Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

onsdag 29 maj 2013

Med anledning av stålbikinipost

Läs den här posten.
Under tiden tar vi lite pausmusik...
 

Har ni läst klart? Bra.

"4. Målgruppen är ju unga heterosexuella killar."
Okej. Det bemöts bra i Marias post. Men det påminner mig om mitt återkommande klagomål, spiralen.

Såhär:

  1. Skapa en produkt som innehåller machomän, motorsågsbajonetter, storbystade kåta actiongirls och annat som tilltalar tonårspojkar i alla åldrar (vissa växer inte ifrån tonårspojkars estetik, inget fel i det)
  2. Sälj den på en öppen marknad.
  3. Undersök vilka som köper produkten.
  4. Få tillbaka att det bara är tonårspojkar i alla åldrar som köper produkten.
  5. Inled nästa utvecklingsprojekt med att försöka möta målgruppens krav på machomän, storbystade actiongirls, motorsågsbajonetter osv.
Det är korkat och smart. Det är korkat om man inte fattar att man skapat en begränsad målgrupp och därigenom inte uppfyller marknadspotentialen i den bransch man verkar inom. Det är sjukt smart om man inser att genom att skapa ett litet ghetto så ställer den subkulturella publik man riktar sig emot inte lika stora kvalitetskrav. Om man tilltalar tonårspojkar kan man ständigt upprepa samma sak, eftersom det alltid finns nya pojkar som fyller 13 och alltid finns några som inte växer ur den estetiken. Därför växer kundunderlaget långsamt.
Det är smart att inte vilja ha en publik som växer upp och ställer högre krav, för då behöver man inte utvecklas. Då räcker det med att polera grafiken och komma på nya fantasyraser.

tisdag 28 maj 2013

Arrested Development säsong 4

Snabb sammanfattning för de som inte har tid att läsa: Det är bra, värt att använda sin gratismånad och testa Netflix; värt att faktiskt betala för en månad Netflix; om det innebär att det blir en säsong 5 - värt att börja kasta pengar på Netflix.

Arrested Development skulle kunna vara en zombie, livlös och långsam med bara ett rudimentärt minne av vad den en gång var som ostoppbart kämpar sig framåt medan unga överlevare skjuter den gång på gång tills någon (förmodligen Community) sätter ett skott i huvudet.
Det är den inte.

Intressant med upplägget när Netflix producerar och därmed också publicerar hela säsongen på en och samma gång är att det ger andra möjligheter att producera en säsong istället för en serie avsnitt. En spekulation som gjorde sina turer på Internet på vägen till Arrested Development s4 var att det skulle vara ett paket med miniserier om de olika karaktärerna. Dels för att det antyddes från producenthåll och dels för att det vore logiskt att man flera år senare har svårt att få alla huvudrollerna tillsammans på inspelningen samtidigt. Som tur är så har inte alla haft kometkarriärer...
Upplägget är betydligt smartare än så, eftersom en serie spretande epiloger skulle ha tappat något av det som gjorde Arrested Development så bra. Missförstånd, misstolkningar och det där underbara när en korkad och självcentrerad karaktär lyckas tack vare att resten av världen är minst lika korkad och självcentrerad. Och skulle man göra samma catch-up med vad som hänt sedan sist genom olika karaktärers ögon skulle det riskera att bli Nudlar och nollåttor av det hela.

Att genom en serie POV-karaktärer långsamt avslöja mer och mer om vad som egentligen hände hålls intresset upp för att se samma händelser om och om igen. Varje gång förklaras lite mer av vad som missförstods i tidigare avsnitt och allt kompliceras lite mer. Det kommer undan en stor risk att trötta ut publiken, men samtidigt inbjuder det till att binge-titta. Det är inte nödvändigtvis det smartaste för Netflix, eftersom en serie miniserier med olika POV-karaktär skulle innebära att man kanske vill vänta några veckor (in i en ny betalperiod) på att se nästa persons story. Men det är bra för tittaren.

Det enda jag känner är tråkigt är hur dåligt slutet är (för binge-tittaren). Det lämnar väldigt mycket öppet för att fortsätta med en säsong 5, men den kommer vi förmodligen få vänta på länge. Att slippa vänta är ju själva poängen med att se på Netflix istället för TV-tv. Därför hade jag hoppats på mer av en avslutad historia, som en lång lång lång film eller miniserie.
Anyhow, jag undrar om det är ett sammanträffande att HBO inte har ett avsnitt av Game of Thrones på "AD-day". Detta är den största händelsen i on-demand "new media" förändringen-av-tv-landskapet. HBOgo  i Europa, Netflix Original som faktiskt är bra... jag skulle nog fundera på om de där TV-aktierna verkligen är så säkra.

Socker och koffein: Starbucks Doubleshot Espresso

Starbuckskaffe på 200ml burk. Två shot espresso, mjölk och en massa socker (5%, alltså 10ml, rent socker.)
Kall, kaffig och god. Jag drack en islatte från en av de kedjor som i Sverige fyller ut Starbucks-luckan i marknaden. Den var iskall mjölk med en hint av kaffe. Läskande, men knappast en iskaffe.
Den här knäppa lilla burken smakar verkligen kaffe, med en hint av chokladmjölk. Att den var iskall och jag just kommit in från att gå genom kvav och solig sommar till butiken för att handla mat gjorde nog sitt till också.
Anyhow, alldeles för dyr - som Starbucks i gemen (och de andra kedjorna som upptar deras roll i svensk kaffemarknad) - men förbannat god. Som kall kaffedryck. Inte som läsk


måndag 27 maj 2013

YouTube Monday: The Tribe

Kom ihåg: Efter katastrofen kommer det finnas omöjligt mycket smink. Så känner man igen varandra.

söndag 26 maj 2013

Mera socker: White Tiger

White Tiger, en energidryck med Fairtrade-märkning och ekologiska råvaror, utan taurin. Gillar hur burken ser ut, tyvärr så blev bilden lite missfärgad. Det ska inte vara så gult.

Smaken är ganska mycket som en honungskarameller. Jag gillar den smaken, jag skulle lätt kunna gå på denna som min nya drog. Att den dessutom är Fairtrade och sånt hippie-fjanteri är ju grymt. Då kan man förstöra kroppen med socker och koffein utan att förstöra världen för mycket.

Rekommenderas att prövas, honung!

lördag 25 maj 2013

Idrottsliga ideal och militära mål

Nyss hemkommen från Västerås och delfinal 2 i Svenska E-sportcupen reflekterar jag lite över idrott/sport. Är inte e-sporten egentligen den olympiska idrottens moderna motsvarighet? Klassisk femkamp, och hela de antika olympiska spelen egentligen, handlar om att vara skicklig soldat. Sedan kommer modern femkamp och militär femkamp, som går ut på att uppdatera vad en skicklig soldat är.

Vad är en modern soldat? Det är inte längre fysisk förmåga som avgör vem som vinner en drabbning, utan disciplin och taktik. Många soldater som strider i öst sitter tryggt framför en dator i väst. Att göra strategiska och taktiska val, styra en avatar som sköter stridandet medan man själv sitter och dricker cola, utmärka sig i reaktionsförmåga och förmåga att fatta snabba beslut - det är väl den moderna soldatens förmågor?

Vi behöver inte längre soldater som kan rida, fäktas, kasta granat och springa långt. Vi behöver terminaloperatörer med snabba hjärnor. Så, hypermodern femkamp = e-sport?

onsdag 22 maj 2013

Självbiografen

Ett: Aron Flam gör en skitbra deadpan. Två: Petra Mede gör en förvånansvärt bra kulturtant för att förstärka effekten.

måndag 20 maj 2013

YouTube Monday: Marvel's Agent's of SHIELD

Visste ni att ABC ska sända en TV-serie med okända agenter som agerar i bakgrunden av superhjältarna från Avengers och annat från Marvel Cinematic Universe. Tyvärr verkar det inte som riktigt lika sjuka agenter som från She-Hulks tid som S.H.I.E.L.D.-agent. Fast ABC, ägt av Disney, kanske inte skulle uppskatta en f.d. sexbot som agent.

fredag 17 maj 2013

Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony

Medan resten av Sverige tyckte det var en bra idé att antingen kolla hockey eller ESC-semin så fick jag för mig att se på en dokumentär. Eftersom jag också var sugen på att äta flingor så blev det Bronies, en Kickstarter-finansierad dokumentär om bronykulturen.

