Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

lördag 31 augusti 2013

Jag och Wolf bestämmer vilka som ska spela Enterprise-D-personalen.




Picard - R. Lee Ermey (skrikaren från Full Metal Jacket) 
Riker - Dempa
LaForge - Neil DeGrasse Tyson
Worf - Zlatan Ibrahimović
Counselor Troi - Angelina Jolie
Data - Benedict Cumberbatch
Dr. Crusher - Robert Picardo
Wesley Crusher - Neil Patrick Harris (från 1998)
Chief O'Brien - Shaq
Tasha Yar - Sean Bean (för han dör i första säsongen)
Guinan - Julian Barratt

fredag 30 augusti 2013

After Work-YouTube: Så Hannah Montana uppträder sexigt på MTV-gala och det är moralens förfall?

Herrejestanes. Bli upprörda för att någon gör en liten hyllningsdans till den enda gången som VMA-galan var värd att se på. Ni vet, 1984, den klassiska bröllopsklänningsdansen.
FÖR 30 ÅR SEDAN!

torsdag 29 augusti 2013

Ett omöjligt problem.

Gled in på att titta på tv-cirkel-analys av slutet på Mad Men säsong 6 och kom på att jag hade en tanke om det avsnittet jag ville utforska.
Egentligen är det längre än så, det är hela säsongen. Peggy/Ted/Don-storyn, där Don är "svartsjuk" på något vis för att Peggy är förälskad i Ted, vilket hon är för att han är Don fast utan det svarta i Don (som han förmodligen hatar hos sig själv) och Peggy inte alls tycker att Ted är likadan som Don.


  • Ted är kreativt och i grunden lik Don
  • Peggy ser Don för vad han är och vad han blivit
  • Ted är det han verkar vara - Don är inte det (Dick!)
  • Peggy ser Ted som en god Don - en hon kan älska
Situationen är ett moment 22 för Peggy - fast hon inser det inte. Antingen så är Ted otrogen mot sin fru eller lämnar sin familj för Peggy - då blir han av med den oskuld som gör honom till den gode Don - eller så stannar han med sin familj och fortsätter vara den han utger sig för att vara - och då kan Peggy inte vara med honom. Hon kan bara få Ted genom att dra ner honom till att bli Don, som hon inte vill ha. Och Don ser att Peggy ser Ted som den gode Don - mannen han kunde ha varit. Därför är han svartsjuk, inte för att han vill ha Peggy utan för att han vill vara Ted - han vill vara den man som Peggy skulle kunna älska.

Frågan är då vad nästa steg är. Kan det vara så att Don lär sig att bli masken, konfronterar mörkret i sig själv och låter Peggy möta Dick? Han har redan ett orakel, men kommer han våga ställa frågan?

onsdag 28 augusti 2013

tisdag 27 augusti 2013

En berättelse i öknen

Jag spelade lite "Swords & Potions 2" (här) och det är ju ganska kul, i alla fall i början. Man bygger upp en butik som säljer utrustning till äventyrare, ger dem uppdrag och lånar ut saker. Lite ombytta roller över det hela. Men rätt snart råkar man på problemet med att spelet också är uppbyggt för att spelas med en social aspekt - nämligen att man tillsammans måste bidra med resurser för att uppgradera stadens produktionsbyggnader för att få råmaterial fortare, samtidigt som man slumpats ihop med andra spelare i en by. För att få flytta sin butik till en bättre stad måste man alltså bygga upp sin butik i en sämre stad, sedan producera råvaror för att betala för att man fick flytta. Att flytta sin butik är såklart så enkelt som att bli inbjuden så förflyttas allt helt automagiskt.

Det fick mig att tänka på A Tale in the Desert, som jag spelade för åratal sedan en ganska kort vända (jag tror att det var extra lång prova-på-tid så jag spelade ett par dygn eller så). Det räckte för att fascineras av vissa aspekter av spelet, som till exempel de tempel där man kan lära sig nya förmågor. Skills lärs ut i olika byggnader, helt gratis. Men för att den byggnaden ska kunna lära ut förmågorna måste man såklart besöka den. Till fots. Inga mounts eller zeppelinare här inte. Handel går ut på att man klickar på horisonten i några timmar, kommer till ett nytt land och säljer sina varor där. Samtidigt måste byggnaden ha forskat fram den förmågan. Och för det behövs resurser. Som folk donerar.

