om du vill ha en gamer-flickvän, ragga inte vid spelbordet. Folk kommer inte dit för billiga repliker. Bjud in, var öppen, välkomna. Utöka utbudet. Och när läget är rätt, när det sociala sammanhanget är rätt, var inte rädd för att säga att du spelar spel och fråga den du hoppas få av byxorna på om hon (eller han) spelar spel. Det värsta som kan hända är att ni inte har det gemensamt. Än...

onsdag 10 april 2013

En glad nyhet

När jag läste detta blev jag riktigt glad ända in i själen. Fuck normality, express yourself!

tisdag 9 april 2013

Porn & Pong

Läste ut Porn & Pong för ett tag sen. En liten bok som ändå tagit lång tid att läsa, pga långa stopp mellan olika kapitel.
Jag skulle vilja sammanfatta den ganska snabbt. En ganska billig bok, verkar inte ha fått jättelång researchtid. Men inte så att den är dålig för det, det saknas bara personliga insikter. Istället är det mer av en primer som mest duger för att se om man är intresserad av ämnet och i så fall så kan bibliografin vara en bra läslista.

måndag 8 april 2013

En reflektion över "American Ninja Warrior", "Sasuke" och klättring (med lösa tankar om filosofisk parkour, ett ämne jag egentligen inte kan.)

Tidigare har jag skrivit om American Ninja Warrior, ett koncept efter japansk förlaga som går ut på att en lång lista med utmanare springer en hinderbana. Ett försök, minsta misstag är du ute, stor seger för den som klarar men också väldigt svårt.
Från YouTube har jag sett lite av japanska förlagan (här t.ex.) och från det och det amerikanska programmet har jag sett de personporträtt som görs av deltagare. Det visar lite på vad för slags syn på tävlingen och kroppsarbete som uttrycks.
Det verkar finnas en skillnad mellan japansk syn och amerikansk syn, där japanerna mer söker efter någon som arbetar med kroppen och har de verktyg som behövs för att instansiera en gammaldags krigarkultur. En everyman som kan vara krigare om han vill. Detta kan jag tänka mig tilltalar löneslavar som arbetar i kontorsmiljö, eftersom det på ett tydligt sätt moderniserar "ronin"-personen. Någon som kan något om arketyper i japanskt berättande kan säkert utveckla det. Amerikanerna hyllar mycket de som tränar och kanske har gjort sin träning till sitt arbete. Men i grund och botten så är det en artificiell miljö som leder dem till verktygen att klara banan.

Man kan läsa lite om filosofin bakom parkour här. Den blir relevant om man ser till att amerikanerna arbetar mycket med att klara banan snabbast eller kommer så långt som möjligt snabbast, medan de japanska reglerna helt enkelt handlar om att klara banan, eller komma så långt man kan. Tävlingen mellan individer som introduceras i amerikaniseringen ändrar den bakomliggande filosofin, men det som tilltalade från början är ändock, tror jag, något från den japanska ursprungsfilosofin.
En tanke att man vill vara förberedd, att man vill ha verktyg för att klara utmaningar i livet. Det representeras i detta fall av fysiska hinder, men från parkourfilosofin om att klara fysiska hinder i vardagen gör att du också klarar mentala eller sociala hinder eftersom du blir mindre benägen att låta yttre eller inre abstrakta faktorer hindra dig.

Jag ser detta i motsats mot en filosofi om att arbeta för att bli så bra som möjligt på att uppnå ett förutbestämt mål. Klassiskt idrottande t.ex. innebär ju att man tränar för att tävla, för att springa sträckan på kortast tid eller kasta bollen så långt som möjligt. Samma filosofi finns i arbetslivet, du ska bli effektiv på ett visst jobb. Handlägg så många fall som möjligt på en dag eller sälj så mycket mobilabonnemang som möjligt. För detta har vi utbildning, du lär dig att vinna rättsfall eller redovisa företagskorten.

Men att vara förberedd och lära sig saker ifall man skulle behöva dem utan att säkerligen veta att detta kommer dyka upp är en både gammal och ny tanke. Nämligen bildning. En gång i tiden skulle man kunna mycket, sen skulle man bli specialist. Nu har man kommit på att det är bra att kunna mycket. För vi får mer och mer problemlösning i vardagen, då behövs kreativitet. Detta blir för mig uppenbart höra ihop mentalt och fysiskt, eftersom de flesta jag känner som jobbar med kreativitet och ägnar sig åt flera former samtidigt tycker om att klättra, gärna bouldering.

Klätterväggen, eller ännu hellre den naturliga klippväggen, består inte av förutbestämda utmaningar. Man behöver visserligen styrka i fingrar och uthållighet i armar och ben, men exakt i vilken ordning man ska göra rörelser ändras beroende på mönstret väggen har eller hur naturen har skapat handgrepp i klippan.

onsdag 3 april 2013

Ett öppet brev

Demokrati fungerar inte så att man slumpar fram vem som blir vald bland de nominerade. Faktiskt.

Man ska vara snäll mot människor och inte bete sig som ett as, för då blir man inte omtyckt. Men om man inte kan hålla sig ifrån att faktiskt säga till en kriminellt korkad människa att denna person är kriminellt korkad och bör avsluta sitt deltagande i människorasen så måste man vara antingen rolig eller kompetent. För är man rolig så tycker folk om en fast man säger taskiga saker, och är man bara jävligt bra på det man gör så kan folk helt enkelt inte välja bort en fastän de tycker man är en idiot.

Tyvärr är det många människor inom ideell verksamhet och särskilt spelhobby som är helt inkompetenta att delta i samhället, inte kan få ett riktigt jobb och går in i någon slags lokal psykos där de låtsas vara kompetenta men hatade. De låtsas att deras affärsidé är skitbra när den bara är skit, men att det är en konspiration av haters som inte släpper fram den. Eller att man vet precis hur saker ska göras och det är bara att alla andra i hela världen är dumma i huvudet som inte förstår.
De tycker om att hata på jämställdhetsinitiativ, för det enda som gör att de har något slags människovärde kvar är att de iaf är bättre än tjejer. Eller så tycker de att invandrarna tar deras jobb, för att de kan vara inkompetenta är inte ett alternativ. Börjar de prata om något de låtsas veta något om så säger de gärna emot folk som är framgångsrika inom det fältet utan någon som helst uppbackning.

Arne Anka sammanfattar rasisten: "Jag är ingenting, jag kan ingenting, jag vill ingenting; men min ras är världens bästa". De människor jag tänker på tror snarare "Jag kan allt, vet allt; det är alla andra som har fel."

När någon bara vill engagera sig ideellt för att privat och offentligt samhälle sagt "du duger inte" så borde ideell sektor ha äggstockar nog att säga "du duger inte". Alla ska faktiskt inte med. Om du inte vill tillföra, utan bara vill tillhöra, så klarar vi oss bra utan dig.

Så, har jag varit rude nog för er som klagat nu?

UPPDATERAT

Var är yttrandefriheten och demokratin, undrar jag stilla?

Rätten att uttala sig är grundad i antagandet att man tänker innan man talar och talar ur rätt kroppsöppning.
Demokrati betyder att majoriteten bestämmer. Minoritetsskydd är bra, men man får inte missbruka ett minoritetsskydd, för då tar folk bort det. Och tar folk bort minoritetsskyddet så är det majoritetens diktatur. Så om man värnar om minoritetens rätt så ska man välja sina strider. Och! Rättshaverister är minoritetsskyddet och reell demokratis (inte majoritetens diktatur) fiende. So sit down; shut up!