Bakom projektet står en person familiär med extrema fans, John DeLancie - också känd som Q i Star Trek: The Next Generation - som fascinerades av en bunt e-mail som kom efter att han spelat storskurk i My Little Pony: Friendship is Magic. Självklart kommer man få fanmail, men att det skulle komma en massa epost från vuxna karlar efter en gästspot i en My Little Pony-serie är kanske inte det mest väntade.

Filmen följer ett gäng intressanta brony-killar från runt om världen, när de förbereder sig och sedan åker på olika brony-konvent. En åker med sin pappa som tidigare var väldigt stolt över hur skicklig hans son var på pistolskytte och som inte riktigt förstår sonens intresse för en tjejserie, ett tyskt par åker på konvent och säljer sitt handarbete, ett par artister åker och visar upp sig för sina hängivna fans... men min favorit måste nog vara den aspergersdrabbade engelska killen som trots sin totala förskräckelse inför att åka till storstan och vara där folk är åker på konvent. Hans story är sjukt hjärtevärmande på ett allmänt nörd-tilltalande sätt, hur han genom att få vara på en säker plats kommer ut sitt skal och eftertexterna säger nog allt om hur lyckat det blir.

Det är också en bunt intervjuer med personer inblandade i produktionen. Seriens skapare, som är verkligt stolt över att ha fått vara med och skapa något som förändrar folks syn på vad kultur för småflickor kan vara, även om man känner av lite bitterhet och lite högmod ibland. Huvudrollens röstskådespelare som själv är hängiven till välgörenhetsinsatserna som bronykonventen gör. John DeLancie själv, som pratar om hur han upptäckte bronykulturen och gör en del insatser för att bättra på produktionen.

Och såklart, The MANLIEST Brony in the WORLD.
Filmen finns på http://bronydoc.com/, digital nedladdning kostar väl en hundring beroende på vad dollarn vill stå i. Lätt värt.

torsdag 16 maj 2013

En till sockerrecension

Bland de onödiga och onyttiga laster jag har är förmodligen sockervatten med koffein värst. Nu har jag gått över mycket på light-läsk, för att komma undan det extremaste sockerintaget. Men jag vill gärna göra mitt läskdryckande mer till något jag unnar mig, istället. Därför blev jag glad när jag hittade Mountain Dew i den lokala närbutiken.

Legenden säger att Mountain Dew ska vara någon slags koffeinhaltig Sprite. Fräsch, Sprite-inspirerad design med starka gröna färger är i alla fall temat för burken.
 Men häller man upp den så är det inte den genomskinliga färgen hos Sprite eller Crystal Pepsi. Mer en kissgul färg som Red Bull och dess kopior brukar sporta.

Smaken då? Också en besvikelse, mer som en mindre sur Red Bull, fast inte på ett sätt som gör den angenämnt söt eller låter några smaker komma fram. Mer som sockerberoende på burk. Exakt motsatsen till vad jag ville att den skulle vara.

Skulle definitivt välja den för att stilla mitt sockerberoende, men jag vill nog hellre ha lite smak på mina laster.

onsdag 15 maj 2013

The Price of Life

När In Time (en snygg film som har vidrigt dålig koll på sin egen premiss - lite som Amazing Spider-Man) drog upp på bio så blev jag lite irriterad, för det betydde att mina infrekventa googlingar efter en film jag sett lite av som liten som handlade om en värld där folk betalade med sin livstid skulle bli dränkta i resultat som pekar på den aktuella biofilmen.

Men jag tänkte också att om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer det komma bloggar som anklagar filmen för att ha stulit sin premiss från den film jag sökte efter. Så var också fallet. Den heter The Price of Life. Den är ett avsnitt av en antologiserie av kortfilmer. Den är lågbudget (det är TV) och slutet är rätt kasst. Men den har en filosofisk inställning till premissen som är mer tankeväckande än In Time, som mest försöker vara Matrix men glömmer att stjäla sitt material från en bra förlaga.

Titta på The Price of Life här: http://vimeo.com/16265933