Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

torsdag 11 april 2013

Varför egenintresse i att skapa en inkluderande spelhobby är missförstått. (Eller: Så får du ligga, gamer.)

Läser igenom gamla boingboing-poster och råkade över en rockpapershotgun-essä som bland annat tog upp att män som uttalar sig om misogyni i datorspel anklagas för att göra det bara för att få ligga.

Jag skulle vilja säga att min vilja att ha en spelhobby som når nya grupper och inkluderar många kvinnor hör samman med mitt intresse för att ha ett aktivt sexliv. Men jag behöver också förklara något för den som tror att jag säger feministiska saker för att få ligga.

Man får inte ligga för att man säger feministiska saker. Man får kanske INTE ligga för att man säger macho-skit, men man kan också hålla käften och ha ungefär samma chans att få ligga. Jag får ligga för att jag är snygg, säger intressanta saker, bryr mig om kläder och tvättar mig regelbundet. Det slår tyvärr många nördar jag känner som varken bryr sig om sin hälsa, sitt utseende, att folk lyssnar på det de säger eller sin egen kroppsodör.
Jag gillar att spela spel, jag gillar att umgås med smarta människor, jag gillar att kasta av mig kläderna och rulla runt mellan lakanen med vackra kvinnor. Jag tycker också om att inte behöva dela in mitt liv i små fack.
Att ha en spelhobby som inkluderar andra än socialt utstötta pojkar som odlar skägg mer för att de inte lärt sig raka sig än för att de vill ha skägg och aldrig förstått vikten av hårinpackning om man vill odla långt hår handlar om att ha ett utbud. Fler smarta människor som diskuterar konstformen spel på ett kritiskt sätt må hota den som helst vill låsa in sig och dreggla över polygoner, men för mig betyder det fler människor att ha smarta diskussioner med.
Och det innebär också en större chans att hitta någon som man både tycker är attraktiv och som delar ens intresse.

Men, och det här är viktigt: Om du vill ha en gamer-flickvän, ragga inte vid spelbordet. Folk kommer inte dit för billiga repliker. Bjud in, var öppen, välkomna. Utöka utbudet. Och när läget är rätt, när det sociala sammanhanget är rätt, var inte rädd för att säga att du spelar spel och fråga den du hoppas få av byxorna på om hon (eller han) spelar spel. Det värsta som kan hända är att ni inte har det gemensamt. Än...

onsdag 10 april 2013

En glad nyhet

När jag läste detta blev jag riktigt glad ända in i själen. Fuck normality, express yourself!

tisdag 9 april 2013

Porn & Pong

Läste ut Porn & Pong för ett tag sen. En liten bok som ändå tagit lång tid att läsa, pga långa stopp mellan olika kapitel.
Jag skulle vilja sammanfatta den ganska snabbt. En ganska billig bok, verkar inte ha fått jättelång researchtid. Men inte så att den är dålig för det, det saknas bara personliga insikter. Istället är det mer av en primer som mest duger för att se om man är intresserad av ämnet och i så fall så kan bibliografin vara en bra läslista.

måndag 8 april 2013

En reflektion över "American Ninja Warrior", "Sasuke" och klättring (med lösa tankar om filosofisk parkour, ett ämne jag egentligen inte kan.)

Tidigare har jag skrivit om American Ninja Warrior, ett koncept efter japansk förlaga som går ut på att en lång lista med utmanare springer en hinderbana. Ett försök, minsta misstag är du ute, stor seger för den som klarar men också väldigt svårt.
Från YouTube har jag sett lite av japanska förlagan (här t.ex.) och från det och det amerikanska programmet har jag sett de personporträtt som görs av deltagare. Det visar lite på vad för slags syn på tävlingen och kroppsarbete som uttrycks.
Det verkar finnas en skillnad mellan japansk syn och amerikansk syn, där japanerna mer söker efter någon som arbetar med kroppen och har de verktyg som behövs för att instansiera en gammaldags krigarkultur. En everyman som kan vara krigare om han vill. Detta kan jag tänka mig tilltalar löneslavar som arbetar i kontorsmiljö, eftersom det på ett tydligt sätt moderniserar "ronin"-personen. Någon som kan något om arketyper i japanskt berättande kan säkert utveckla det. Amerikanerna hyllar mycket de som tränar och kanske har gjort sin träning till sitt arbete. Men i grund och botten så är det en artificiell miljö som leder dem till verktygen att klara banan.

Man kan läsa lite om filosofin bakom parkour här. Den blir relevant om man ser till att amerikanerna arbetar mycket med att klara banan snabbast eller kommer så långt som möjligt snabbast, medan de japanska reglerna helt enkelt handlar om att klara banan, eller komma så långt man kan. Tävlingen mellan individer som introduceras i amerikaniseringen ändrar den bakomliggande filosofin, men det som tilltalade från början är ändock, tror jag, något från den japanska ursprungsfilosofin.
En tanke att man vill vara förberedd, att man vill ha verktyg för att klara utmaningar i livet. Det representeras i detta fall av fysiska hinder, men från parkourfilosofin om att klara fysiska hinder i vardagen gör att du också klarar mentala eller sociala hinder eftersom du blir mindre benägen att låta yttre eller inre abstrakta faktorer hindra dig.

Jag ser detta i motsats mot en filosofi om att arbeta för att bli så bra som möjligt på att uppnå ett förutbestämt mål. Klassiskt idrottande t.ex. innebär ju att man tränar för att tävla, för att springa sträckan på kortast tid eller kasta bollen så långt som möjligt. Samma filosofi finns i arbetslivet, du ska bli effektiv på ett visst jobb. Handlägg så många fall som möjligt på en dag eller sälj så mycket mobilabonnemang som möjligt. För detta har vi utbildning, du lär dig att vinna rättsfall eller redovisa företagskorten.

Men att vara förberedd och lära sig saker ifall man skulle behöva dem utan att säkerligen veta att detta kommer dyka upp är en både gammal och ny tanke. Nämligen bildning. En gång i tiden skulle man kunna mycket, sen skulle man bli specialist. Nu har man kommit på att det är bra att kunna mycket. För vi får mer och mer problemlösning i vardagen, då behövs kreativitet. Detta blir för mig uppenbart höra ihop mentalt och fysiskt, eftersom de flesta jag känner som jobbar med kreativitet och ägnar sig åt flera former samtidigt tycker om att klättra, gärna bouldering.

Klätterväggen, eller ännu hellre den naturliga klippväggen, består inte av förutbestämda utmaningar. Man behöver visserligen styrka i fingrar och uthållighet i armar och ben, men exakt i vilken ordning man ska göra rörelser ändras beroende på mönstret väggen har eller hur naturen har skapat handgrepp i klippan.

onsdag 3 april 2013

Ett öppet brev

Demokrati fungerar inte så att man slumpar fram vem som blir vald bland de nominerade. Faktiskt.

Man ska vara snäll mot människor och inte bete sig som ett as, för då blir man inte omtyckt. Men om man inte kan hålla sig ifrån att faktiskt säga till en kriminellt korkad människa att denna person är kriminellt korkad och bör avsluta sitt deltagande i människorasen så måste man vara antingen rolig eller kompetent. För är man rolig så tycker folk om en fast man säger taskiga saker, och är man bara jävligt bra på det man gör så kan folk helt enkelt inte välja bort en fastän de tycker man är en idiot.

Tyvärr är det många människor inom ideell verksamhet och särskilt spelhobby som är helt inkompetenta att delta i samhället, inte kan få ett riktigt jobb och går in i någon slags lokal psykos där de låtsas vara kompetenta men hatade. De låtsas att deras affärsidé är skitbra när den bara är skit, men att det är en konspiration av haters som inte släpper fram den. Eller att man vet precis hur saker ska göras och det är bara att alla andra i hela världen är dumma i huvudet som inte förstår.
De tycker om att hata på jämställdhetsinitiativ, för det enda som gör att de har något slags människovärde kvar är att de iaf är bättre än tjejer. Eller så tycker de att invandrarna tar deras jobb, för att de kan vara inkompetenta är inte ett alternativ. Börjar de prata om något de låtsas veta något om så säger de gärna emot folk som är framgångsrika inom det fältet utan någon som helst uppbackning.

Arne Anka sammanfattar rasisten: "Jag är ingenting, jag kan ingenting, jag vill ingenting; men min ras är världens bästa". De människor jag tänker på tror snarare "Jag kan allt, vet allt; det är alla andra som har fel."

När någon bara vill engagera sig ideellt för att privat och offentligt samhälle sagt "du duger inte" så borde ideell sektor ha äggstockar nog att säga "du duger inte". Alla ska faktiskt inte med. Om du inte vill tillföra, utan bara vill tillhöra, så klarar vi oss bra utan dig.

Så, har jag varit rude nog för er som klagat nu?

UPPDATERAT

Var är yttrandefriheten och demokratin, undrar jag stilla?

Rätten att uttala sig är grundad i antagandet att man tänker innan man talar och talar ur rätt kroppsöppning.
Demokrati betyder att majoriteten bestämmer. Minoritetsskydd är bra, men man får inte missbruka ett minoritetsskydd, för då tar folk bort det. Och tar folk bort minoritetsskyddet så är det majoritetens diktatur. Så om man värnar om minoritetens rätt så ska man välja sina strider. Och! Rättshaverister är minoritetsskyddet och reell demokratis (inte majoritetens diktatur) fiende. So sit down; shut up!

måndag 1 april 2013

Några tankar post-Isis

Sitter på bussen från Göteborg och solen hindrar mig från att se klart på säsongspremiären av Game of Thrones, så tankarna vandrar tillbaka till Isis - GothCons arrangemang för tjejer.

Jag är ju inte så superpigg i tankarna nu, så hela det holistiska systemet som utgör könsrollsfrågor och spel är omöjligt för mig att greppa. Men jag vet att jag bara kan ta fram en del i taget så jag ber om ursäkt om detta blir lite lösryckta fragment bara.

Jag lär också förutsätta att folk var där och upplevde det jag gjorde, för jag orkar inte med att resumera. Om någon har en resume att hänvisa till så let me know.

Saknade lite analys dåtid-framtid, post-apokalyps är nominellt framtid men man kan knappast analysera det för att se om folk ser en framstegsprocess. Det vore intressant att se hur sci-fi-spelare skiljer på kön och kön. Också fantasi-realism-spektrat vore intressant att veta mer om, jag har fått en bild av att Krigshjärta t.ex. har starka kvinnoroller helt enkelt för att man säger "skit i det, nu kör vi" när någon ifrågasätter hur jämställdhet mellan könen i militära miljöer med medeltida/renässans-teknik kan uppstå. Fantasi ger svaret där realism hade förstört. (Jag tror också att detta är en orsak att starka kvinnor kan få mer plats i regelstyrt lajv, som Vampire, där intra- och extradiegetisk förmåga kan ligga längre ifrån varandkra.)

Också att så mycket både av det jag såg och debatten övrigt utgår från lajv och arrangemang. Hur ser det ut för bordsrollspel och datorspel, där man kan spela motsatt kön eller på annat sätt frångå sitt fysiska kön? Jag tror att frågan om man kan eller bör spela motsatt kön alltid kommer in någon gång efter att man hållit på med bordsrollspel ett tag. Dessutom finns det, vill jag minnas, studier av hur män spelar kvinnor i MMO (och vice versa) vilket är intressant för att studera våra bilder av varandra.

Konsumtions- och deltagarkultur hänger ju ihop med tidigare. Om jag vill göra intressantare karaktärer (och det vill jag) så vill jag göra intressantare kvinnliga karaktärer. Men det är huvudsakligen för mig i ett perspektiv där jag vill skapa en konsumtionsprodukt. Världsbyggande för deltagarkultur där folk har mer möjligheter att skapa intressanta kvinnliga karaktärer ställer ju andra krav på att t.ex. inte skapa kvinnor som är normbrytande (eftersom bara ett fåtal kan spela normbrytare och resten då måste spela normen för att saker ska fungera) utan skapa en jämställd värld.
Men skapar man en kvinna som trancenderar samhällelig norm och blir en intressant karaktär för konsumtionskultur så måste den tilltala alla. Bifigurer som Willow kan vara mer intressanta för bara ett segment av publiken, men huvudkaraktärer som Buffy kan inte vara nischade bara mot halva befolkningen (om man inte gör en produkt som enkom riktar sig till en målgrupp, men det är inte lika intressant för mig).

Sen är jag inte övertygad om att jag gillar nördfeminism, eftersom jag inte vet om jag gillar att kodifiera något som nörd. Men feministisk läsning av genrematerial och applicerad feminism inom det som ses som nördkultur är intressant. Dock finns det många perspektiv som behöver appliceras på nördkultur och man måste erkänna hur heterogent nördkultur egentligen är.

Man måste rösta med plånboken. Spelhobbyns största problem i jämställdhetssynpunkt är spelbranschen, där det största problemet är en målgruppsspiral. Unga killar ses som målgrupp och produkten ska tilltala dem, därför tilltalar den bara dem och de blir enda målgruppen för spel. Mna måste våga bryta igenom till nya målgrupper och tilltala brett (inte göra tjej-spel) och se som gör det måste stödjas.

Om man vill ha orättvisa i sitt spel, t.ex. för att uppnå historisk korrekthet eller någon effekt, så måste man också kritiskt behandla orättvisorna. Man får inte säga "på medeltiden var kvinnor mindre värda" och lämna det där. Det räcker inte, om man vill beskriva orättvisa så måste man göra det på ett välrundat sätt. Hur känner slaven inför att ägas, hur känner kvinnan inför att bedömas efter vem hon gifter sig med. Man får heller inte vara lat och säga att slavarna är emot slaveri och för emancipation bara för att det är vår moderna värdering. Internaliserad maktstruktur som är tydlig och för oss osmaklig är något som man kan uppleva genom konst, och därigenom också genom spel, på ett sätt som kan synliggöra de internaliserade maktstrukturer som vi har som publik eller spelare.

Och personer som tror att tjejer inte kan vara intresserade av spel, att konvent försöker lura till sig tjejer (som inte kan vara intresserade av spel på riktigt), att kvinnor är till för att pussa på och män kan man diskutera med eller att enda orsaken att få tjejer till sitt arrangemang är att locka kåta killar borde inte få ha en blogg.