Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

torsdag 16 januari 2014

Skins säsong 1

Jag har hört om att Skins ska vara bra, men också om att det bara ska vara en massa partyscener som spektakulärt är riktiga fester. Så mycket fester är det inte och även om det är en del party och fejkleggande så är det inte farligt mycket imo.

Det finns något med manipulativa skurk-protagonister som får mig intresserad varje gång. Särskilt när det finns drag av fjärde väggen-brytande. Hoppandet mellan huvudkaraktärerna så alla får vara i fokus är också ett drag jag verkligen gillar.

Första avsnittet hade jag faktiskt sett innan, men insåg inte att jag sett hela avsnittet (trodde jag kommit in mitt i men jag hade bara missat förtexterna) eller att det var första avsnittet. Så mycket in medias res är det. Men det fungerar bra ändå, utan att behöva presentera huvudpersonerna så väldigt mycket. De är ganska starka typer, i alla fall när de inte sätts i fokus. Alla är platta karaktärer i någon annans historia. Men när de väl får vara i fokus så blir de mer tredimensionella, så jag antar att det är medvetet att alla ser platta ut genom någon annans ögon.

Säsongen i sig är lite flummig och har lite för mycket knäpp comic relief, från Madison Twatter till bussen. Saker som borde vara väldigt starka dramatiska händelser skrattas bort och trots enkla livssituationer så är inte brist på pengar ett problem (med ett par speciella undantag).

Starkast: "Cassie". Avsnittet lyckas ganska bra med att visa Cassie inifrån, men det starkaste är nog att den går från hennes introduktion i första avsnittet där hon är svår och mest verkar instabil till att verkligen visa henne som fokusperson.

Svagast: Rysslandsresan. Den känns mer som en sitcom än drama, med identitetsförvecklingar och ryska poliskåren.


(Finns på Netflix)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar