Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

måndag 8 april 2013

En reflektion över "American Ninja Warrior", "Sasuke" och klättring (med lösa tankar om filosofisk parkour, ett ämne jag egentligen inte kan.)

Tidigare har jag skrivit om American Ninja Warrior, ett koncept efter japansk förlaga som går ut på att en lång lista med utmanare springer en hinderbana. Ett försök, minsta misstag är du ute, stor seger för den som klarar men också väldigt svårt.
Från YouTube har jag sett lite av japanska förlagan (här t.ex.) och från det och det amerikanska programmet har jag sett de personporträtt som görs av deltagare. Det visar lite på vad för slags syn på tävlingen och kroppsarbete som uttrycks.
Det verkar finnas en skillnad mellan japansk syn och amerikansk syn, där japanerna mer söker efter någon som arbetar med kroppen och har de verktyg som behövs för att instansiera en gammaldags krigarkultur. En everyman som kan vara krigare om han vill. Detta kan jag tänka mig tilltalar löneslavar som arbetar i kontorsmiljö, eftersom det på ett tydligt sätt moderniserar "ronin"-personen. Någon som kan något om arketyper i japanskt berättande kan säkert utveckla det. Amerikanerna hyllar mycket de som tränar och kanske har gjort sin träning till sitt arbete. Men i grund och botten så är det en artificiell miljö som leder dem till verktygen att klara banan.

Man kan läsa lite om filosofin bakom parkour här. Den blir relevant om man ser till att amerikanerna arbetar mycket med att klara banan snabbast eller kommer så långt som möjligt snabbast, medan de japanska reglerna helt enkelt handlar om att klara banan, eller komma så långt man kan. Tävlingen mellan individer som introduceras i amerikaniseringen ändrar den bakomliggande filosofin, men det som tilltalade från början är ändock, tror jag, något från den japanska ursprungsfilosofin.
En tanke att man vill vara förberedd, att man vill ha verktyg för att klara utmaningar i livet. Det representeras i detta fall av fysiska hinder, men från parkourfilosofin om att klara fysiska hinder i vardagen gör att du också klarar mentala eller sociala hinder eftersom du blir mindre benägen att låta yttre eller inre abstrakta faktorer hindra dig.

Jag ser detta i motsats mot en filosofi om att arbeta för att bli så bra som möjligt på att uppnå ett förutbestämt mål. Klassiskt idrottande t.ex. innebär ju att man tränar för att tävla, för att springa sträckan på kortast tid eller kasta bollen så långt som möjligt. Samma filosofi finns i arbetslivet, du ska bli effektiv på ett visst jobb. Handlägg så många fall som möjligt på en dag eller sälj så mycket mobilabonnemang som möjligt. För detta har vi utbildning, du lär dig att vinna rättsfall eller redovisa företagskorten.

Men att vara förberedd och lära sig saker ifall man skulle behöva dem utan att säkerligen veta att detta kommer dyka upp är en både gammal och ny tanke. Nämligen bildning. En gång i tiden skulle man kunna mycket, sen skulle man bli specialist. Nu har man kommit på att det är bra att kunna mycket. För vi får mer och mer problemlösning i vardagen, då behövs kreativitet. Detta blir för mig uppenbart höra ihop mentalt och fysiskt, eftersom de flesta jag känner som jobbar med kreativitet och ägnar sig åt flera former samtidigt tycker om att klättra, gärna bouldering.

Klätterväggen, eller ännu hellre den naturliga klippväggen, består inte av förutbestämda utmaningar. Man behöver visserligen styrka i fingrar och uthållighet i armar och ben, men exakt i vilken ordning man ska göra rörelser ändras beroende på mönstret väggen har eller hur naturen har skapat handgrepp i klippan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar