Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

torsdag 13 februari 2014

Senaste kapitlet i King-sagan...

Jag läste den här sidan, och kände "det här är vidrigt".

Men inte av samma orsak som de flesta andra. Jag tittade runt lite och läste vad som stod där en gång till, för något gnagde. Då gick det upp för mig, det som står där:
"Jag stal den här idén före King, för min mor tyckte om sådana här spel. Nu har de köpt en av de jag stal den ifrån eftersom jag tyckte de skulle betala mig för jag var före."
Jag känner verkligen avsmak för hur någon använder sin döda mor för att försöka skaka fram sympati och få med sig folkopinionen, när försöket att utnyttja trademarksystemet för att sno åt sig Candy-märket eller King-pengar misslyckades. Candyswipe var inte först, så mycket står i texten. Det var inte King som gick till Runsome, det var Runsome som sa de var före King. Och då sa King: Okej. Vi  var inte först. Här har vi någon som var före dig, som vi hellre ger pengar till än dig. Hej då.
Ta smällen, rulla med den, koda ett nytt spel om du har några originella idéer. Gråt inte ut på internet för att du misslyckades med att patenttrolla.

Jag köper att systemet är helt ankeborgtrasigt. Jag köper att den som har mest pengar kommer köpa loss märken och ingen kommer kunna iterera på deras produkter trots att deras produkt är en iteration på det som kommit tidigare. Jag vill ha en reform och en massa förändring.

Men jag lärde mig redan på lågstadiet en sak: Den som sig i leken ger, får leken tåla.

Den som anklagar någon annan för att ha stulit en idé, ska ha kommit på den själv - inte stulit den först.



Och, för att King ska sägas ta mat ut någon barns mun... Då måste det vara så att utan Candy Crush skulle Candyswipe ha blivit succé. Men om det nu är glada färger och ordet "Sweet!" som gör att folk spelar så borde de ju spelat Candyswipe. Varför inte bara nöja sig med att ha ett ganska säkert spel, som en liten skara kommer ladda ner när de ser reklamen för Crush Saga på TV?

Jag är helt övertygad om att antalet nedladdningar av Candyswiper inte har lidit skada av existensen av Candy Crush Saga, det enda som händer är att Swiper får en massa gratisreklam och goodwill, så folk kommer punga upp sina $2.99 i support. Och vips så kom det nya försäljningar som inte hade kommit annars.

För mig krävs det mer bevis innan jag tror att Runsome Inc. lidit skada på att King kopierat samma idé som dem och lagt sin marknadsföringsbudget bakom Crush Saga.
För inget av de här företagen sysslar med att göra bra spel, de sysslar med att göra okej spel och sen marknadsföra helvetet ur dem. Till exempel genom att göra sig till David mot Kings Goliat och gråta ut offentligt.

tisdag 11 februari 2014

Tankar om målgruppsbilden i spelindustrin (med bild, video och hemläxa)

Det finns en scen i A Beautiful Mind där Nash upptäcker de spelteoretiska (ekonomi) situationer som är döpta efter honom. Att om alla satsar på blondinen kommer ingen få nått alls:


Spelindustrin, både digitalt och analogt, lider ganska mycket av en liknande åkomma. De ser inte att rummet är fullt med folk.

Målgruppsbilden är att de som köper spel är på ett visst sätt, killar i åldern 15-35 med intresse för sport och/eller seriefigurer som vill åsamka skador på andra och omgivningen sett genom första persons ögon eller möjligen tredje person nära. 

Vi kan säga att spelbranschen tittar på en grupp människor och ser en(1) spelare:
Och detta reflekteras i allt, från design och marknadsföring till diskussioner om spel, även vilka målgrupper som finns för publikationer om spel och omvärldens bild av vilka som spelar spel.

Som jag diskuterat tidigare och nämner hela tiden (till exempel så fort Games Workshop kommer på tal) så leder detta till en spriral, spelföretagen gör spel för unga killar, unga killar är de enda som köper spel, spelföretagen gör en marknadsundersökning och kommer fram till att man ska satsa på unga killar, spelföretagen gör spel för unga killar... ad nauseam.

Men om man istället för att förutsätta att bara killar spelar spel och bara killar kommer någonsin spela spel så kan branschen förändra sin egen bild av vilka de potentiella konsumenterna är:

Den viktiga skillnaden här? Kundbasen har ökat 1000%. Tiofaldigats.

Jag vet inte hur många gånger jag upprepar samma sak, men det behöver nog hamras in (och den här gången har jag bilder och videoinnehåll!) att även om man inte har ideologiska skäl att vilja bredda bilden av vem som är en "riktig gamer", så finns det ekonomiska skäl.

Och när både flummare och $$$-folk kan enas, är det inte onekligen En Bra Sak™?
Dagens hemläxa blir alltså: Prata om spelare i så svepande termer som möjligt, utan att förutsätta kön, ålder, socioekonomisk siutation et cetera. 

fredag 31 januari 2014

Paperblanks anteckningsböcker

Jag vet inte om jag kan bedöma om Paperblanks anteckningsböcker är bra. Det är liksom inte viktigt att de har tjockt papper eller håller ihop bra, fast det gör de. Det viktiga är hur äckligt vackra de är. De håller upp texten som skrivs i dem som viktig. Man vill inte klottra vad som helst i en så fin bok. Och de för tjänar liksom en bra penna.

Eftersom jag är så nördigt förälskad så kan jag inte riktigt komma med någon bedömning som är värd något för någon annan, utan bara försöka beskriva känslan av att skriva i en bok som känns lyxig och elegant. Hur tanken väger orden innan pennan får sätta dem till papperet. Att man känner kopplingen från dagens massmarket-pocketar och elektroniska anteckningsplattor tillbaka till vaxtavlor och diagram i sanden.

Vi glömmer ofta hur extremt stor makt ord och text har, hur en namnteckning kan binda oss till saker talade ord inte kan eller hur idéer kan färdas över tid och rum på bara ett ark. Det vi väljer att kopiera sätter vi värde på och det vi inte kopierar förklarar vi värdelöst, det är lätt att glömma vilken makt kopiering har haft i denna tid av enkel perfekt duplicering.

Det finns något hos en vacker anteckningsbok, som Paperblanks, och en bra penna som gör att jag känner att mitt skrivande är en magisk handling. Hur jag med min fantasi och några tecken jag tränat min hand att reproducera tack vare de här verktygen kan skapa en hel värld på bara bara sex dagar - a god am I. Den fysiska artefakten ger i den digitala tidsåldern något ett högre värde, och inget förtjänar mer värde än det skrivna ordet.

Finns i bokhandeln och på internet, bl.a. hos Bokus.

torsdag 30 januari 2014

All American Orgy

Mitt försök att se tuttkomedi slutar ständigt med dessa independentfilmer som utgår från en situation med sexuellt innehåll för att istället handla om relationer och övergångar mellan livsfaser - eller i det här fallet att ha fastnat i en del av livet man inte vill vara i längre med personer man växt ifrån.

Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag inte lyckas se en hjärndöd sexkomedi, när jag faktiskt hittar filmer som är ganska bra. Även om det inte riktigt känns trovärdigt att den snygga tjejen stannar med den alkoholiserade författaren utan någon särskild anledning så driver han allt framåt på ett viktigt sätt.

Tre par åker ut till en farm för att ha en orgie, eftersom det kommer föra dem närmre eller nått. Varför är egentligen inte viktigt. Det är premissen så bara köp det. Alla paren är mer eller mindre trötta på varandra, alla har olika förväntningar och situationen blir konstig (no shit, det är en orgie). Och så börjar all puts på fasaden att spricka, scen efter scen faller hela korthuset samman.

Vet inte riktigt när jag skulle faktiskt välja att se denna film om jag hade koll på vad det var, för det är inte så mycket en skrattfest som en studie i hyckleri, men kanske när jag vill skratta lite åt normaliteten. Eller bara se vilken dum idé det är att bjuda in sina vänner på en orgie. Should have ordnat en parmiddag...

Finns på Netflix eller hos Discshop

onsdag 29 januari 2014

Hobbit: Smaugs ödemark

Det var ett tag tal om att sträcka ut Bilbo till två filmer, innan de kom på att tre skulle betyda ÄNNU MER BILJETTINTÄKTER!
Det borde de ha gjort.

För att vara lite mer utförlig, trots att det inte behövs eftersom jag är typ sist i världen på den här bollen, så är det verkligen bara en transportsträcka. Första filmen hade plockat ut ett snitt som har mycket dramatik och slutar med en viktig vändning i historien. Den här är bara första halvan av andra delen.

Massa nya och nygamla karaktärer kommer in, får lite relationsdramatik, en fightscen, sen vidare. Själva slutet på äventyret kommer närmar sig och Bilbo ska fixa biffen. Han misslyckas. Så precis innan stora slutstriden så kommer eftertexterna.

Nästa film kommer alltså vara vad? En enda lång krigsscen? Förmodligen kommer 2 och 3 att flöda bra in i varandra, men del två har inget riktigt slut. Jag får intrycket att man försökt skapa en ny Empire, där allt ser mörkt ut på slutet och därmed blir vändningen i del tre bättre. Men det lyckas inte.

Vad skulle man gjort? Kanske istället göra mer som Ringen-böckerna (som filmerna inte gjorde) och dela upp saker efter geografi/tema istället för kronologiskt. Om tvåan hade berättat bara delar av historien och slutat med en synbar deus ex machina, men trean sedan flashat tillbaka och visat hur den oväntade räddningen kom på plats för att sedan gå vidare till huvudsaken så kunde man kanske räddat tvåan som egen berättelse och inte bara som transportsträcka till nästa film.

Jag är inte en av de som tycker att man måste filma av bokstäverna i boken för att vara true, men jag fick starkt känslan av att mycket av denna film beror på beslut från kostymkillar på kontoret och inte på konstnärliga val för bästa möjliga återberättande av Bilbo.

Till exempel att göra en trilogi och inte en duologi, because $$$!


Finns säkert i ett Happy Meal nära dig.

tisdag 28 januari 2014

Brian Posehn: The Fartist

Problemet med att ha en titel som "The Fartist" och ett omslag som parodierar "The Artist" är att på min lågupplösta tv-skärm försvann Posehns namn. Det betyder att jag gissade mig fram till att det var en hackig "parodi"-film och hoppade över. Efter mååånga förslag från Netflix så kollade jag upp och insåg att det var en standup-special med nuvarande författaren till Deadpool.

Dock är titeln väldigt tydlig, det handlar otroligt mycket om fisar och andra kroppsfunktioner. Mest i en "jag börjar bli gammal och ruttnar inifrån"-kontext. Men också i en "tänk om jag kunde göra det här med kroppen"-kontext.

Jag vill inte ha fisskämt, särskilt inte från någon som kan bättre. Någon som verkligen har en stark deadpan som drar hackiga fisskämt och skrattar åt sina egna fiktiva kroppsfunktioner. Oh how the mighty have fallen...

(Kolla in Comedians of comedy-filmerna istället)

måndag 27 januari 2014

Pain and Gain

Jag borde älska en historia om komiskt misslyckade kriminella kroppsbyggare spelade av Marky Mark och The Rock. Men jag älskar den inte. Jag gillar den knappt. Det saknas något i blandningen.

Oftast när man säger att det märks att skådespelare hade roligt när de gjorde en film så betyder det att något kommer genom duken och greppar in tittaren i en vansinneshistoria och sliter en runt på berg-och-dalbanefärd. Men här verkar det mer som alla skämten är interna. Det envisa "sann historia" som ska vara någon slags ironi eftersom allt blir ständigt mer orealistiskt känns otydligt, såhär i en tid då sanningsvärdet på fiktion debatteras vilt. Steroidandet och det ständiga viktlyftandet är bara konstigt, inte en rolig quirk utan bara ett knäppt beteende. De ogenomtänkta planerna och idiotiska beteendet är på Jönssonliganivå medan estetiken är betydligt seriösare actionfilm, så avsaknaden av konsekvenser där det vore motiverat känns som ett brott mot en intern logik som aldrig definierats.

Kanske är jag bara besviken för att jag trodde så mycket mer om konceptet, men jag kände verkligen att det var saker på skärmen hela tiden, men aldrig att de kändes relevanta. Förutom när Rock grillar händer på uppfarten. Den bilden var snuskigt rolig.

fredag 24 januari 2014

Folkets främsta företrädare

David Druid, Aron Flam, Henrik Dorsin (ibland Petra Mede) ska förklara viktiga saker som grundlagar, statsskicket, de politiska partierna, nobelpriset... Allt möjligt som man kan behöva en uppfriskare så här i ett valår.

Det mesta kan förklaras, lite mer sanningsenligt än vad gränserna för icke-komedi tillåter. Religionsfriheten, rätten att ha fel tillsammans, till exempel. Eller tvångssterilisering under socialdemokratiskt styre.

Kan ses här från början, eller här om ni vill höra om tvångssterilisering. Missa inte heller den nya nationalsången i sista avsnittet.

torsdag 23 januari 2014

Lamy ALstar 2013 black

Förra året gav jag mig själv en Kindle i födelsedagspresent. I år gav jag mig själv i födelsedagspresent en penna. Jag har länge velat ha en reservoarpenna, men har inte riktigt vågat kliva över kanten och köpa något riktigt dyrt och coolt. Men så tittade jag på Lamys AL-star, en aluminiumpenna som fylls med refiller. En modern penna, med ett klassiskt skrivsätt.

Eftersom 2013-specialen var svart med svarta detaljer så kunde jag inte riktigt motivera varför jag inte skulle unna mig, så jag skaffade mig en "riktig" penna. Den är, förutom att vara väldigt snygg, faktiskt riktigt skön att skriva med. Kvaliteten är otroligt mycket bättre än de V-pen som jag använt sporadiskt mest för att skriva i min Paperblanks-bok. Att inte kunna skriva så bra och länge i spännande vinklar är lite drygt, men det gör också att jag sitter upp istället för att ligga i soffan och anteckna - vilket jag tror är bra för energin i texten.

Fine-nivån på spetsen är lite tjockare än jag hade väntat mig, men den är helt i linje med vad jag trodde medium skulle vara så jag är nöjd med valet att gå fine istället för medium. Jag undrar om det finns en smalare, typ superfine, för jag behöver texta ganska stort och kan inte riktigt anteckna på baksidan av gamla visitkort som jag tycker om.

Mest irriterande är att trots det totalsvarta black-on-black färgschemat så följde det med en blå refill i pennan. Jag vill såklart att min svarta penna med svarta accenter och svart spets skriver med svart bläck. Men jag har använt 2/3 genom att okynnesskriva mycket för att få in snitsen och spendera det blå bläcket, två flugor i en smäll. Lätt att sätta i refillen också, bara lägga i pennan och skruva åt så löser sig monteringen av sig själv.

Nästa "Miracle on ice"

Alexander @wingate32 Hallberg påpekade att detta är finallistan för BlizzCon WCS-finalerna:


15 spelare från Sydkorea och en från Sverige. Alexander ser det som ett problem för möjligheten att skapa ett globalt intresse när Sydkorea dominerar så. En fullt legitim oro. Men jag ser en möjlighet.

Sverige, det enda land som kan mäta sig med Sydkorea i e-sport. Varför är Sydkorea så bra? Bred tillgång till datorer och Internet, brett intresse för ny teknik. Detta ger både stark e-sport och en stark IT-industri.

Så Sverige bör satsa på sina lovande spelare, förslagsvis genom att öppna upp elitsatsning för idrottare kombinerat med studier som finns på många lärosäten för e-sportare. När svenska spelare är de enda som kan mäta sig med koreanska spelare så drar det blickar till Sverige som tekniskt utvecklat land. När vi kan visa att vi har stark IT-infrastruktur och goda möjligheter för intresserade att utveckla sitt intresse till en gedigen utbildning, förmodligen inom IT/Datorvetenskap eller närliggande specialiseringar i andra ämnen, så kan vi börja locka investerare bort från sydostasien och till den kalla norden.

Bilföretagen visar framfötterna i motorsporten, teknikindustrin visar framfötterna i e-sporten. Vi behöver kliva ut ur dåtiden, släppa fordonsmonteringen och kliva in i framtiden. Framtiden är kretsar och kod, framtidens teknikprestation kommer inte lukta högoktanig bensin och man kommer inte höra cylindrarna i grannkommunen - det kommer lukta fläktdamm och man kommer höra jublet över hela världen.

onsdag 22 januari 2014

American: The Bill Hicks Story

Dokumentärer om kändisar brukar tendera att bli "talking heads" och upprepningar av Super 8-klipp, eftersom man vill gå bakom kameran men också vill visa något visuellt för publiken. Det leder i musikerfallet ofta till det av mig så hatade "gubbe med instrument spelar en slinga"-klippet.
Om man har med en skådespelare att göra kan man ofta hitta intressanta klipp, som provfilmningar, amatörfilmer från barndomen, osv. Men om det är en komiker? Och en som inte gjorde en specialare om året? Och dog precis när han var på väg att slå igenom som hårdast?

Genom att klippa och klistra i stillbilder som visuellt element till ljudinspelningar lyckas filmmakarna skapa liv i filmen utan att behöva återanvända samma klipp om och om igen, eller använda VH1-estetiken att visa folk som pratar hela tiden. Trots det så återanvänds klipp från de mest kända videokällorna en hel del. Men eftersom så mycket intervjumaterial med familj och vänner läggs till det materialet så rekontextualiseras det något.

Men ingenting revolutionärt och världsomvälvande kommer fram, man förstår varför Bill Hicks var Bill Hicks, men han är samma Bill Hicks som innan. Den som gillade honom innan får sin hjältesaga om hur han tillträdde tronen som komikernas komiker, den som inte gillade honom innan kommer inte göra det efter att ha sett den här filmen heller.

MovieBob speaks the truth!

Jag läste den här, för ett tag sen. Sen glömde jag att skriva något om den. Men nu gör jag det:
"When McDonald's thinks "people we think we can make into customers," they're thinking of everybody on the damn planet."
Så enkelt kan det vara. Potentiella gamers är inte "de som spelar spel nu". Det är "varenda jävel och hens morsa också".

tisdag 21 januari 2014

Guardians of the Galaxy

Jag tänkte jag skulle försöka få lite koll på Guardians of the Galaxy inför att det kommer en film med det gänget någon gång i framtiden.


Vet inte om jag blev klokare av att läsa serien, men jag blev definitivt underhållen. Vad annars när teamet består av en mänsklig halvalien som är arvtagare till ett rymdimperium, universums farligaste kvinna (dotter till Thanos, som vill utrota allt liv för att imponera på tjejen han är kär i - Döden), en artificiell varelse med en mänsklig själ skapad som ett vapen mot Thanos, ett levande träd som smashar saker och återväxer från sticklingar, en genetiskt uppgraderad tvättbjörn som försöker lansera en catchphrase till sitt mördande och (i serien) Angela - en ängel som jagade Spawn men nu har ramlat igenom gränsen mellan dimensioner från Image till Marvel (META!).

Nummer ett av senaste är en del i "Marvel Cosmic", som ska vara en bunt serier som hänger ihop i att de utspelar sig i rymden och är stora berättelser. Som att rymd-Sparta försöker få alla att invadera jorden så GotG slänger sig i vägen och räddar planeten tillsammans med en rymdflygande Iron Man. Och så vidare. Klassisk comicbook madness alltså. Med ett team som har en tvättbjörn som lanserar catchphrases baserade på mord.

Är serien värd att läsa? Nja, det är underhållande men det finns annat som är mer underhållande och känns mindre som en cashgrab baserat på en framtida filmhype. Men om man känner att man vill ha lite koll innan man går in i biomörkret så finns det mindre spektakulära serier att spendera sin tid på.

måndag 20 januari 2014

The Wolf of Wall Street

Wolf of Wall Street har kritiserats för att glorifiera ekonomisk brottslighet och dekadens, och för att inte de tydligt onda protagonisterna straffas tillräckligt. Men det är "Based on a true story"...

Brott lönar sig inte, filmer om gangsters och kriminella slutar alltid blodigt eller i fängelse. Ibland så får huvudpersonen eller någon bifigur en chans att rehabilitera sig och hitta lyckan i ett tråkigt svenssonliv i någon förort. Men ekonomisk brottslighet och förkastande av all etik i affärsvärlden lönar sig. Det får vi läsa om dagligen i nyheterna. Så varför skulle en film porträttera saker annorlunda? Ska man verkligen vara upprörd på filmen, eller är det så att man bör vara upprörd på den verklighet som avbildas?

Vad är det som gör att en avfilmning av en flerårig spritfest på börshandlarkontor med en aktivt och medvetet amoralisk, till och med anti-moralisk, huvudperson så lockande? Är det att djävulens avtal alltid lockar lite grann? Sälj din själ och bli allsmäktig...

Jag vet inte vad som gör det, men det är underhållande att se en galning snorta högar med kokain och håna poliserna som jagar honom. Det är underhållande att se honom falla från höga höjder. Och det är något poetiskt med att Scorsese, som avbildat uppenbart kriminella gäng så mycket, tar sig an den juridisk/moraliska gråzon som är Wall Street. Där organiserad brottslighet är skavsåret vi gör allt för att bli av med så är ekonomisk tillväxt till varje pris den ansiktsböld vi utropat till kung. Men de är båda skador på samhällets integritet.

fredag 17 januari 2014

Skins säsong 2

Okej, det är fortfarande en hel del wacky stuff, men jag tycker att det finns en överhängade realistisk dramatråd i den här säsongen: "Vad gör vi sen?"

För en serie som valt att stanna kvar på samma plats och följa nästa generation när en generation går vidare så blir det mer äkta än t.ex. Glee, som försökte göra drama av examen men flyttade med till New York för att inte tappa tittare. Här finns en absoluthet, det kommer faktiskt att ta slut. Folk kommer flytta bort från varandra och oss tittare.

Det överskuggas inte av alla dödsfall som strösslats över säsongen, vilket kan tyckas lite konstigt, men samtidigt så är den subjektiva upplevelsen av ungdomens slut så stark när man är i den. Vilket är seriens styrka, förmågan att porträttera subjektivt det som ålder och minskade hormoner fått att att blekna.

Och det är något som lyckats, för trots att jag älskar att bingea tv-serier och klämde säsong 1 & 2 kort efter varandra så har jag stannat upp. Att gå över i nästa generation känns lite som att börja en ny serie, inte som en ny säsong av samma. Vilket jag tycker visar att de verkligen lyckats få igenom känslan av att något tar slut, att ungdomen tar slut, när man går ut i vuxenvärlden.

Bäst: "Sid", för det finns något Buddha-aktigt över Mark i sin fåtölj som jag inte kan hjälpa att fascineras av.

Sämst: Sketch, inte avsnittet utan karaktären. När hon ska komma tillbaks som ny kompis och reformerad så blir det klassiskt tv-skräpdrama. I sitt avsnitt är hon fortfarande bra dock.

torsdag 16 januari 2014

Skins säsong 1

Jag har hört om att Skins ska vara bra, men också om att det bara ska vara en massa partyscener som spektakulärt är riktiga fester. Så mycket fester är det inte och även om det är en del party och fejkleggande så är det inte farligt mycket imo.

Det finns något med manipulativa skurk-protagonister som får mig intresserad varje gång. Särskilt när det finns drag av fjärde väggen-brytande. Hoppandet mellan huvudkaraktärerna så alla får vara i fokus är också ett drag jag verkligen gillar.

Första avsnittet hade jag faktiskt sett innan, men insåg inte att jag sett hela avsnittet (trodde jag kommit in mitt i men jag hade bara missat förtexterna) eller att det var första avsnittet. Så mycket in medias res är det. Men det fungerar bra ändå, utan att behöva presentera huvudpersonerna så väldigt mycket. De är ganska starka typer, i alla fall när de inte sätts i fokus. Alla är platta karaktärer i någon annans historia. Men när de väl får vara i fokus så blir de mer tredimensionella, så jag antar att det är medvetet att alla ser platta ut genom någon annans ögon.

Säsongen i sig är lite flummig och har lite för mycket knäpp comic relief, från Madison Twatter till bussen. Saker som borde vara väldigt starka dramatiska händelser skrattas bort och trots enkla livssituationer så är inte brist på pengar ett problem (med ett par speciella undantag).

Starkast: "Cassie". Avsnittet lyckas ganska bra med att visa Cassie inifrån, men det starkaste är nog att den går från hennes introduktion i första avsnittet där hon är svår och mest verkar instabil till att verkligen visa henne som fokusperson.

Svagast: Rysslandsresan. Den känns mer som en sitcom än drama, med identitetsförvecklingar och ryska poliskåren.


(Finns på Netflix)

onsdag 15 januari 2014

@midnight säsong 1

Det första som slog mig: Är inte pilotsäsongen av @midnight inspelad i Bunks gamla studio?
Upplägget är liknande i alla fall, tre komiker vid podier som ska "spela en frågesport", som egentligen går ut på att säga kul saker. Som "Hashtag wars", som går ut på att göra kul mashups av sådant som godis och band eller gamla människor och filmer. En klassisk twitterlek, i den mån något från twitter kan vara klassiskt.

Urvalet av komiker är helt okej, lite väl "Last Comic Standing" ibland men några kända röster dyker upp. Och Tom Lennons mustasch. Överlag så verkar de älska mustascher rätt mycket. John Hodgmans mustasch, som det ryktas att han köpt för sina bokmiljoner istället för att odla en själv, tar nog priset.

Jag vet inte om upplägget håller så länge, men som billig filler efter Colbert så kommer det nog få rulla på ett bra tag. Det fräschaste är nog att det verkar som folk har koll på internetkultur, istället för att försöka verka hippa genom att göra saker "i molnet". Hashtag-crawlers och interaktion med tittarna funkar faktiskt inte alls särskilt bra, just sayin'. Men om man är lika tokig och nihilistisk i sin komedi som internet själv så kanske man kan locka folk bort från skärmen och till TV:n en stund.

För mig som "hittar" avsnitten på Internet av en total slump så blir det lite konstigt, eftersom jag kan se det mitt på dagen. Men programmet är verkligen gjort för att sändas vid midnatt på kabeltv, det märks. Skämten får vara grova, det skojas om censuren och jävlas med bleeparna... det visar att all komedi som görs om internet inte är "Torsk på tuben", det går att vara bra också.

tisdag 14 januari 2014

The Newsroom säsong 2

Första säsongen av The Newsroom var en drömvärld där god journalistik skulle få gå före tittarsiffror och tittarna följde med den goda journalistiken. Självklart så fanns det lite bakom-kameran-relations-drama, men mest handlade det om en fiktion där nyheterna fungerade som de ska. Kombinerat med att göra karaktärerna supersmarta eftersom facit redan finns för manusförfattarna.

Nu verkar de ha tagit till sig för mycket av kritiken och istället för att ha superkoll på allt så har ingen koll på nått. Alla tar fel, missar saker, gör klantiga misstag, felbedömmer... och så är det JÄTTEMYCKET relationsdrama och såpopera bakom kameran. Jag vill inte se Sloan gråta i ett hörn för att hon har svårt att välja rätt killar, jag vill se henne använda sin kunskap i flytande japanska och sin doktorsgrad i ekonomi för att sprida bra kunskap till folket!

Med det sagt, så uppskattade jag Newsroom säsong 2, även om jag irriterade mig på att de som var så supersmarta förra året nu plötsligt var så korkade. Jag hoppas på att säsong 3 kan kombinera de två och bilda en trilogi som visar de som alltid har rätt, de som alltid har fel och de som har rätt ibland/fel ibland. Men också vill jag ha tillbaks sådana ögonblick som när någon lyckas tolka en tweet från The Rock till att Bin Ladin är död. Och drömvärlden där folk ser på nyheterna för att få information - inte underhållning.

Spoilervarning på trailern!


måndag 13 januari 2014

Derek

Jag fattade inte Derek först. Är det anti-humor? Kommer de avslöja att han egentligen inte jobbar på ålderdomshemmet utan är någon slags patient?

Men något höll mig kvar och efter ett tag insåg jag att det är mys-tv. Derek är mer dokumentär än mockumentär, fast i en hyperverklighet. Det gamla klassiska "fiktionen är mer sann än verkligheten". Derek är kanske sjuk på något vis och passar inte in i vår verklighet, utanför ålderdomshemmet. Men frågan är om det är Derek (och de andra) det är fel på, eller verkligheten utanför. Särskilt när ungdomsbrottslingar kommer in och får perspektiv, innan de återvänder ut. Och kanske stannar med en fot i ålderdomshemmets verklighet.

Det finns några riktigt roliga absurditeter, ett par katarsiska ögonblick och några "naaaw"-moments, men vänta er inte några stora skratt. Bara ett leende som sitter kvar länge och når riktigt djupt.

(Finns på Netflix. Typ bara.)

fredag 10 januari 2014

Extreme Cheapskates

Idag ser vi in i avdelningen Freakshows of TLC, Extreme Cheapskates. Det handlar alltså om folk som är snåla. VÄLDIGT SNÅLA. Vi pratar torka sig med tyglappar, skaka bensindroppar från slangen, plocka riskorn utanför kyrkor... riktigt dumsnåla beteenden alltså.

I have to show you:

Men det blandas gudskelov ut med lite vettigare individer, som en man som cyklar istället för att ta bilen (förvånansvärt många av de andra snåljåparna kör stora pickuper) och rensar skafferiet några gånger om året, eller en som praktiserar byteshandel för att slippa undan det ekonomiska systemet - till exempel städa en frisersalong för att få en gratis klippning eller byta en operakonsert mot en bröllopstårta.

Jag klarar inte av det här programmet, eftersom jag blir så frustrerad på de dumsnåla idioterna som återanvänder pappershanddukar (istället för att använda handdukar) och slipar sin engångshyvel (istället för att raka sig med kniv). Och när man kör en tvåtonslastbil utan vettig orsak, men skakar droppar ur slangen när man tankar, då har man inte tänkt igenom sina livsval så bra.

En serie som bara visade de som gör vettiga saker, som byteshandel och minskat slöseri med skafferivaror, skulle jag vara såld på direkt. Nu blir det tolerabelt tack vare dem men jag orkar verkligen inte med att se idioter vara idioter helt oemotsagda.

(Finns på amerikanska Netflix, så vet ni när ni åker till USA.)

torsdag 9 januari 2014

Sex Drive

Klassiskt upplägg, nördkillen som har en kvinnlig bästa vän som han inte ser som en potentiell sexpartner (men gissa vad hon tycker...) måste bli av med oskulden för att inte vara en loser. Dåliga beslut, triggade av kompisen, leder honom till att stjäla en bil och ge sig ut på en långresa. Misadventures happen. Seth Green är amish bilfantast. Clark Duke är kompisen (typecast någon?).

De hamnar på ett motell med temainredda rum vid ett tillfälle. Vilket jag alltid uppskattar för att det ger mig nostalgiska minnen av National Lampoon's Senior Trip (som inte är så bra, men nostalgi är den bästa kryddan).

Alltså, ni vet vad det är för typ av film, ni vet vad det kommer vara för typ av skämt, ni vet hur relationerna mellan karaktärerna kommer utvecklas. Men det är kompetent gjort, så detta är ett tips till den där kvällen när ni vill stänga av hjärnan och inte skämmas om ni somnar i soffan.
(Finns på svenska Netflix. Fast kolla trailern så har ni sett hela filmen typ.)
Finns även i en double feature med Zac and Miri make a porno hos Discshop

onsdag 8 januari 2014

Oddities: San Fransisco (säsong 1)

Oddities är ett svarsprogram på Pawn Stars, med fokus på udda samlarobjekt och antikviteter. Det har fått en spinoff, där butiken i fokus är Loved to death i San Fransisco. De specialiserar sig på viktorianska antikviteter och uppstoppade djur.
Jag tar det igen: viktorianska antikviteter och uppstoppade djur.
Självklart så vart jag såld direkt, uppstoppade hamstrar i ett steampunkzombie-scenario möter hundra år gamla anatomiska läroexemplar av apskelett.

Tyvärr lider den lite av samma problem som de flesta andra sådana här program, man ser producentens osynliga hand lite för tydligt. När en fotograf vill rekrytera en ur personalen för en fotografering utmålas det som en unik händelse. Men hon jobbar förutom i butiken också som modell. Alla konstiga uppdrag med konstigt folk som klär upp sig och gör trick känns stageat och det ger lite fadd smak av att bli lurad. Men å andra sidan är det aldrig fel med eldblåsare och fakirer.

Jag skulle rekommendera det för folk som tycker att det är för lite sideshows på cirkus idag och kan stå ut med "reality"-estetiken en stund för att få sin fix.

(Finns på amerikanska Netflix, teknisk bevandrade läsare vet hur man "åker till USA")

tisdag 7 januari 2014

Lovelace

Först tyckte jag att det verkade som allt gick för fort. Hela berättelsen var liksom färdig efter halva filmens speltid skulle vara över och allt var väldigt tillrättalagt.

Sen insåg jag att det var på grund av en väldigt smart struktur, där först hela berättelsen berättas som det såg ut utifrån. Ett ungt lyckligt par får lite problem med pengar, men tack vare den begynnande seriösa pornografibranschen och hennes talang så hittar de istället framgång. Sedan berättas det hur det egentligen var. Samtalen hem till mamma, hoten, knarket, klantandet med pengar, egofixeringen.

Det är väl egentligen det enda som jag tycker är riktigt bra berättande i filmen, det tvådelade upplägget. Och inte ens det känns riktigt smart i en situation där alla vet facit i efterhand. Det är visuellt snyggt 70-tal, det är snygga scener som illustrerar den polerade ytan och den mörka sanningen. Men det är också väldigt ytligt hela vägen ingenom. Ingen verkar ha starkare motivation än "är ond" eller "ung och dum". Gangstrarna vill ha pengar, vilket gör att de skyddar "produkten" - men de framstår som hjältar eftersom ingen riktig kontrapunkt får visa deras verkliga motivation.

Att reducera berättelsen till "en skurk, en hjältinna, ett lyckligt slut" känns inte äkta. Och det här är en historia som behöver kännas mer äkta.

måndag 6 januari 2014

With great power: the Stan Lee story

Stan "The man" Lee. Superhjälteseriernas stora namn. Mannen som ger serieskaparen från förr ett ansikte (i den obligatoriska cameon i varje Marvel-film).

En dokumentär om Stan Lee kunde vara en dokumentär om seriernas silverålder, då gamla koncept återföddes i nya skepnader och superhjältar inspirerades av superhjälteserier i superhjälteserierna. Eller om framväxten av Marvel Comics som den starka utmanaren som gick om jätten i branschen och började berätta mer komplexa historier i ett döende medium, som ändrade historien om de moderna gudasagorna för alltid. Men det är inte den här filmen.

Visserligen så finns det en hel del historisk information och avstickare för att berätta om händelser i serievärlden. Men kronologin är lite knasig och berättelsen om vad som händer i världen runt Stan Lee är präglad av hur den påverkade Stan Lee. Det här är ett personporträtt, helt enkelt. Det är mycket tid spenderad med mannen själv, det är mycket tid med hans fru (men de är så öppna att jag lätt kunde tänkt mig att se mer av deras intervjuer).

Och det är ett porträtt av en man som är ödmjuk när han står på toppen. Det kan vara så att allt är en fiktion från en stark historieberättare, men den Stan Lee som filmen visar upp är en väldigt genuin person. Någon som har en barnslig entusiasm för livet och fortfarande är förvånad över att folk vill läsa om de här trikågubbarna som han drömt ihop. En man som är naiv nog att bli utnyttjad av mindre nogräknade individer men stark nog att inte ge upp. Och en man som har haft sina motgångar, men hellre pratar om det roliga.

Jag tror det finns mer nyanserade porträtt kvar att måla av Stan Lee, men ibland så vill man bara se en av sina hjältar tecknad med gloria och allt.

fredag 3 januari 2014

Frank Miller's Rõnin

Ronin är tidig Miller, efter att jobbat på Daredevil och Wolverine med ninjor och samurajer men före Dark Knight Returns. När det gäller tecknarstil så är väl Miller mest känd för stilen i Sin City i den stora massan, eftersom filmatiseringen så mycket behöll stilistiska drag från förlagan. Men hans klassiska stil från DKR och Wolverine är massor av tunna linjer, som tillsammans med Lynn Varleys lätt vansinniga färgpalett ger en väldigt speciell look. Se 300 för att se vad som händer om de använder mindre vansinniga linjer och en mer normal färgskala. I alla fall så börjar både DKR-stilen och Sin City-stilen här.

Grafiskt är det en krock mellan franska sci-fi-serier som Gudarnas Marknad och japansk manga. Väldigt ofta så verkar personers positioner vara misslyckat fotograferade, det är någonstans mitt i rörelsen istället för den absoluta höjdpunkten som amerikanska superhjältar brukar använda. Det ger en speciell känsla av surrealistisk tid, eftersom rörelsen inte uttrycks i bilden. Tillsammans med vinklar och design, särskilt i hur biocircuitry (en organisk, ledande plast) har en hiskelig grön färg och inte riktigt verkar ha en stabil form, så finns det mycket utrymme för tolkning av händelseförloppet.

Även storymässigt är det som att någon kolliderat Bilal med manga. En dystopisk framtid härjas av gäng och kontrolleras av enskilda individer med en maktbas - samtidigt som en demon och en japansk samuraj utan mästare magiskt fångats i ett svärd i 800 år. Cyberpunkiga megakorps med supertech måste skicka sina säkerhetsvakter till de lägre nivåerna av staden där gängen härjar, eftersom inte någon statlig polis finns kvar, för att fånga in "Ronin" som svärdsduellerar sin väg genom gängen.

Det händer en massa med interna konspirationer, superdator-AI, biotech som absorberar New York, en övervintrad hippie och ett gängkrig mellan svarta och nazister (Miller trodde verkligen att nazigäng med enorma kvinnliga ledare var framtiden, se även DKR). I centrum står dock hela tiden Ronin och hans kvinnliga moderna motsvarighet, säkerhetschefen Casey McKenna. Kanske kan man se hela historien som ett försök att hitta en modern motsvarighet till samurajer och ronin, men mest tror jag att det är representanter för de olika element som smälts ihop till denna legering.

Jag skulle säga att man kanske bör ha lite förförståelse och ha läst lite franska seriealbum/japansk manga för att verkligen uppskatta Ronin. Det är inte helt rättfram läsning, det mesta som Miller kastar fram har plockats upp senare och gjorts om - kanske bättre. Men det är också en väldigt skicklig kombination av två stilar, både i berättelsen och visuellt. Ibland undrar man om Frank Miller har gått över "the deep end", ibland vill man bara ta avstånd ifrån honom och skriva in honom på ett mentalsjukhus. Men Ronin visar att i den där mixern för idéer som han kallar en hjärna kan han göra bra blandningar, även om han på senare tid experimenterat lite för mycket med udda ingredienser.

torsdag 2 januari 2014

Cherry

En liten sak jag hamnade på mest av misstag när jag tittade runt på Netflix.

Jag hade egentligen förväntat mig att få en tuttkomedi, något om en kille som börjar college och går från att vara en nördig oskuld till att vara en nördig icke-oskuld. Däremellan hinner han och hans sidekick göra lite knäppa planer för att få träffa brudar och titta på boobies. På slutet inser han att han är kär i tjejen han träffade på introduktionen.

Men tji fick jag. Visst finns det en hel del element av den filmen och skolprojektet som ska pysslas med verkar inskjutet med skohorn. Men i grund och botten är det en historia om generationer, centrerad runt en karaktär som precis går från ett livsstadie till ett annat. Det är också en berättelse om konflikten mellan tekniskt tänkande med objektiva mätvärden för hur lyckad man är och konstnärligt leverne där frågan är mer hur lycklig man är istället för hur lyckad.

Och det jag mest imponerades av är hur lite svar filmen ger. Om man inte är redo för en ganska spretig historia vars början och slut mest är baserat på huvudpersonens schema istället för en dramatisk struktur så kan den nog verka rätt kasst konstruerad. Men jag tycker det var en mysig liten film om att vara mellan olika livsfaser och omvärdera värdet på stabilitet gentemot äventyr.

onsdag 1 januari 2014

Time of the doctor

Jubileumsavsnittet var väl inte någon superhit, egentligen. Det saknades något man inte kan sätta fingret på. Men så var det kanske egentligen lite av en mellansträcka till julavsnittet, som också är ett jubileum i sig. Det är ju avsnitt nummer 800 totalt sett. Det är passande att ett avsnitt som kommer i slutet av jubileumsåret och som ett jämnt och fint nummer i ordningen också är ett bokslut över det som varit. En helt ny start med en helt ny omgång regenereringar lovar 50 år och 800 avsnitt till.

Och nog är det stort. Episkt. Alla skurkar kommer tillbaka. Handlingen utspelar sig över 300 år (har inte Matt Smith varit doktor lika länge som första vid det här laget?) genom lite magiskt tidshoppande. Det teasas att man ska få veta Doktorns namn, om någon faktiskt frågan i ett sanningsfält så borde han välans ha sagt det? Men det som hänger kvar är att alla dessa svar på frågor är frågor som ingen ställt. Ingen vill veta vad doktorn heter egentligen, ingen vill veta hur det funkar med hans 13 inkarnationer, sanningen bakom hur "The Silence" kom till är det ingen som legat sömnlös över.

Därför känns det mest som det behövdes mysterium som kunde få ett svar, men alla bra mysterium var redan lösta i och med War Doctor i jubileumsavsnittet. Så det behövs krånglas till räkningen för att få till ett problem med antalet inkarnationer, som sedan kan lösas. Och eftersom det är löst en timme senare hinner det inte skapa den spänning som behövs.

Kanske hade det tjänat på att sändas som en serial, som de klassiska avsnitten. Med en vecka eller två mellan problemets introduktion och dess upplösning skulle det hinna sjunka in att det finns ett problem som behöver en lösning och "hur"-frågan kunde få gro lite. För "om"-frågan är ju redan besvarad, eftersom vi vet att det kommer en ny doktor.

Överlag, ett trevlig avsnitt, ett passande avslut på en period. Men jag blev mer sugen på att se nästa doktor in action än sentimental över den vi förlorat.