Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 30 januari 2013

Osubtilt

Ligger och halvsover framför Suits, då en tanke slår mig. Suits och Leverage är ganska osubtila serier, med överdrivna storylines och extrema karaktärer. Just därför kan man uppskatta dem väldigt mycket när man är småtrött.

TV-serier har den kvaliteten överlag, att vara mindre krävande. Jämfört t.ex. med film (om man bortser från filmer som är stolt vulgära). Därför är det lite paradoxalt att hyllad TV ofta är krävande och ganska stealthy. Borde man inte bedöma en produkt efter mediet det är ämnat för?

Lite granna har jag hört samma tanke om serier som skrivs mest för TPB och bara råkar komma i single issues först. Är det verkligen bra om det inte är anpassat efter mediet det i alla fall på papper är menat för? Är TV-serier som funkar bäst som DVD-boxar bra TV-serier? Eller är de bra DVD-boxar?

Nu har jag inte något större case, jag bara ville reflektera lite över frågorna. Men det är väl som vanligt.

fredag 25 januari 2013

Vi går inte djupare än ett ord.

I alla fall i detta fall. Såg denna annons ute på teh Internetz:



Wikipedia kan man läsa om pormaskar: "Pormaskar (även kallade komedoner) består av en utvidgad talgkörtelsmynning fylld med talgbakterier och avstött hud."
Bakterier är visserligen ofta levande, men på något sätt så tycker jag att tolka "dem" i annonsen som bakterierna i pormasken är lite väl generöst. I övrigt är det alltså talg, inte levande, och avstött hud, inte levande, som utgör pormaskarna. Hur dödar man avstött hud? Hur dödar man en talgansamling?

Eller: Pormaskar är inte levande maskar, alltså kan man inte döda dem.

Skitannons.

torsdag 24 januari 2013

"Humor"-böcker.

Jag gick i bokhandel igår. Letade efter en bra penna. Hittade ingen. I tre olika bokhandlar och en affär för konstnärsmaterial.

Men jag hittade något annat. En hylla med en STOR skylt "Humor" på vilken det fanns placerat, i översta lagret: The Walking Dead.
För er som inte känner till serietidningen The Walking Dead är här en ruta.
Jag vet inte om det är någon slags morbid humor som jag inte förstår som leder till att man placerar en serie om människor som försöker överleva i en post-zombie-värld, blir av med lemmar, dör, blir uppätna, dödar varandra, tvingas omdöda sina döda släktingar och vänner med mera, med mera i en hylla märkt HUMOR.

På samma hylla: Game of Thrones. Som ser ut något såhär:
Jag skrattar inte precis gott åt någon som slåss med en spöklik odöd vintervarelse.

De hade också Shaun Tans The Arrival, som är en ordlös serie som försöker fånga upplevelsen att emigrera och känslan av utanförskap. Den är vacker och poetisk:

MEN INTE FAN ÄR DEN HUMOR!

Okej, jag vet att det är inte så att de tror att de här serierna är roliga, det är JÄTTEBRA att de faktiskt finns i butiker så folk kan upptäcka dem. Men när ska de vanliga bokhandlar som faktiskt har iaf en hyllmeter av den här sortens serieböcker skaffa sig en kategori: "Serieböcker", eller "Grafiska romaner" om man vill det? Varför ska de leva kvar i en värld där de enda serieböcker som kan finnas i en vanlig bokhandel är Berglin och Ackebo? Jag blir bara lite trött...

tisdag 22 januari 2013

Anteckningsböckernas anteckningsbok.

Jag försökte hitta en 2013-refill till min filofax idag. Bokhandeln som jag tidigare handlat ifrån hade visst slutat med Filofax och börjat med Burde istället. Men bland anteckningsböckerna hittade jag en Paperblanks. En bok utan en rad, bild, bokstav eller fläck på insidan; så vacker på utsidan att jag gick runt i butiken och klappade den i ett desperat försök att komma på ett användningsområde för boken.

Jag tänkte att jag skulle kunna säga: "över 200kr för en blank bok? Glöm det..." och ställa tillbaks den på hyllan utan en vidare tanke. Men... nej. Den är fortfarande fast i tankarna. Jag kommer säkert drömma om den boken i natt. Drömmar om en vacker bok och vad jag skulle kunna fylla den med. Men skulle jag våga börja fylla en så vacker bok, eller skulle jag bara låta den ligga till speciella tillfällen?

Skulle jag verkligen våga skriva ner något där? Vad? Jag antecknar på lösblad, post-it och mail till mig själv om dagarna, skriver av mig mina tankar på twitter, facebook och här på bloggen. Jag får inte mycket gjort i författarsvängen.

Men jävlar i min lilla låda vilken bok alltså.

Uppdatering:
Jag gick och köpte den. Nu ska jag komma på vad den ska vara till.

Risotto

Okej. Det är inte riktigt hög kultur att skriva om mat. Men det är något magiskt med risotto. Det känns som träsleven blir en trollstav när man tar en vitvinsslatt, en buljongtärning, vatten och ris; slänger det i en panna; förvandlar det till ljuv matmusik.

Risotto är en perfekt kombination av enkla ingredienser, som skapar en mjuk och harmonisk enhet. Det är maträtternas Ramones, tre ackord och en oändlig palett av variationer.

Bara tänkte, man kanske inte ska blogga på fastande mage?

torsdag 17 januari 2013

Att ha en massiv backlog

Vissa saker är bara jobbigt. En av dem är att ha en massa saker som man vill eller har tänkt sig ska göra. Ibland undrar jag om det är skadligt för min mentala hälsa att ha så många projekt som är påbörjade, planerade eller halvfärdiga. Är det ADHD-varning att ha femtielva saker på gång, att ha dussinet bokmärken utspridda över lika många böcker, att ständigt vilja lite mer än man har tid att göra.

Men samtidigt så är jag alltid otroligt glad när jag blir klar med något, oavsett hur litet. Att inte ha tagit några högskolepoäng på länge gör att jag känner mig lite sämre än vanligt. Det har liksom blivit en "livsstil" att konstant peta på någon komplettering och när jag känner för lite poäng göra klart något att skicka. Fast alla de enkla sakerna är slut, det är bara stora saker kvar nu.

Och alla dessa böcker. Att läsa 900 sidor George RR Martin är spännande, men samtidigt är det störande att de är så långa. Bara för att man inte blir klar. Att göra framsteg, läsa X sidor eller komma framåt i berättelsen är inte samma sak som att bli klar med en bok. Att avsluta en enhet av något, en film, en säsong, en samlingsvolym, en box, en bok, ett spel... Det är något lite speciellt med det.

Värst är ju när något är så bra att man inte vill att det ska ta slut. När man slutar läsa 30 sidor från slutet för att inte boken ska vara över, eller man börjar om från början utan att se sista avsnittet för att få skratta åt allt en gång till innan det är sista avsnittet.

Därför lyckas jag aldrig sätta mig ner och skriva klart någon gång. Varför ska det vara så svårt att sätta ett ord efter ett annat tills man får sätta ordet "slut" någonstans?

Something about Louie

Louis CK har lite granna krossat gränser på senaste tiden. Å ena sidan har han släppt en egenproducerad standup-video på Internet för fem dollar, nått en nedladdningspublik som ingen trodde fanns och blivit rik(-are) på kuppen. Vissa säger att han bevisat att alla kan tjäna storkovan på Internet, men jag skulle vilja säga att alla med en etablerad publik och en rejäl egeninsats till produktion kan göra stora pengar på att självpublicera, oavsett format. Distribution är i princip gratis men produktion kostar och marknadsföring kostar. Då hjälper det i och för sig att vara bland de första som gör något, så att man får alla de där nyhetsartiklarna som rapporterar att man testar något galet.

Men han har också en komediserie som jag inte riktigt vet om den kan kallas sit-com. Visst utgår allt från Louies situation, som standup-komiker, nyligen frånskild med två barn. Men precis som bra standup så är det egentligen en reflektion över samtida levernes absurditet.
Ta de tre avsnitten då Louis CK ska försöka ta över Late Show efter Letterman. Hela arken byggs upp med konstanta referenser till Rocky, vilket kulminerar i Louies seger i förlust, en referens till hur Rocky vinner genom att förlora på domarbeslut istället för KO. Det surrealistiska i talkshowformatet med skratt och musik avskalat förstärks av att den gamla kostymkillen som ska guida Louie genom det hela spelas av David Lynch. Allt får ett slags drömlikt skimmer.

Men i slutändan så är det som gör det hela så brilliant inte surrealism eller Rocky-referenser, att bevisa att han kan ta 20 miljoner dollar ur fickan på Letterman är inte så Louie segrar. Han vinner inte över Dave eller över tv-bolaget eller någon annan, han vinner egentligen bara över sin egen rädsla att försöka. Att när den stora chansen kommer faktiskt försöka ta den och se vad som händer istället för att fortsätta vänta. För det är ändå något väldigt mänskligt med tanken att man haft sin stora chans och misslyckats. Att det blir inte bättre än så här.

För det blir det inte.