Resultatet är att folk inte är arbiträrt knutna till en allians eller ett gille, en sida i en konflikt eller liknande (ATitD har inte ens strider) utan det uppstår gemenskap runt vilket geografiskt område man befinner sig i, och därmed vilka byggnader man donerar till och lär sig skills från. Spelare själva bygger upp konstverk och byggnader för att andra ska uppskatta dem. För att avancera i "ledarskap" måste man skapa en namninsamling för att man ska få avancera i "ledarskap" och få tillräckligt med underskrifter. Nya "lagar" kan instiftas som ändrar hur bannade spelares resurser fördelas eller som bannar en spelare från spelet. Den som tar sig till toppen i "ledarskap" får banna upp till sju spelare, men eftersom det kräver ett starkt förtroende från andra spelare för att få titeln så kan man också förvänta sig att den bannhammaren används med försiktighet.

Överlag är min stora fascination hur man aktivt valt att låta så mycket som möjligt av spelet växa fram i interaktionen mellan spelare. Istället för att gå in och balansera eller skriva en metaplot så vill man helt enkelt se vad som händer när folk släpps helt fria att skapa ett samhälle tillsammans. Samma berättelseagenda som Deadwood hade, men MMO-mediet känns som det perfekta mediet för att berätta den historien - genom att sätta upp den på ett experimentellt vis. Väldigt naturalistiskt.

måndag 26 augusti 2013

Jag är överraskad... inte.

Dagens "no shit": WoW är till för casualspelare!

Klart det är, det är hela orsaken till att de klarat sig så bra som de gjort och det har varit det från början. Ta bara en sådan sak som att man får bonus-XP för att INTE spela hela tiden. Det finns element som en knasig humor som tar udden av det våldsamma och krigiska innehållet, det faktum att ingen är ond protagonist utan bara har olika mål och färgglad estetik som tilltalar "vanligt folk".

Varför är det då bättre för ett spel som WoW att satsa på spelare som spelar någon timme på kvällen eller en raid till helgen?

  1. De är fler. Fler personer som betalar sin månadsavgift betyder mer pengar.
  2. De spelar inte lika mycket som 24/7-hardcorespelare, så de kräver mindre serverresurser och anställda som fixar saker - men betalar lika mycket i månadsavgift.
  3. De gör något annat med sin tid, så de får in pengar till att betala sin månadsavgift.
  4. Det tar fler kalenderdagar för dem att utforska allt innehåll i spelet, och eftersom man betalar för kalenderdagar så kommer de betala mer innan de kräver nytt innehåll.
Det är helt enkelt smartare att få folk att spela tillräckligt ofta för att fortsätta betala men så lite som möjligt så materialet räcker längre. Ungefär som det är bättre för Netflix att folk ser lagom mycket innehåll och betalar sin månadsavgift (så binge-tittare är inte så jättelockande för dem eftersom material tar slut fortare, vilket gör deras modell för sina orginalserier lite udda - men det är en annan historia).

På andra sidan har vi spel som Candy Crush, som vill att folk ska spela hela tiden - eftersom folk betalar för att spela lite till och lite till och lite till. YouTube vill ha många korta klipp så det blir fler prerolls för folk att klicka förbi. Deras modell är att ta betalt för så mycket material som du konsumerar.

Därför bör ett fungerande hardcorespelar-MMO använda sig av casualspelens betalmodell. Men hardcorespelare gillar inte pay-to-win, så vi har ett problem. Lösningen är att förstå att pay-to-play inte är pay-to-play utan pay-to-have-access. "Riktig" pay-to-play skulle ta sin modell från nöjesfält, där du betalar för att gå in i dungeonen eller slåss mot bossen. Med dagspass kan de som hardcorespelar en heldag på helgen köra hårt, fast de måste såklart stå i kö tills resurser på servrarna blir lediga. Om de inte köper ett prioritetspass. Istället för att betala för en månads rätt att gå in på servern så kan du betala för ett visst antal timmars tid på servern. För att få ut något av tiden måste du såklart spela aktivt under den tiden, så det är inte en kreditkorts-gräddfil av pay-to-win-typ.

Frågan är om inte allestädes närvarande WiFi och bredbandsanslutningar i alla hem har gjort att folk glömt bort att för bara något decennium sedan så fungerade hela Internet på detta vis. Det kostade att ringa upp. Jag misstänker att sättet man har Internet alltid närvarande gjort att folk i gemen har glömt bort den tiden eller aldrig varit med om den - och därför inte skulle acceptera en "riktig" pay-to-play-modell.

YouTube Monday: Dansmusik på kontoret

Ukulele. Finns det inget den inte kan göra?

fredag 23 augusti 2013

Man är inte "gamer" för att man spelar XBOX.

För det första, man kan faktiskt uppskatta tv-spel emellanåt utan att behöva identifiera sig som spelare och de som inte bygger sin självidentitet på att konsumera ett visst medium förtjänar också bra kulturkritik om det mediet. Så sluta gnälla på att de som presenterar spel för "vanligt folk" fördummar eller så. Det är inte fint att spela massor av spel och inte läsa böcker, lyssna på musik (förutom spelmusiken), se filmer (som inte bygger på en spellicens) och så vidare. Spel är en uttrycksform bland andra och bör i mångt och mycket lära sig att utnyttja sina styrkor istället för att försöka vara en film man klickar sig fram igenom (eller som det var "på min tid", en bok man klickar sig igenom). Enda sättet att få rätt historia i rätt medium är att folk slutar låsa sig till ett medium. End rant.

Nu över till det jag irriterar mig på. Folk som tycker de är spelnördar för att de spelar massor av trippel-A-titlar. Om vi bestämmer oss för att det finns spelnördar, så måste vi väl i så fall definiera den spelnörden som något slags motsvarighet till filmnörden eller boknörden? De som också är insnöade i mediet istället för att försöka hitta en bra historia i vilket medium det än må vara. Då tittar vi på vad som räcker för att få vara nörd:
Som synes en (rätt lång) bit härovanför så skiljer det sig lite mellan spel, film och böcker i vad du kan ägna dig åt och fortfarande vara nörd i mediet. Jag förklarar illustrationen, höger till vänster:
Läser du böcker ur pocketstället på ICA så är du inte boknörd, om du köper senaste Dan Brown på bokrean är du inte boknörd, men om du måste specialbeställa dina poesiantologier och har en bra gissning på vilken argentinsk magisk realism-författare som mest förtjänar ett Nobelpris så är du boknörd.
Ser du biofilmer med spektakulära budgetar som kommer mitt i sommaren eller har premiär på juldagen så är du inte filmnörd, du tycker bara om popcorn. Om du betalar dyra pengar för en biobiljett utan att någon slår någon annan i ansiktet utan istället ser en film som bara visas i en veckas tid där två franska män utforskar förbjuden kärlek i en värld som inte uppfunnit färg än eller spenderar en veckas semester med att åka på filmfestival och se så mycket rumänsk stumfilm du bara kan så kan du vara en filmnörd. Och om du faktiskt vet när SVT visar kortfilm och faktiskt ser till att titta på dem eller faktiskt går på visningar av examensarbeten från filmskola så är du definitivt filmnörd.
Men för spel så är du nörd om du spelar experimentella 8-minuters webbläsarspel som använder polygonformer som metafor för apartheidregimen, om du spelar heta indietitlar som Braid och Minecraft och om du bara nöter massor av tid på Gears of Duty the third. Till och med folk som spelar exklusivt FIFA och NHL-serien verkar få buntas ihop med spelnördarna.

Jag håller inte med. Jag tycker att man faktiskt inte ska räknas som nörd om man bara tar för sig av den lågt hängande frukten. Inte för att jag vill exkludera någon ur någon slags nörd-gemenskap, utan för att jag vill sluta alienera "vanligt folk" från konsumtion av bra spel. I brädspelsvärlden så går en skiljelinje någonstans mellan RISK och Settlers, där Monopol/RISK/Trivial Pursuit är "vanligt folk"-spel och resten är spelar-spel. Men även där behöver man inse att Settlers, Ticker to Ride och en massa annat finns i boklådor och leksaksaffärer. Man kan faktiskt fråga folk som "inte spelar spel" om de spelat Settlers. Man kan anta att de spelat Monopol. Men tv-spelen verkar vara ett med oss eller mot oss-scenario, där man antingen spelar alla de senaste och snyggaste titlarna - vilket gör dig till spelnörd - eller inte spelar spel alls. Fast man egentligen kanske spelar massor, men det är Bejeweled eller Candy Crush Saga (som väl måste vara spelens 50 Shades... ingen säger att de läser/spelar men pengarna ramlar in ändå) så man får inte vara med i den "fina" salongen där titlar producerade för massorna med höga marknadsföringsbudgetar hör hemma. Det är nästan omvänt, att indie inte är "riktiga" spel och den som bara spelar experimentella spel är inte "riktig" spelare.

Folk som spelar spel måste sluta vara sin hobby, istället ha en hobby och förstå att andra kanske bara konsumerar lite granna när något är riktigt stort. Och hjälpa "vanligt folk" att hitta ett spel som passar. 

YouTube Monday (VA?!): STONES!!! HARPOR!!! TVILLINGAR!!!

Såhär på måndagen fredagen så kan man behöva en liten pick-me-up. Lite rockmusik kanske?

torsdag 22 augusti 2013

Jag har en plan...

MovieBob har ofta rätt. MovieBob gör kulturkritik av nördkultur och spel. MovieBob är bra. Nu har MovieBob uttalat sig om "booth babes" eller "professionella mässmodeller". Som vanligt har MovieBob väldigt bra poänger.




Kritiken är alltför ofta riktad mot modellerna, som har betalt för att stå och se söta ut. Och kritiken går ofta ut på att de inte kan annat än att se söta ut (a.k.a. deras jobb). Och det är fel. Om man ska kritisera någon för billiga säljtrick som professionella modeller utan relation till produkten är det företaget som beställt montern och företaget (ibland marknadsavdelningen, ibland underleverantör) som designat montern. INTE personen som spenderar 12h på högklackade skor med ett leende på läpparna.
Oavsett om det är en betald modell eller en intresserad besökare - ingen tredje gradens utfrågning. Okej? Om du märker att någon inte kan något om produkten, fråga om de är intresserade. Om de inte är det, gå vidare. Om de är det, svara på frågor. Inte "visa hur mycket du kan om saken", utan svara på frågor. Berätta var de kan hitta mer information om kulturen de blivit indragna i. Skräm inte bort folk som skulle kunna berätta hur kul LAN, spelmässor, sci-fi-utställningar o.s.v. är för sina vänner och arbetskamrater som kanske då blir intresserade och blir en del i kulturen.

Jag tar om det: Gör dem intresserade, så de gör deras arbetskamrater intresserade. Deras arbetskamrater som är modeller. 
Ja, det här är en plan för hur man får fler professionella modeller intresserade av spel. Ibland styrs man av ideal och höga motiv, ibland så vill man bara öka chansen att träffa en professionell modell som har samma intressen som en själv.

PACIFIC RIM!!!!

Det var ett par veckor sen jag såg Pacific Rim nu. Jag var på semesterresa, i Säter. Man kan fråga sig om det ens finns en biograf i Säter och det gör det. En modern digitalbiograf som visar en film i veckan, onsdag och fredag kväll. Det finns 300 stolar och när jag såg filmen var det 4 personer, inklusive undertecknad, som utnyttjade en av dem som stjärthållare. Vilket präglar upplevelsen, det var TYST i salongen. Hela tiden! Helt underbart.

I alla fall. Det ska väl handla om filmen. Jag gör det genom en liten räkneövning.
+
vs.
+
=

Det finns lite kritik om avsaknaden av kvinnliga karaktärer i filmen, men samtidigt tycker jag att det är fräscht att inte göra relationer romantiska i onödan och många småkaraktärer kunde lika väl ha varit damer. Så det är nog castingen som varit lite lata och jag hoppas det fixar sig i uppföljaren (som gärna får vara prequel, handla om Stacker Pentecost och bara vara en serie Jaeger/Kaiju-fighter) när de fattat att de kan plocka in skickliga kvinnliga skådespelare i de icke-könsbundna rollerna lika väl som skickliga manliga. Emma Stone som en karaktär rippad från inspirerad av Asuka Langley Soryu, vore också ett tips. Hint. Hint.

onsdag 21 augusti 2013

Överdriven titel - vad håller jag på med?

Reflekterade lite över hur alla har "edgy" titlar på bloggar men inte lever upp till det i text. Varför vill vi så många ha ett första intryck som ska vara "in your face", som Nude & Rude, eller Rabiat Fittdjur, eller vad man nu skaffar sig - men sedan fylla bloggen med resonabla texter?

Jag tänker att det är för att man vill ha en process hos läsaren något i stil med:
"VA!? Det här tänker jag läsa och kommentera en massa argt på!"
"Hmm... det här var ju inte så som jag tänkte mig, det var ju faktiskt lite smooth."
"Den här bloggen var ju inte så illa som jag trodde, då är den ju bra."

Men man kan också råka ut för att man helt enkelt alienerar folk som bara läser rubriker och bestämmer sig för vad som står i texten utifrån vad de tror. Jävligt mycket folk har faktiskt bestämt sig för vad de tycker och ändrar sig inte, de bara stannar i sin eko-kammare där alla håller med varandra och utesluter de som inte passar in. Texter de tror inte kommer hålla med deras världsbild läser de inte, för det är jävligt skrämmande att kliva av sitt lilla moln.

Så ibland kanske det är så att man döper sig efter kritiken man får, för att signalera vilka man vill ha "hatedom" ifrån också? För vi definieras ju inte bara efter vad vi är, utan också vad vi inte är. På internet är du ingen om du inte har folk som gillar dig och som hatar dig. Om du bara har folk som gillar dig så är det bara dina vänner som läser dig.

Varför har jag den då? För att jag vill vara lite extremare. För att jag vill skriva spetsigt. För att jag vill rocka båten. Men samtidigt så är min speciella smak på båtskakande att vända på saker en gång till och höra flera sidor av en sak. Det är en jävligt osexig variant på uppror det.

Så här får ni en bild på en galen skäggig karl.


tisdag 20 augusti 2013

Speltävlingar för tjejer, varför ska vi ha det?

Jag tror att spel, precis som ridsport, inte har ett inneboende skillnadsmoment mellan män och kvinnor. Det går ut på att kontrollera den som utför "grovjobbet" och det är krävande för fysiken. men inte något som kräver muskelmassa eller längd, som är där toppmän är över toppkvinnor i förutsättningar, utan mer självkontroll och koordination.
Nu gissar jag en del om vad som ligger till grund för att ridsporten är blandad - det kan lika gärna vara pragmatism att det saknas manliga tävlanden på många nivåer. Men jag gissar att likheterna med e-sport i olika former och även tävlingsbrädspelande är orsaken eftersom det leder mig fram till frågan:
"Borde inte speltävlingar också vara integrerade?"

Svaret är såklart "Ja!". Men det är, som vanligt med mig, inte bara ett så enkelt svar. Det leder såklart till följdfrågor och kvalificeringar av svaret. Ja, tävlingarna bör vara intregrerade på samma sätt som hopptävlingarna man ser på TV när man inte orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen (faktiskt så brukar det vara enda anledningen, därav okunskap och gissningar). Men det innebär inte att man inte ska ha tävlingar som är öppna bara för kvinnor eller liknande, just nu.

Jag tänker på vad man hör om bodybuilding, där det finns "amatör"-tävlingar som i praktiken betyder "utan steroider". Jag vet inte om det stämmer, men som innan så är det viktiga hur vi kan ta ryktet och använda det för att belysa spel. En segmentering baserad på möjligheter som man själv tar ställning till skulle innebära att de tjejer som sköter sin skolgång, kommer i tid till sina arbeten, har andra planer än att satsa allt på e-sport-proffskarriär får tävla mot killar som sköter sin skolgång, kommer i tid till sina arbeten, har andra planer än att satsa allt på e-sport-proffskarriär. Eftersom många som tar sig fram till proffskarriär verkar ha satsat allt på ett kort och några såklart satsar allt på ett kort utan att få en karriär så är likheten med steroider tydlig - de som tävlar på högsta nivå har ägnat sig åt självdestruktivt beteende för att komma dit.

Varför förespråkar jag då inte bara att man ska försöka ha turneringar för folk med annan heltidssysselsättning än sitt spelande för att få olika nivåer med samma chanser? Förebilder. Jag spelade ungdomsbasket på 90-talet. När vi valde nummer till träningslinnena ville de som spelade guard ha 23, de som spelade center 32. Jordan eller Shaq, vem ville man vara? De som hade bollkänsla och talang ville vara som Jordan - de som var fysiskt stora och kraftfulla ville vara som Shaq. Vi behöver arenor för att få fram tjejer som inspirerar fler tjejer att spela spel - fler tjejer är fler spelare och fler spelare är en bra sak.

Hjältinnan som inspirerar efterträderskan som i sin tur gör en Annika Sörenstam och spelar i icke-dam-tävling (herrtävling - men ingen regel säger att tjejer inte får spela) men eftersom det inte krävs extra muskelmassa för att slå långt i spel så visar hon att tjejer nu nått fram till punkten där de tävlar på lika villkor. Och tjejtävlingarna avvecklas eftersom intresset försvinner när alla de bästa tjejerna börjar spela i allmänna tävlingar. Så ser jag framtiden. Det viktiga är att inte bygga ett ghetto eller tänka att tjejer behöver tävla för sig eftersom de inte kan bli lika bra som killar - utan tänka att vi behöver fler spelare och fler intressanta tävlingar för att få spel att växa som tävlingsidrott.

måndag 19 augusti 2013

YouTube Monday: Sist med det fräscha

Har man umgåtts med Rebecka och Chris en hel helg är det svårt att inte tänka på Psys storhit.