Sidor

It is the duty of every generation to destroy our fathers. What scraps we keep for sentimental reasons will be their legacy.

fredag 17 januari 2014

Skins säsong 2

Okej, det är fortfarande en hel del wacky stuff, men jag tycker att det finns en överhängade realistisk dramatråd i den här säsongen: "Vad gör vi sen?"

För en serie som valt att stanna kvar på samma plats och följa nästa generation när en generation går vidare så blir det mer äkta än t.ex. Glee, som försökte göra drama av examen men flyttade med till New York för att inte tappa tittare. Här finns en absoluthet, det kommer faktiskt att ta slut. Folk kommer flytta bort från varandra och oss tittare.

Det överskuggas inte av alla dödsfall som strösslats över säsongen, vilket kan tyckas lite konstigt, men samtidigt så är den subjektiva upplevelsen av ungdomens slut så stark när man är i den. Vilket är seriens styrka, förmågan att porträttera subjektivt det som ålder och minskade hormoner fått att att blekna.

Och det är något som lyckats, för trots att jag älskar att bingea tv-serier och klämde säsong 1 & 2 kort efter varandra så har jag stannat upp. Att gå över i nästa generation känns lite som att börja en ny serie, inte som en ny säsong av samma. Vilket jag tycker visar att de verkligen lyckats få igenom känslan av att något tar slut, att ungdomen tar slut, när man går ut i vuxenvärlden.

Bäst: "Sid", för det finns något Buddha-aktigt över Mark i sin fåtölj som jag inte kan hjälpa att fascineras av.

Sämst: Sketch, inte avsnittet utan karaktären. När hon ska komma tillbaks som ny kompis och reformerad så blir det klassiskt tv-skräpdrama. I sitt avsnitt är hon fortfarande bra dock.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar