Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

fredag 3 januari 2014

Frank Miller's Rõnin

Ronin är tidig Miller, efter att jobbat på Daredevil och Wolverine med ninjor och samurajer men före Dark Knight Returns. När det gäller tecknarstil så är väl Miller mest känd för stilen i Sin City i den stora massan, eftersom filmatiseringen så mycket behöll stilistiska drag från förlagan. Men hans klassiska stil från DKR och Wolverine är massor av tunna linjer, som tillsammans med Lynn Varleys lätt vansinniga färgpalett ger en väldigt speciell look. Se 300 för att se vad som händer om de använder mindre vansinniga linjer och en mer normal färgskala. I alla fall så börjar både DKR-stilen och Sin City-stilen här.

Grafiskt är det en krock mellan franska sci-fi-serier som Gudarnas Marknad och japansk manga. Väldigt ofta så verkar personers positioner vara misslyckat fotograferade, det är någonstans mitt i rörelsen istället för den absoluta höjdpunkten som amerikanska superhjältar brukar använda. Det ger en speciell känsla av surrealistisk tid, eftersom rörelsen inte uttrycks i bilden. Tillsammans med vinklar och design, särskilt i hur biocircuitry (en organisk, ledande plast) har en hiskelig grön färg och inte riktigt verkar ha en stabil form, så finns det mycket utrymme för tolkning av händelseförloppet.

Även storymässigt är det som att någon kolliderat Bilal med manga. En dystopisk framtid härjas av gäng och kontrolleras av enskilda individer med en maktbas - samtidigt som en demon och en japansk samuraj utan mästare magiskt fångats i ett svärd i 800 år. Cyberpunkiga megakorps med supertech måste skicka sina säkerhetsvakter till de lägre nivåerna av staden där gängen härjar, eftersom inte någon statlig polis finns kvar, för att fånga in "Ronin" som svärdsduellerar sin väg genom gängen.

Det händer en massa med interna konspirationer, superdator-AI, biotech som absorberar New York, en övervintrad hippie och ett gängkrig mellan svarta och nazister (Miller trodde verkligen att nazigäng med enorma kvinnliga ledare var framtiden, se även DKR). I centrum står dock hela tiden Ronin och hans kvinnliga moderna motsvarighet, säkerhetschefen Casey McKenna. Kanske kan man se hela historien som ett försök att hitta en modern motsvarighet till samurajer och ronin, men mest tror jag att det är representanter för de olika element som smälts ihop till denna legering.

Jag skulle säga att man kanske bör ha lite förförståelse och ha läst lite franska seriealbum/japansk manga för att verkligen uppskatta Ronin. Det är inte helt rättfram läsning, det mesta som Miller kastar fram har plockats upp senare och gjorts om - kanske bättre. Men det är också en väldigt skicklig kombination av två stilar, både i berättelsen och visuellt. Ibland undrar man om Frank Miller har gått över "the deep end", ibland vill man bara ta avstånd ifrån honom och skriva in honom på ett mentalsjukhus. Men Ronin visar att i den där mixern för idéer som han kallar en hjärna kan han göra bra blandningar, även om han på senare tid experimenterat lite för mycket med udda ingredienser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar